nyaskivor.se

My Darling Clementine ”How do you Plead?” (Drumfire/Playground)

My Darling Clementine har förmodligen tagit sitt namn efter den engelska folkvisan med samma namn. Michael Weston King är ena halvan av duon. Han är en habil låtskivare som ingått i flera engelska grupper och spelat sig upp och ner och tvärs över ögruppen som soloartist. Hans kvinnliga  partner Lou Delglish är helt okänd för mig, men funkar bra här.

Musiken på detta album är starkt americana- och countryinspirerat. Den har klara melodihakar eftersom Michael skrivit alla låtar och han har alltid varit en pålitlig och fiffig låtmakare. Sen är det ju kul och ibland rent utav vackert med duetterna på How Do You Plead ?

Musiken är klart dansinriktad och skulle sitta som ett smäck på en sommardansbana i landet vi lever i. 100,000 Words, Nothing Left To Say och Going back To Mephis är låtar som många svenska dansband skulle krypa en kilometer på alla fyra efter orkesterbussen för att ha på sin spellista.

Den stora faran är om låtarna översätts till svensk dansbandsromantik för då försvinner ofta låtens struktur och spänning. Så varför inte, och detta är ett hett tips till något hugat dansband med lite dimensioner och känsla för sammanhanget. Kör hela plattan rakt av på engelska och ni kommer att tro på musikens inneboende kraft igen och dansgolvet kommer att bli knökfullt.

Bandet bakom denna duo med engelska veteranerna Martin Belmont och Gereint Watkins i förarsätet bidrar naturligtvis till svänget och känslan. Får jag lov?

Bengt Berglind

Ken Hensley ”Love & Other Mysteries” (Esoteric Antenna/Border)

Är du i himlen nu Hensley? Har du huvudet i ett moln och hör paradisets änglakör
sjunga? Har du glömt alla dina trogna fans? Här på jorden sprakar helvetets
fräsande eld i förtvivlan och besvikelse. Hur kunde du göra så här mot oss?
Betyder vi ingenting för dig?
 
Ken Hensley – en av grundarna till Uriah Heep – har gjort ett av musikhistoriens
största magplask. Varför det gick så snett är det ingen som egentligen vet. Bara
spekulationer återstår: hjärntvättad av en religiös sekt, duperad av en vämjelig
kvinna eller kanske rent av bara bländad av solen. Frågorna är många men svaren
uteblir helt. Tomhet, bara tomhet återstår. 

Endast fem år efter den sprakande, rockande och livfulla ’Blood On The Highway’
står Hensley vid ruinens brant. Totalt förlamad och inlindad i en kokong av
motbjudande, sötsliskiga ballader, som endast hör hemma i en värld full av
förskräcklig pop.  

Som om inte detta vore nog, så medverkar till allas vår förvåning Glenn Hughes.
I duetten ’Romance’ sjunger han tillsammans med Santra Salkova. Det borde han
inte gjort. Det blir en romans för mycket. Den långa utförslöpan rakt i
fördärvet är fullbordad.

Lyd ett gott råd Hensley: Lämna över den här stafettpinnen till det fjuniga
popsnöret Justin Bieber. När han kommer ut på scenen gör han i alla fall inte
bort sig. Han ger det enkla folket det de vill ha. Du – Hensley – ger oss
ingenting.

Thomas Claesson

Fotnot: Betyget 1 ges endast p.g.a. gamla meriter. Annars skulle det stå 0 i den
här kolumnen.

Bowerbirds ’’The Clearing” (Dead Oceans/Border)

För den som söker indiesommarpop med en en nutida folkmusikinriktning är detta ett bra val. Denna amerikanska duo från North Carolina, som består av Beth Tacular och Phil Moore, bär med sig en del av den engelska folkmusiktraditionen som fanns i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Stundtals låter de som en uppdaterad upplaga av Incredible String Band, som bitvis kunde låta sagolikt magiska och andra stunden helt vilsna i sin musik.

Bowerbirds musik doftar öppna fält, blomstrande ängar och fladdrande fjärilar. Men musiken kan också vara dov och den kan känna av ett kommande åskväder. Uttrycket känns naivt men är säkert genomarbetat och finslipat in i minsta sextondel. I sångpartierna finns det stämmor och unison körsång. Tramporgel och olika stränginstrument bidrar till att ge och stärka musiken där melodierna är övervägande bra. Skön sommarmusik för hängmattan eller en lugn stund i soffan är inte att förakta.

Bengt Berglind

Lechery ”In Fire” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Slaget om Schleswig – Holstein vanns inte på tysk mark. Det finns nämligen ett
band som har mer tysk metal i blodet än tyskarna själva. Det har sedan tidigare
vaskats fram guldkorn ur musikådern som rinner ut i Halmstad. Läs Spiritual
Beggars och Arch Enemy och njut av tillvaron. Lägg till Lechery och blir än mer
lustfylld.    

Med professionell outgrundlighet leder fältmarskalk Martin Bengtsson sång/gitarr
(f.d. Arch Enemy) sin stormtrupp genom eld och vatten. Hans röst skallar högt
och ljudligt. Så långt ifrån en korgosses späda stämma det går att komma men å
andra sidan mycket nära Blackie Lawless’ (W.A.S.P.) raspiga röst. Det känns
tryggt.

I musiken ryms inga obegripliga komplexiteter utan enkelheten är personifierad
med enstaka taktskiften, tydliga gitarriff och ihållande rytm. När ’Mechanical
Beast’ släpps loss fladdrar också igenkännande Judas Iscariot’s prästkappa
följsamt i takt med de pulserande tryckvågorna.

Med nitbältet hårt åtdraget och utan tid för omskrivningar vältrar sig både
’Burning Anger’ och ’Lethal’ fram i samma tappra, brinnande anda. Därtill
omhuldas en mycket genomtänkt och dessutom i mångas öron smått tilltalande titel
i form av ’Heart Of A Metal Virgin’. Visserligen kanske den sista metal-klichén
gick i graven här, men det var det sannerligen värt.

Visst finns det gropar utmed slagfältet, men känslan är att Lechery inte gräver
ner sig djupare än nödvändigt, utan har för avsikt att förstärka skyddsvärnet
istället. Ett påtänkt tredje album kan bli något att tråna efter, men tills dess
finns bara en sak att säga, nämligen – ’Auf Wiedersehen’. 

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes, men vi ger den en ny chans eftersom vi upptäckte den först nu…

The Civil Wars ”Barton Hallow” (Columbia/Sony)

Joy Williams och John Paul White är Civil Wars. Deras musik ligger nära den som lyssnar och känns hudnära och intim. Den känns också svartvit eller svagt septiafärgad och deras röster smälter och flätar sig ofta samman på ett sätt som påminner om Emmylou Harris och Gram Parsons magiska duetter.

Musiken som är helt trumlös har djupa rötter i den amerikanska folkmusiktraditionen, men lånar in olika element från blues, svampmusiken eller popen. Som i en lugn svärtad version av Billy Jean. Eller en suverän tolkning av Leonard Cohens Dance With Me To The End Of Love.  Detta debutalbum som var nominerad till Grammy kommer säkert att finns med  på många listor när detta musikår sammanfattas. Om termen americana någon gång ska användas för att beskriva musiken på ett album till 100 % så är det dags nu. Skaffa. Lyssna.

Bengt Berglind

Doro ”Under My Skin – A Fine Selection Of Doro Classics” (AFM/Sound Pollution)

   Release: 6 juli

Tyska sångerskan Doro må vara den starkast lysande kvinnliga stjärnan på hårdrockshimlen, men det måste sägas att hennes skivor sällan har varit några fullträffar rakt igenom. Med andra ord borde en samlingsskiva vara perfekt – eller…?

Nja, med tanke på att starka låtar som All We Are (Version 2007) och Tausend Mal Gelebt samsas med tråkiga sådana som Always Live To Win och Celebrate (Full Metal Female Version) blir resultatet en ganska urvattnad historia.

Sedan har vi det där med de akustiska låtarna… Det finns de som sågar Doros samarbete med The Classic Night Orchestra jämns med fotknölarna. Medan andra – som undertecknad – tycker att sådana grepp bidrar till att bredda hårdrockens flora. I Rule The Ruins och Metal Tango passar utmärkt i denna tappning, medan Breaking The Law däremot känns väl mesig (att det handlar om versionen med enbart Doro på sång istället för Doro + Udo Dirkschneider hamnar ändå på pluskontot).

Även om fler rockiga spår inte hade suttit fel så är det lätt att konstatera att Doro har en mycket, mycket personlig röst som passar alldeles utmärkt i ballader.

Ömsom vin, ömsom vatten må vara ett slitet uttryck men det passar hur bra som helst när Under My Skin ska sammanfattas.

Magnus Bergström

Blackmore’s Night ”A knight in York” DVD (UDR/Playground)

Ritchie Blackmore – en av 1960-, 70- och 80-talets stora gitarrgudar och mest känd för sina banbrytande insatser i Deep Purple och Rainbow – har sedan 1997 haft sitt eget projekt Blackmore’s Night.

Tillsammans med sin fru Candice Night har Ritchie nu i 15 år levererat renässansmusik med känsla och finess. Bandet har under åren släppt 10 CD och 3 DVD-skivor.

Detta är inget för den som är ute efter hårdrockaren Ritchie – för av honom verkar det inte finnas mycket kvar, även om man kan få en glimt av honom när han plockar fram stratocastern. Då låter det nästan lite Rainbow över det hela. Men detta är helt och hållet en historisk upplevelse i renässansens anda med musik av mycket hög klass.

Candice är mycket karismatisk som sångare och frontfigur, hennes stämma är ren och klar men saknar en del i omfång – tyvärr. Det gör ibland att vissa av låtarna kan verka likartade.

Att parets knappt 2-åriga dotter Autumn kommer inknallandes på scenen under pågående konsert förstärker bara intrycket av en familjetillställning. Hon verkar dock lite reserverad mot ”the man in black” trots att han räcker henne handen och t.o.m. erbjuder henne att spela på pappas gitarr.

Ritchie levererar dock ett gediget gitarrspel genom hela konserten – ibland byter han stränginstrument men det gör ingen större skillnad. Några solon är riktiga pärlor med mycket känsla och inlevelse.

Så för dig som önskar en stunds stillsam musik (mestadels) är detta en mycket bra DVD.

För dig som vill ha ett smakprov av vad Ritchie Blackmore gör nuförtiden är det också en väl värd investering – men förvänta dig inte någon hårdrock.

Denna den senaste DVD:n är filmad i operahuset i York (England). Att knappt 90 minuter av den 150 minuter långa konserten släpps måste dock anses lite förvånande.

Ulf Eriksson

Dobermann Cult ”Pray for us” (Dobermann Digital release)

”Stockholm calling haven’t you heard. Copenhagen, Gothenburg.” Ljuder i mina lurar flera gånger per dag. Ja just den textraden är hämtad från Dobermann Cult nysläppta digitala 7 spårs EP. Dobermann Cult är det bästa bandet som jag upptäckt de senaste 2-3 åren. Jag älskar det mesta de släppt ifrån sig, vilket i och för sig inte är så mycket. Därför publicerar jag den här recensionen för att jag vill att fler ska få möjligheten att upptäcka bandet. Inom hardcore och punkkretsar är säkerligen inte bandet någon direkt hemlighet, men de som inte springer på hardcorespelningar rätt som det är kanske har missat bandet, trots att man gillar hård och snabb musik.

Dobermann Cult är från Stockholm och lirar brutal skoningslös hardcore som närmast skulle kunna jämföras med amerikanska band som Agnostic Front, Sick of it all osv. med andra ord band från New York scenen. Hundarna i Dobermann Cult har tidigare släppt en split 7” och två fullängds CDs.

Nya digitalreleasen ”Pray for us” är en 7 spårs EP med 4 nya låtar och 3 nyinspelade livefavoriter. För att börja med de nyinspelade låtarna är valet helt utmärkt, mina två absoluta favoriter ”Kids vs Pigs” och ”I Just Wanna” båda hämtade från den fenomenala fullängdaren från 2010 ”When The Shit Hits The Fans”. Även tredje nyinspelningen ”Never Fold” är hämtad från nämnda skiva. Alla tre låtarna har fått sig en ordentlig uppolering och känns fräschare och råare än tidigare. Så den delen av EP:n gillar jag skarpt. Hade jag däremot fått önska något hade man gjort en nyinspelning av låten ”One man moshpit” från ”Cursed to be…”

De nya låtarna går inte av för hackor de heller. Alla fyra är bland det bättre bandet har släppt ifrån sig, men det är två sticker ut något mer än de andra två och det är ”Re-inventing class war” och ”Anti-culture”.

På bandets bandcampsida kan man lyssna på de två tidigare fullängdarna och den nya EP:n. Där kan du även köpa låtarna för en billig peng så du kan ha med låtarna på resa. Adressen till sidan är dobermanncult.bandcamp.com.

Betyget på ”Pray for us” kan väl inte bli annat än toppbetyg. Nej egentligen inte, men det som drar ner betyget är att skivan inte finns som en 7”. Kom igen nu grabbar släpp den i fysisk form också. Tack på förhand!

Lars Svantesson

Joe Nolan ”Goodbye Cinderella” (Rootsy/Warner)

Denne 21-årige kanadensare har en röst som smyger sig sakta på. Den är inte stark men den fastnar och det är svårt att fokusera på den tidning som skulle läsas samtidigt som Goodbye Cinderella spelas.

Låtarna tassar sig fram i en loj släpig laidback lunk. Men det småsvänger skönt. Det kan vara talking-blues, country, modern folkmusik eller bara en snygg ballad. Allt har en inneboende kvalité och varm känsla som man sveps in i vare sig man vill eller inte.

Sedan blir det inte sämre av att tillsammans med Joe Nolan i studion finns pianisten Spooner Oldham, Colin Linden på gitarr och Charlie Mc Coys munspel. Dessa studiolegender bäddar perfekt för Joes röst och det som imponerar är
samspelet på detta album. För ett album är det. Ett album som hänger och håller ihop musikaliskt till en enhet.
Tio starka sköna låtar på trettioåtta minuter.

Bengt Berglind

The Bones ”Monkeys with guns” (People Like You/EMI)

Här levereras cliché efter cliché på löpande band. Det är bredbent partypunkrock i samma skola som Hellacopters och Hardcore Superstars. Skulle ju kunna tänkas att det blir tjatigt och dåligt, men Karlskronabördiga The Bones gör allt på så snyggt sätt med glimten i ögat att de lyckas ta sig förbi alla clichéer och göra det till något riktigt bra. The Bones är långt ifrån några nybörjande duvungar utan det märks att de har hållit på länge och genom åren lärt sig sin grej. För hela skivan sitter som ett smäck.

Det är inte bara svenska storheter som tidigare nämnda band och Backyard Babies som kan höras som influenser utan man kan även höra spår av amerikanska storheter som The Ramones, Social Distortion.

Skivan släpps i ett par olika versioner en vanlig cd, en limiterad cd och en vinyl. Det är den först nämnda utan bonusspåren som är recenserad och den innehåller 15 låtar varav ingen klockar in på över 3 minuter, och de flesta låtarna röjs igenom på cirka 2½ minut. Men däremot är det omöjligt att välja några riktiga favoritlåtar för alla är ta mig fan bra på något sätt.

På många sätt känns det som man redan har hört allt tidigare men detta till trots är det här en av årets bästa skivor så här långt och en perfekt uppvärmning till sommarens festivaler och konserter. Kan redan nu se mig själv sittande på tåg mot diverse festivaler och konserter med The Bones i mina lurar. Kommer bli minst lika grymt som den här skivan.

Lars Svantesson