nyaskivor.se

Martha Wainwright ”Come home to mama” (V2/Universal)

Förra plattan med Martha var ingen höjdare trots en underbar cover av Pink Floydklassikern See Emely Play och den småfyndiga titeln I Know You Married, But I´ve Got Feelings Too.

Några år har gått. Martha har blivit äldre, bildat familj och mist sin egen mor Kate McGarrigle. Livet sätter sina spår som vi vet och att detta är en realitet ingen kan smita undan.

Come home to mama är en vuxen kvinnas betraktelser i ord och toner. Texterna andas en sårbar uppriktighet där privata ämnen behandlas på ett ärligt och ibland plågsamt sätt. Egen terapi kanske ?

Men det som ändå lyfter detta album och gör det värt att lyssna på om och om igen är i första hand Marthas röst.
Den har en flexibilitet och en teknisk töjbarhet som är få förunnat. Rösten skapar stämningar och hon låter den både smeka och hugga tag. Denna eminenta röst omringas albumet igenom av en fantasifull nutida produktion, signerad Yuca C Honda.

Wilcogitarristen Nels Cline medverkar och är alltid intressant med ett gitarrspel som tänjer på gränserna och stökar runt lite extra.

Lite för mycket vokalakrobatik och wailande drar dock ner helhetsbetyget på detta annars utmärkta album.

Bengt Berglind

Aerosmith ”Music From Another Dimension!” (Columbia/Sony)

Samlings- och liveskivor finns det en hel del av när det gäller dessa välmeriterade amerikaner. Men det har varit långt mellan studioskivorna efter de produktiva 70- och 80-talen. Senast det begav sig var faktiskt hela elva år sedan. Spänningen är alltså stor på vad de kokat ihop på sin 15:e fullängdare…

Luv XXX rivstartar Music From Another Dimension! med ett skönt riff och en text som osar… Sex. Det är ju liksom så att sexfixerade texter är standard när Steven Tyler & co är i farten.

Utöver nämnda Luv XXX är det ärligt talat inte mycket som sticker ut och att ta bort några ”utfyllnadsspår” hade varit en välgärning. I synnerhet är det alldeles för många ballader för att det ska vara nyttigt för ett rockband. Det lysande undantaget är finfina avslutningsballaden Another Last Goodbye. som är en värdig avslutning och visar den bästa lugna sidan av bandet.

Duetterna Can’t Stop Loving You (med Carrie Underwood) och Freedom Fighter (med Johnny Depp) är säkert tänkta att stärka säljpotentialen utanför den trogna fanskaran. För egen del tycker jag bara att det känns onödigt; Aerosmith gör sin grej bäst på egen hand och behöver ingen ”stjärnhjälp”.

Music From Another Dimension! är inte en skiva som kommer att vara med på tio-i-topp-listan när bandets karriär ska summeras. Men visst; det är ändå ett bra försök att gå ”back to basics” i den digitala tidsåldern (man har till exempel använt sig av veteranproducenten Jack Douglas).

Och har man sålt över 150 miljoner skivor kan man faktiskt göra som man vill…

Magnus Bergström

Bangalore Choir ”Metaphor” (AOR Heaven/Sound Pollution)

De högt ställda förväntningarna inför publiceringen av ’Methaphor’ satte tidigt
luften i dallring. Föregångaren ’Cadence’ hade ju kommit in som en mycket
positiv överraskning redan 2010. En lättare nyans av besvikelse infann sig
tyvärr då konsensus inte uppfylldes av dess efterträdare. Ett melodiöst
hårdrocksalbum måste i ärlighetens namn väcka en känslostorm som helst inte går
att tygla. Bildligt uttryckt vill säga. 

Nåväl, när den värsta frustrationen väl har lagt sig och albumet börjar sjunka
in så öppnar sig ändå en del dörrar, om än på glänt. David Reeces röst är
nämligen en tillgång som även lyfter ett tunnare låtmaterial. Dessutom släpper
gitarristen Andy Susemihl igenom en malström av minnesvärda riff och virvlande
utflykter vilket håller lågan vid liv.

’Catch An Angel Fallin”, ’Scandinavian Rose’ och ’Civilized Evil’ är tre klart
lysande stjärnor på den purpurfärgade natthimlen. Så skall det låta. Man behöver
inte ha absolut gehör för att förstå det. Å andra sidan försvinner ’All Damages
Done’ och ’Silhouettes On The Shade’ rätt ut i dimman.

’Never Face Old Joe Alone’ skapar en del förvirring i ledet. En hillbilly-låt
var inte vad man hade väntat sig. Ett mycket originellt spår som med sin
humoristiska prägel sticker ut mer än man kunde förutse. Sådana anekdoter gör
livet bra mycket lättare och framtiden ses plötsligt an med tillförsikt. Inte
minst i fallet Bangalore Choir.

Thomas Claesson

Y&T ”Live at the Mystic” (Frontiers/Cosmos)

22 låtar melodiös hårdrock inför utsålda hus i kvällarna två. Ja, när klassiska Y&T-skivan Earthshaker förra året fyllde 30 år firades det ordentligt på klassiska rockklubben McNear’s Mystic Theatre i Petaluma, Kalifornien, USA.

Året var alltså 1981 när ovan nämnda klassiker släpptes. I samband med det slopades tidigare bandnamnet Yesterday & Today till förmån för den betydligt snärtigare förkortningen Y&T.

Nog med historia för denna gång. 22 låtar var det ja.

Låtlistan kryddades för dessa jubileumskonserter med några fler låtar än vanligt från födelsedagsbarnet Earthshaker. Att bandet dessutom spelade ett antal låtar från senaste studioskivan Facemelter innebar att ett antal ”standardlåtar” fick stryka på foten.

Det är inget snack om att Facemelter har sina poänger (i synnerhet rökaren On With the Show och skönt gungande Shine On) men nog saknar i alla fall jag exempelvis Midnight in Tokyo, Hard Times, Open Fire och varför inte Don’t Be Afraid of the Dark. Men visst, det är modigt av ett band som Y&T att bortse från nämnda låtar och på så sätt göra det hela mindre förutsägbart.

Dave Menikettis röst når – fullt förståeligt efter alla dessa år – inte riktigt hela vägen fram i de lite mer svårsjungna partierna men det kompenseras av att låtarna är framförda av ett sammansvetsat och taggat band.

Där uppe i rockhimlen lär mångårige basisten Phil Kennemore (R.I.P.) le stort, med en cigarett i mungipan, när han hör att bandet fortsätter att göra det de ska.

Önskas skön livekänsla med klös i grejerna är Live at the Mystic ett bra val.

Magnus Bergström

Magnum Bonum ”Varför kan inte du ta dagens som alla andra?” (Open Fly Records) 

Ni vet den där perfekta rock-LP:n ni drömt om på natten och bara önskat att någon gång få höra på det som kallas radio i en tid som vår när allt styrs av tönt-pop och totalt omusikalisk-rock.

Här är den!

MB:s specialutgåva (släpps endast i 100 exemplar!) har öppningsspåret ”Min frusna själ” som andas Cure och Thåström-artad sårbarhet ihop med mod/kärlek. En helt oemotståndlig rockballad som får alla att känna kylan inom sig men oxså värmen från alla goda saker i livet. Släpp den på singel för allt i världen!

”I date guy” är en av dom mognaste engelska låtar att framföras av MB och låter som om MB delat lägenhet med grupperna Wannadies och Jesus and Mary Chain.

Jag som bor/vuxit upp i Haninge förstår såklart ”En ny Ted Gärdestad” på det sätt som låten vill förmedla när den handlar om en Ica-tjej från just Haninge.

”Kärlek är ett substantiv” är en annan underbar rockballad som låter så som Kent och Jumper borde låtit då dom kom med sina första album. Men ingen av dom kan mäta sig med MB och texraden ”jag är fucking blåbärspaj”, som är bland det mest genialiska jag hört på länge i en rocklåt.

”Så mycket bättre” är skivans lugnaste ballad som är som en dröm medans vi får följa konflikternas skönhet hos ett omaka par i ”Tjafs” och ”Socker & salt”.

Även det sista nya spåret ”Du ljuger” är helt felfritt och dom nyinspelade versionerna av ”En kväll på Alibi”, på cd tidigare outgivna ”Maybe tomorrow” och live-spåret ”Loverboy” fungerar utmärkt

Jag har inte blivit så här glad för ett cd-album på över 17 år och detta kommer med all sannolikhet bli en storartad comeback för MB. Grupper som Noice & Roxette har misslyckats totalt med att förnya sig; riktiga magplask men här blev det raket upp till skyarna så att Gud fadern själv trodde han såg en raket högt över sig.

Alla nya låtar måste finnas med på kommande officiella albumet med MB för då kommer det nog sälja platina 100 ggr om …….ifall inte svenska skivköpare tappat all smak.

Länge leve MB säger jag bara.

Hjalmar Högberg

Fotnot: Så här skriver Mats Hedström själv på MB:s facebook: ”Vi är i replokalen på Odenplan om kvällarna för att skriva och arra dom låtar som saknas till plattan. Om allt går som vi vill så släpps den Feb- Mars. Sen blir det Folkparken till sommaren!”.

Incurvatus ”Furnace of Dreams” (Self released)

Bandet Incurvatus bildades 2006 och består av fem unga musiker från Ulricehamn.
Liksom många andra band spelade de covers till en början, för att efter något år börja skriva eget material. Och tur är väl det – annars hade jag inte haft deras nysläppta EP Furnace of Dreams i min ägo.

Sedan denna pärla anlände i min brevlåda har titelspåret Furnace of Dreams gått på repeat i högtalarna. Under elva magiska och episka minuter varvas jazziga instrumentala partier med tunggungsrock i högt tempo.
De övriga låtarna är inte fy skam de heller – tvärtom. Även de visar prov på musik av hög klass. Redan under inledande The Faustian Bargain är jag trollbunden av de medryckande och sköna melodierna.

Influenserna från proggiga storheter som Opeth och Porcupine Tree är påtaglig. Ändå har Furnace of Dreams ett särpräglat sound och låter inte som något jag tidigare hört i musikväg, vilket är en stor merit i sig. Musiken befinner sig i gränslandet mellan rock och metal, och är sammansmält till en orgie av avancerade och proggiga arrangemang – kryddade med imponerande gitarrsolon och fängslande melodier. Faktum är att många av de instrumentala partierna säkerligen skulle få Mikael Åkerfeldt (Opeth) i all sin Heritage-prakt att häpna.

Trots otaliga taktbyten och genreväxlingar får man som lyssnare inte ett disorienterat intryck; låtarna känns väl genomarbetade och övergångarna likaså. Professionalism genomsyrar EP:n i merparten av de 33 minuterna.

Med tanke på bandmedlemmarnas ringa ålder spår jag att Incurvatus går en ljus musikframtid till mötes. Jag är visserligen ingen spådam, men jag kan satsa min mormor på att Incurvatus är en kraft att räkna med. Undergroundscenen är troligtvis snart ett minne blott – Incurvatus är här för att stanna.

Summa summarum är Furnace of Dreams skön lyssning för musikälskare. Sätt på dig hörlurarna, luta dig tillbaka i fåtöljen, avnjut en god dryck och försvinn in i musikens underbara värld. Låtarna kräver visserligen några lyssningar, men innan man vet ordet av är man fast i Incurvatus jazz/rock/prog-träsk. Ett mycket trevligt träsk om jag får säga så själv.

Sofia Bergström

Klicka HÄR för att läsa Marcus blogg där han berättar om vägen fram till skivsläppet.

Kathy Mattea ”Calling Me Home” (Sugar Hill/EMI)

Att bryta igenom mediabruset idag kan innebära att en del artister tar till allehanda knep och trix för att bli sedda och kanske hörda. Ofta gäller snabba puckar till toppen eller en total flopp.

Det motsatta kan vara att förlita sig på sin egen kvalité som musiker. Och dessutom lita på att den publik man riktar sin musik till verkligen sätter sig ner och lyssnar. Detta blir dock mer och mer ovanligt.

Albumet Calling Me Home med Kathy Mattea är ett bra exempel på det sistnämnda. Här vilar musiken på en traditionell countrygrund som har sina rötter i folkmusiken.

Kathy förlitar sig denna gång på att tolka andras låtar. Hon sjunger med en mogenhet och livserfarenhet som få andra inom samma genre. Hon har god hjälp med sångstämmorna av kvinnliga kollegor som Emmylou Harris, Allison Krauss och Patty Lovless.

Utöver detta  är det bland annat musiker som fiol- och banjoesset  Stuart Duncan och contrabassisten Byron House som sätter sin prägel på musiken som inramar det vokala.

Det här är musik som är varmt framförd, mogen och välproducerad in i minsta detalj. Den är hållbar och slitsäker.
Varken snabba puckar eller flopp. Bara god kvalité från början till slut.

Bengt Berglind

67 Purple Fishes ”67 Purple Fishes” (North Collective)

På den norrländska tundran kan man aldrig veta vad som döljer sig bakom
garageportarna. Där kan det stå en stöddig Buick Skylark eller en kromglänsande
Chevrolet Impala med vingar. Mot all förmodan kan det också finnas 67 vilt
rockande purpurfärgade fiskar, som är fallet i Luleå. 

En del kanske tycker att den här sent 60-tals inspirerade musiken har drag av
Jimi Hendrix. Sanningen är den att det låter som Clas Yngströms Sky High. Det
känns alltså som att tugga på en Polly. Först smakar det bra, men sen får man
ångestkänslor. Den svenska accenten sipprar igenom och rubbar cirkeln.
Hursomhelst och med tanke på vad som strömmar ut i etern till dagligdags, så är
det här naturligtvis ändå en skänk från ovan. Det kan ju var och en med en
tillstymmelse av självdisciplin förstå.

Med blicken vilande i backspegeln far låtarna iväg med en farlig fart. Det
retrospektiva soundet styrs upp med gediget hantverksarbete från de flinka
musikerna. Under ’Remember’ och ’When I’m Down’ förhöjs dessutom stämningen av
kvinnlig körsång. Den orgeltyngda ’Red Room’ blir en minnesvärd avslutning,
speciellt med tanke på basgången som aldrig vill släppa greppet. 

Det är ju egentligen aldrig fel med den älskade, psykedeliska, lätt flummiga
klangfärgen som det bjuds på här. Med full syretillförsel i akvariet och på en
scen någonstans i Sverige där neontetrorna får vifta fritt och hämningslöst med
stjärten kan överraskningsmomentet bli överväldigande. Jag kan till och med
tänka mig att stå i publiken, även om det kräver cyklop, snorkel och extra breda
simfötter.

Thomas Claesson

Grave ”Endless Procession of Souls” (Century Media/EMI)

De svenska Death Metal-legenderna i Grave är tillbaka med ännu ett album. “Endless Procession of Souls” är bandets tionde släpp och precis som på deras tidigare så är det brutal svensk dödsmetall som gäller. Skivan låter färsk men ändå inte modern och det är en konst att få till. Många äldre band tappar stinget och lugnar sig, försöker förnya sig och en massa sådant trams men det har Grave verkligen inte gjort.

Efter ett mystiskt doomgitarrintro drar “Amongst Marble And The Dead” igång i en rasande fart och dödsmangel är ett faktum. De köttande riffen, de smattrande trummorna och Ola Lindgrens mörka och onda röst tar med lyssnaren på en brutal resa i dödsmetallens värld och visar upp hur man ska lira dödsrock på bästa sätt.

Det finns många guldkorn på skivan och det är bl.a. den ovan nämnda “Amongst Marble And The Dead”, “Disembodied Steps”, “Epos”,  “Encountering The Divine” och “Passion Of The Weak”. När skivan närmar sig sitt slut och “Perimortem” drar igång och man hör att bandet även blandat in thrash metal-influenser så växer skivan ytterligare. Bäst på skivan tycker jag dock att den något segare och tyngre “Plague of the Nations” är. Den är en riktig käftsmäll och för mig sticker den ut mest av de 10 spåren.

Det finns svagare låtar också men det är förlåtet då det som helhet är en riktigt bra dödsplatta och det är få band i Graves situation som lyckas göra tillräckligt intressanta skivor för att man ska välja dom före de nya, unga banden Morbus Chron, Degial och Invidious mfl. “Endless Procession of Souls” är helt enkelt en skiva som jag kommer att fortsätta att lyssna på i framtiden.

Grave visade med “Dominion VIII“  (2008) och “Burial Ground” (2010) att de fortfarande kunde göra bra musik och har än en gång bevisat detta med “Endless Proccession of Souls”!

Erik Kristhammar

Sister Sin “Now and Forever” (Victory/Border)

Detta Sister Sin-album får faktiskt en fullpoängare från mig! En fempoängare som är som en riktig käftsmäll. Tänderna ramlar ur munnen och näsblodet sprutar, men man sitter ändå bara där och ler! Detta är en skön och härlig käftsmäll och det är faktiskt en bedrift att göra ett helt album utan att göra en enda dålig låt! Detta är ju fan så bra!!!!

Elva låtar (om även vi räknar med introt på skivan) som alla sitter som en smäck! En rockig partyplatta som redan känns som en riktig hårdrocksklassiker!

Jag hade även förmånen att få se Sister Sin spela live i Trollhättan, en kväll i oktober 2012, då de tillsammans med Badmouth var support act till W.A.S.P. Sister Sin rockade även riktigt fett på livescenen och är nu efter tre album, sedan 2008, ett komplett, hårdrockande rock’n’roll band, med fullt ös och med massor av klös! Jag älskade detta album redan efter första lyssningen!

Sister Sin har även hunnit med att turnera jorden runt med bandkollegor som Motorhead, Arch Enemy, Walls of Jericho, Faster Pussycat m.fl. Gruppen presenteras med följande ord från sitt skivbolag: ”For fans of classic metal and rock n’ roll old and new, everyone from Motley Crue and Judas Priest to Airbourne and Steelpanther”. Jag kan tillägga att det även går att skönja vissa ljudmässiga likheter från band som Girlschool, Rock Goddess och Drain! Vilket i mina öron bara är något positivt!

Jag är djupt impad av denna Göteborgsgrupp som består av Liv på sång, Jimmy på gitarr, Strandh på bas och Dave på trummor! Jag tycker att skivans bästa låt är ”Morning after”, en låt som börjar som en magisk pianoballad med sång och stråkar, men efter 2:28 framträder tydliga November-rain-gitarrer och tempot höjs sedan något, med mer energi och elgitarrspel! En kanonlåt och en riktig värdig avslutare av detta excellenta album!

Mina övriga favoriter från detta album är låtar som: ”End of the line”, ”Fight song”, ”In it for life”, “Hearts of cold”, “The chosen few?”, “Hang ‘em high”, “I’m not you”, “Running low” och “Shades of black”!

Då var också samtliga låtar, förutom introt på skivan “MMXII”, uppräknade och nu kommer min enda kritik när det gäller denna skiva! – Introt är för kort! En minut kunde ha varit något längre, men bortsett från detta så har jag inget negativt att säga om ”Sister Sin – Now and Forever”!  Full pott nu och för evigt!

Roger Skoog