nyaskivor.se

Omar & the Howlers ”Too Much Is Not Enough” (Big Guitar/Border) 

Ian Siegal ”Candy Store Kid” (Nugene/Sound Pollution) 

Dessa båda vita bluesherrar, Omar Dykes från Austin, Texas och den engelske Ian Siegal fortsätter att vandra vidare på upptrampade bluesstigar. Var och en på sitt sätt. Omar med femtio år i musiksvängen hör till den mer traditionella  falangen. På detta album hyllar han återigen blueslegenden Jimmy Reed. Omars trygga rockinfluerade blues tolkar en lång rad bluesklassiker som Honest I Do, I´m Gonna Move  Outskirts Of Town och A’int Got You.

Det som lyfter detta album är gästande Gary Primichs munspel som firar triumfer med sina själfulla mörkblå toner.
En annan Gary med efternamnet Clark Jr glimtar till ibland med sitt slidegitarrspel. Omar sjunger kraftfullt och övertygande.

Engelsmannen Ian Siegal  har spelat in sitt album i det  mörkaste hörnet av Memphis med lokala musiker. Han har visserligen bluesen i botten men mixar den med både funk, gospel och soul på ett behagligt avslappnat sätt. Soulinfluenserna märks bäst när den kvinnliga kören backar upp.

So Much Trouble färgas subtilt  med enstaka  läckra gitarrinlägg. Green Power, Kingfish och Rodeo är andra spår som gör denna platta skön och varierad.

Men sen är ju den bittra sanningen att blues i alla dess former ska upplevas live. Det är då denna  musikform tränger sig på och kan påverka ändå in i hjärtroten. På platta gör varken Omar eller Ian detta fast de försöker så gott de kan.

Bengt Berglind

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Don’t Hear It…Fear It” (Rise Above/Sound Pollution)

De tre bandmedlemmarna i Admiral Sir Cloudesley Shovell tycks lyckligt ovetande
om allt som har hänt inom populärmusik under de senaste fyrtio åren. De tillhör
andligen en tid och en plats som vi alla innerligt tror fortfarande existerar
någonstans där ute.

Den näbbförsedda maskoten är den självutnämnda och tillika vördnadsfulla
vägvisaren. Hans uppriktiga frambesvärjelser leder åter till födelsen av heavy
metal cirka 1971 anno dazumal. Allt och lite till finns här, men dessutom
saluterar hela handen det som komma skall.

Med det brutalt bitande öppningsspåret ’Mark Of The Beast’ blottlägger Amiralen
sin själ med ett frustande vridmoment, som surfar på den första vågen som en
gång i tiden bokfördes på Black Sabbath. Det rymdinspirerande introt banar väg
för tjocka, groteska gitarriff och en avgrundsröst som till synes efter lång tid
har släppts ut ur det förseglade källarvalvet.       

Den aggressivt pulserande ’Devil’s Island’ kryper fram långsamt och frammanar en
gastkramande känsla. De undergångsladdade versraderna och det smutsiga ljudet
följs åt med blicken fäst på en punkt långt in i det nostalgiska mörkret.
’Scrathin’ And Sniffin” letar fram det fördolda från de djupaste gömmorna. Det
är aldrig fel att släppa fram lite hederlig gammaldags galenskap, när man ändå
är ute och jagar skuggor.

Den beslutsamma, råa retro-rocken är full av oväntade vändningar vilket för den
delen passar lika bra idag som något annat årtionde. En mycket solid debut som
är skrämmande komplex och rättmätigt hård. Den analoga effekten är uppenbar och
den ger dessutom en spöklik känsla som är svår att skaka av sig. En skiva att
äga, för de som har mod därtill.

Thomas Claesson

Fotnot : Admiral Sir Cloudesley Shovell var en brittisk kommendörkapten som
verkade i slutet av 1600-talet.

Voivod ”Target Earth”  (Century Media/EMI)

Voivod är tillbaka, trots att de aldrig har försvunnit, och trots att gitarristen Piggy inte längre finns kvar bland oss. Att bandet överlevde basisten Blackys avhopp i början av 90-talet är en sak, men att de skulle åstadkomma något av värde efter Piggys död var nog få som trodde. Att ersätta en så unik gitarrist borde vara omöjligt. Men det omöjliga är till för att övervinnas. Gammalt groll glömdes, Blacky återvände och man fann en ersättare för Piggy i Chewy, en man vars första metalplatta var en Voivodplatta, vars första konsert var en Voivodkonsert och som dyrkat Piggy och ägnat sitt liv åt att lära sig hans unika stil, och som har lyckats kusligt väl.

Target Earth är en platta för dem som liksom jag avgudar kvartetten Killing Technology, Dimension Hatröss, Nothingface och Angel Rat. Den ligger i och för sig närmare de två sistnämnda, men trots att den har rötterna i plattor som kom för över 20 år sedan låter det 2013, eller rent av 2023. Voivod har alltid blickat framåt och gör så även nu.

På något sätt känns det symptomatiskt att Target Earth inleds med Blackys karaktäristiska bas, som om man verkligen vill betona att det här är klassik Voivod. Titelspåret är intrikat sci-fi-metal med atonala riff och tvära vändningar, men ändå ack så lättlyssnat och detsamma gäller till exempel Mechanical Mind. Empathy for the Enemy är tillbakalutat eterisk medan Kluskap O’Kom och Corps Étranger täcker in det ösigare spektrumet; den förstnämnda mer intrikat och den sistnämnda härligt punkig. Warchaic mal på med frenetisk desperation i ett öde ljudlandskap på en främmande himlakropp och bygger upp en känsla av desperation och undergång.

Kort sagt: det här är en av mina topp 10-plattor 2013, av ett band som sådär 30 år in i karriärren fortfarande är nyskapande. Om du inte gillar den här plattan är du inget Voivodfan, och då tycker jag ändå inte om dig.

Jonas Andersson

Nu tar vi vintersemester och återkommer om ca 4 veckor. Sen kör vi på igen fram till juli då det åter är dags för lite ledighet…

Peter, Magnus, Larsa, Thomas, Tomas, Bengt, Henric, Jonas, Sofia, Sara, Roger, Hasse, Mattias, Mats, Mats, Börje, Erik, Conny, Martin, Rickard, Cizzi, Jenny, Tobias, Lars, Sophia, Joppe…

Elvis Presley ”Our Memories of Elvis – The Pure Elvis Sound, Vol 1,2,3” (Follow That Dream/RCA)

Det är inte bara örongodis för den inbitne Elvis-lyssnaren. Det kan även vara en inkörsport för den oinvigde. Kanske inte den skivan man börjar med om man inte har lyssnat på Elvis tidigare. Nu har äntligen den tidigare svårt tillgängliga skivan kommit, och det med besked. Man har bakat ihop den första och andra, samt letat upp fler låtar med samma tema. Det handlar om Elvis utan körer, pålägg och överproducerade, svulstiga arrangemang. Det var såklart ett PR-trick efter hans död. Det att man valde att ge ut mer avskalade versioner på LP för att tjäna lite mer pengar.

Det var producenten Joan Deary, Vernon Presley och Överste Tom Parker som ville hylla och påvisa ”en renare Elvis” och slå dank på alla rykten om Elvis leverne de sista åren. De två första volymerna  innehöll låtar från Elvis senare 70-talsreportrar. Så gör även den tredje, som tidigare varit outgiven, plus att man har kryddat med 6 stycken alternativtagningar.

Låtskatten kommer från albumen som kanske inte tillhör de mest säljande, de bortglömda, nästan lite underskattade – som innehåller ett stort kulturarv plus att de påvisar att hans röst är den största.  Några av de album som man har hämtat materialet ifrån är ”Raised on Rock/For Ol’ Times Sake” (1973) som egentligen inte innehöll några enstaka hits för honom men är ändock ett smått fantastiskt album. ”Today” och ”Promised Land” (båda från 1975), albumet ”Elvis” (1973), ”From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee” (1976) ”Moody Blue” (1977).

Om jag bara får lyssna på en skiva resten av mitt liv, väljer jag Our Memories of Elvis – The Pure Elvis Sound Volym 1,2,3 alla dar i veckan.

Mattias Ransfeldt

Gene The Werewolf ”Rock N’ Roll Animal” (Frontiers/Cosmos)

Tung rock med något som jag skulle vilja beskriva som mysigt sleazeklös. Ja, det är vad amerikanska Gene The Werewolf handlar om och de befinner sig glädjande nog dessutom på rätt sida om ”standardgränsen”. Vad jag menar med sistnämnda är att denna genre innehåller många band som har mer av en coverbandskänsla, oavsett om de spelar egenskrivet material eller covers. Brist på originalitet liksom.
Nu ska det omedelbart poängteras att Gene The Werewolf inte är det minsta banbrytande, utan har existensberättigande för att de gör ett riktigt bra jobb. Inget mer med det. Sångaren/gitarristen Gene har en ganska rivig röst som oftast funkar bra, men ibland känns den lite i tunnaste laget. Övriga musiker rockar på enligt regelboken.
Av skivans elva låtar väljer jag att nämna följande:
Wicked Love är så där skönt medryckande som bra tung rock ska vara och på pluskontot finns också en stark refräng.
I Only Wanna Rock N Roll är skivans stora ”AC/DC-stund” med riffande och solo á la Young-bröderna och en text som är klart inspirerad av Bon Scott (R.I.P.). Trist imitation? Nej, en fin hyllning till giganterna i genren.
Heart Of Steel låter keyboard få ta en ganska stor plats och det i kombination med Justin Hawkins-falsettsång (ett inslag som även dyker upp i I’ve Got The Love) ger känslan av en hitlåt.
Rock N Roll Animal är givetvis i egenskap av titellåt en lagom rivig rockrökare som fastnar direkt. Let’s party!
Ruffneck Woman har skivans bästa refräng och jag går omedelbart igång och plockar fram luftgitarren, det vill säga mitt gamla slitna tennisrack.
The Ballad Of Gene är en oväntat finstämd avslutning med en text om olycklig kärlek och vikten av rock and roll som räddare i nöden.
För sakens skull ska det sägas att de låtar som inte är uppräknade är allt ifrån hyfsade till helt ok.
Att vara ”retro” är för dagen ”inne” och det finns flera exempel på band som får mycket uppmärksamhet för… Egentligen ingenting. Då är Gene The Werewolf ett piggare alternativ och önskas en partyplatta med mysigt klös är Rock N’ Roll Animal en given kandidat.
Personligen ser jag bandet framför mig på en intim rockklubb och mig själv i publiken med en god dryck i högsta hugg. Mmm…
Sista ordet får bandets gitarrist Drew Donegan som har beskrivit musiken de skapar som ”klassisk rock med modern känsla och vi tycker om begreppet diamond-core eftersom diamant är den hårdaste sten som finns”.

Magnus Bergström

Manowar ”The Lord of Steel” (Magic Circle/Playground)

Manowar och jag har en lång och djup relation och konserten på Göta Lejon på Fighting the World-turnén 1987 är ett kärt minne, men på senare år har vi glidit isär. Orsaken är helt enkelt att de i mitt tycke har blivit en parodi på sig själva. Image, stora ord och brist på självdistans har fått Spinal Tap-varningarna att dugga allt tätare. Musikaliskt har de också haft svårt att åstadkomma något av verkligt intresse.

The Lord of Steel är inte dålig, antar jag, eftersom jag vid varje genomlyssning tycker det låter helt okej, men efteråt går jag inte och nynnar på någon låt. Det känns som att man produktionsmässigt har eftersträvat ett liveljud och det är en mer avskalad platta än vad vi har vant oss vid från Manowar under senare år. Det har jag i och för sig inget emot, men de flesta låtar är ganska anonyma. Om det här vore ett oetablerat band skulle materialet inte få så värst många ögonbryn att höjas. Undantagen är inledande The Lord of Steel och filmlåten El Gringo som är riktigt bra och står sig väl mot det bästa Manowar har gjort. Annihilation är också rätt skön med härligt baslir av Joey DiMaio.  Expendable å andra sidan är skräp, och Born in a Grave och A Good Day to Die är också av tveksam kvalitet. Manowarriors är väl okej, men titeln sänker den rejält; Spinal Tap-varning , som sagt, och vem behöver Hail, kill and Die när vi redan har Hail and Kill?

The Lord of Steel är tyvärr inte plattan som reparerar vår relation, men den gör i alla fall att vi försöker kämpa på ett tag till tillsammans, och om inte biljetterna vore så ockerdyra skulle jag till och med gå och se dem live nu i mars.

Jonas Andersson

Sven Zetterberg “Mileage” (Borderline/Border)

Sven Zetterberg fyllde 60 år i mars 2012 och han firar även 40-år som liveartist i år, och Sven debuterade i gruppen Telge Blues redan 1972. Senaste albumet från Zetterberg, ”Mileage”, som kom ut under november har han producerat själv och på albumets inledande spår, ”Love can go wrong”, kan man även höra ett gästspel av den legendariska organisten från Sir Douglas Quintet, Augie Meyers!

Denna musikaliska lussebulle från Sven Zetterberg är ju självfallet en bluesskiva, fast med vissa inslag av rockmusik och soul (som saffran och russin)! Gillar man blues och Sven Zetterberg, är detta bluesskivan just för dig! Själv har jag inte hört så mycket Zetterberg på skiva tidigare, men har i gengäld hört honom spela live ett par-tre gånger! Denna skiva tycker jag nog matchar vad man kan förvänta sig av Sven Zetterberg! Lugn blues och soul med sedvanligt bluesdarr på rösten, bluesgitarr a la Zetterberg, kompletterad med lite mer fartfylld blues kombinerad med diverse rockinfluenser i varierad grad! Ja, det låter som Sven Zetterberg helt enkelt!

Bandet som på skivan kompar Zetterbergs sång, munspel och gitarrspel, kallar sig för Rockarounds och består av Ingemar Dunker på trummor, Tommy Cassemar på bas, Calle Brickman på keyboards, samt Micke Finell på saxofon.

Skivans bästa låtar är enligt mitt tycke de båda blueslåtarna ”All my luck is gone” och ”Part time love”, samt de båda bluesrocklåtarna ”Hillbilly blues” respektive ”Kind of lonesome”, samt ett stycke bluesig rock som heter ”Tall dangerous and drunk”! Övriga fem låtar på skivan är väl också bra, om man nu gillar lugn Sven Zetterberg-blues med mycket darr på rösten, samt olika typer av slowblues! Personligen tycker jag att de mer fartfyllda låtarna är att föredra, men smaken är ju bekant olika! Godkänt blir det i alla fall och det svänger ju gott emellanåt!!

Roger Skoog

Mors Principium Est ”…And Death Said Live” (AFM/Sound Pollution)

Söker du något att liva upp musiktillvaron med, nu när vi är inne i slutspurten för år 2012?
Tycker du kanske att Children Of Bodom trycker på repeat-knappen för ofta? In Flames är för mesiga? Cannibal Corpse är för hårda? Sadus är för tekniska? Amorphis är för sega?
Då har jag bara en sak att säga; G.R.A.T.T.I.S. Då är nämligen Mors Principium Est nya käftsmäll …And Death Said Live det perfekta valet.
En såpass lyrisk recensionsinledning som ovan kräver förstås en djupdykning i låtmaterialet:
The Awakening – kort och ganska intetsägande intro.
Departure – hård och ösig med aggressiv sång ”in your face”.
I Will Return – härligt melodiösa men samtidigt hårda gitarrslingor att dö för. Mumsfillibabba!
Birth Of The Starchild – skivans bästa refräng och innehåller ett elektroniskt ”blippande” som varierar det hela en aning.
Bringer Of Light – starka gitarrvibbar från Children Of Bodoms skola men i dagsläget klart vassare än de finska giganterna.
Ascension – åter igen fullt ös men emellanåt ges låten/lyssnaren välbehövlig möjlighet att andas. Hade mått bra av en tydligare refräng.
…And Death Said Live – halvtidspaus i eftertänksam stil med piano och sologitarr i läckert samspel.Destroyer Of All – inleds med piano men ganska snart händer det grejer och framför allt trummisen får chansen att glänsa.What The Future Holds – fullt ös och så typisk för MPE. Aningens för lång för sitt eget bästa utan att vara dålig.The Meadows Of Asphodel – syskonlåt till föregångaren och med andra ord en låt som inte lämnar något större avtryck.Dead Winds Of Hope – sitter finfint med detta lilla mästerverk till käftsmäll, efter ett par svagare låtar. Ge mig mer…Som synes är det inte positivt rakt igenom och helt klart hade skivan mått bra av aningens mer variation. Dessutom är soundet kanske i ”torraste” laget, men det beror givetvis på vilken typ av ljud som bäst faller lyssnaren i smaken.Och kanske, kanske är det så att …And Death Said Live inte är det bästa i bandets skivkatalog, men det är för tidigt att avgöra det nu.Jag nöjer mig till sist med att konstatera att det är så rackarns härligt med positiva musiköverraskningar. För mig är det sådana öronöppnare som ger (musik)livet mening. I l-o-v-e it!

Magnus Bergström

Hellsingland Underground ”Evil will prevail” (Rootsy/Warner)

Ett G-klavsformat norrsken strålar med beundran över det frustande, sexhövdade oxspannet som plöjer upp musikfårorna i de norrländska myrmarkerna. Hemmansägare Charlie Granberg (bördig och verksam i Ljusdal) och hans fem musikanter är än en gång ute och driver plogen hårt och skoningslöst i sökandet efter de gömda ådrorna. Sällan har en sådan frenesi skådats.

Med stora ögon och i poetisk medkänsla ses de intressanta rytmiska figurationerna an med både djup och levande insikt. I avseende på en skarpast möjlig relief vill säga. Det förstår ju var och en som drömmer sig bort i den modulerade tidskapseln som lämnas för eftervärlden.

Den jordnära retrorocken med de påträngande texterna är inte enbart ondskan personifierad. Om man i allsköns ro sitter försjunken på en trebent mjölkpall med ett halmstrå i mungipan kan t.o.m. ’The Lost River Band’ och ’Midsummer’s Wreath Meltdown’ rent av kännas upplyftande. Båda i mångt och mycket en polär motsats till ’ They All Grew Old While I Grew Young’ vilket är en djuplodande apokalyps.

Granbergs röst lider emellanåt av ett syndrom där det monotona mässandet undertrycker de verkliga känslorna. Det förknippas och tolkas helt enkelt som ett utslag av det norrländska vemodet. Icke desto ty belyser fotogenlampan med sin flämtande låga i all sin enkelhet det enda sanna här i livet nämligen, den äkta spelglädjen.

Thomas Claesson