Marthas röst skapar stämningar, smeker och hugger tag
Martha Wainwright ”Come home to mama” (V2/Universal)
Förra plattan med Martha var ingen höjdare trots en underbar cover av Pink Floydklassikern See Emely Play och den småfyndiga titeln I Know You Married, But I´ve Got Feelings Too.
Några år har gått. Martha har blivit äldre, bildat familj och mist sin egen mor Kate McGarrigle. Livet sätter sina spår som vi vet och att detta är en realitet ingen kan smita undan.
Come home to mama är en vuxen kvinnas betraktelser i ord och toner. Texterna andas en sårbar uppriktighet där privata ämnen behandlas på ett ärligt och ibland plågsamt sätt. Egen terapi kanske ?
Men det som ändå lyfter detta album och gör det värt att lyssna på om och om igen är i första hand Marthas röst.
Den har en flexibilitet och en teknisk töjbarhet som är få förunnat. Rösten skapar stämningar och hon låter den både smeka och hugga tag. Denna eminenta röst omringas albumet igenom av en fantasifull nutida produktion, signerad Yuca C Honda.
Wilcogitarristen Nels Cline medverkar och är alltid intressant med ett gitarrspel som tänjer på gränserna och stökar runt lite extra.
Lite för mycket vokalakrobatik och wailande drar dock ner helhetsbetyget på detta annars utmärkta album.
Bengt Berglind
