Varmt framfört, moget och välproducerat in i minsta detalj
Kathy Mattea ”Calling Me Home” (Sugar Hill/EMI)
Att bryta igenom mediabruset idag kan innebära att en del artister tar till allehanda knep och trix för att bli sedda och kanske hörda. Ofta gäller snabba puckar till toppen eller en total flopp.
Det motsatta kan vara att förlita sig på sin egen kvalité som musiker. Och dessutom lita på att den publik man riktar sin musik till verkligen sätter sig ner och lyssnar. Detta blir dock mer och mer ovanligt.
Albumet Calling Me Home med Kathy Mattea är ett bra exempel på det sistnämnda. Här vilar musiken på en traditionell countrygrund som har sina rötter i folkmusiken.
Kathy förlitar sig denna gång på att tolka andras låtar. Hon sjunger med en mogenhet och livserfarenhet som få andra inom samma genre. Hon har god hjälp med sångstämmorna av kvinnliga kollegor som Emmylou Harris, Allison Krauss och Patty Lovless.
Utöver detta är det bland annat musiker som fiol- och banjoesset Stuart Duncan och contrabassisten Byron House som sätter sin prägel på musiken som inramar det vokala.
Det här är musik som är varmt framförd, mogen och välproducerad in i minsta detalj. Den är hållbar och slitsäker.
Varken snabba puckar eller flopp. Bara god kvalité från början till slut.
Bengt Berglind
