nyaskivor.se

Motörhead ”The Wörld is ours vol. 2” DVD (UDR/EMI)

Ibland måste man vara ödmjuk och erkänna att man har gjort fel, och det här är ett sådant tillfälle. Jag gav The Wörld is ours Vol. 1 en fyra i betyg och jag vet inte riktigt varför. Tillfällig sinnesförvirring? Motörheadeufori? Skojiga svampar? Strunt samma. Den ska ha en trea, varken mer eller mindre. Volym 2 däremot, är lite starkare.

Det som gör volym 2 bättre är att huvudkonserten är i färg och framför allt att klippningen är mindre hysterisk. Jag gillar när hjärnan hinner registrera vad man ser innan det klipper till nästa kamera, det ger mer livekänsla. Låtlistan är inte så mycket att säga om. Tyvärr är ju inte Motörhead kända för att överraska trots sin låtskatt. Sen är det ett faktum att en trio som Motörhead inte riktigt förmår fylla upp en scen som den på Wacken, så inför volym tre skulle jag vilja se Motörhead göra en spelning på en mindre scen inför kanske 1500 personer. Gärna med några överraskningar i låtvalet.

Extramaterialet i form av några låtar från vardera Sonisphere i Storbritannien 2011 och Rock in Rio 2011 är okej och känns lite mer avslappnat än Wackengiget, men inte ens här får vi någon låt som inte redan finns med i huvudkonserten. Så min andra önskan inför volym tre är lite roligare extramaterial, t.ex. bakom kulisserna, en dag på turné, intervjuer med crewet

På det hela taget är Dvd:n ett givet köp för fansen, både av den vardagliga och av den lite mer fanatiska sorten, men lika vass som Stagefright-Dvd:n är den inte.

Jonas Andersson

Cockney Rejects ”East End Babylon” (Cadiz/Border)

Du har säkert inte missat de brittiska oi!- och punklegenderna i Cockney Rejects, de harvar och lirar vidare precis som tidigare runt om hela världen. Med låtar ”We are the firm”, ”Oi! oi! oi!” och coverversionen av West ham United signaturmelodin ”I’m forever blowing bubbles” har bandet mer än väl skrivit in sig historieböckerna som ett av de större av tidiga punkrockbanden. ”Oi! Oi! Oi!” har namngivet hela subgenren gatupunken Oi!. Bara en sådan sak tyder på deras storhet. Cockney Rejects har spridit ryktet om East end (London förort) och West hem United över hela världen, de har fanatiska fans i både Sydostasien så som i Sydamerika. Gatusmarthet, arbetarklass stolthet, blod och våld är något som återkommer i Cockneys musik och lyrik (och så även på denna skiva).

Nu är de tillbaka med dokumentärfilmen East End Babylon och en ny skiva som även fungerar som filmens soundtrack, här är det naturligtvis soundtracket som recenseras. Det som förvånar mig mest är hur rent och snyggt musiken låter utan att tappa den råhet och aggression som behövs för att låta som Oi!. Den medryckande och allsångsvänliga musiken gör att jag skulle vilja lyfta fram alla av de 10 låtarna och skriva mer om dem, eftersom alla sticker ut på sitt eget sätt och bidrar till en skön blandning av låtar som fungerar lika bra som en enkel låt och som en helhet i en riktigt bra skiva. Allt detta gör att det här en av 2012 års bästa skivor och den bästa skiva som Cockney Rejects släppt ifrån sig.

Lars Svantesson

Helloween ”Straight Out Of Hell” (Columbia/Sony)

Snacka om att kastas mellan himmel och helvete… En del av låtarna på dessa tyska power metal veteraners nya giv är näst intill magiskt bra, medan andra kan betecknas som tämligen ointressanta.
Trots sistnämnda anmärkning står sig Helloween anno 2013 fortsatt starka inom genren och har uppenbarligen koll på vad fansen förväntar sig och irrar inte iväg på några förvirrande musikaliska utflykter utanför mallen. Det känns tyskt och tryggt.
Straight Out Of Hell kan mäta sig med det mesta i bandets diskografi och visar att de inte tappat stinget (till skillnad från sina landsmän skorpionerna).
Låtmässigt sticker följande godbitar ut lite extra:
Smått progressiva Nabataea med orientaliska influenser.
Eagle Fly Free-syskonen World Of War och Burning Sun med fart i massor och klockrena power metal refränger.
Balladen Hold Me In Your Arms med ”extra allt” inklusive mycket, mycket bra sång.
Låtminuskontot är glädjande nog i det närmaste icke existerande:
Live Now! är en 3.10 minuter kort bagatell som är bortglömd i samma stund som den klingar ut (versen är go’ men vad hjälper det när refrängen är kass).
Asshole har förvisso en skönt kaxig svordomsosande text men musikaliskt är den ganska intetsägande.
Wanna Be God är uppenbarligen ett försök till allsångslåt men då den knappt hinner börja innan den är slut fattar jag inte poängen. Underbart är inte kort.
Och ska man vara kritisk är det bitvis svaga rimmandet i Nabataea inte något att hänga i julgranen.
Låt mig dessutom en gång för alla slå fast att Andi Deris ÄR Helloweens röst. Jag tänker inte påstå att Andi sjunger bättre än den av många näst intill helgonförklarade Michael Kiske, men jag vågar i alla fall påstå att han sjunger minst lika bra. Dessutom; då var då och nu är nu – gå vidare liksom.

Magnus Bergström

Asia ”Resonance” 2CD/DVD (Frontiers/Cosmos)

Asia med originaluppsättningen – John Wetton sång, bas ( King Crimson, UK,
Wishbone Ash), Steve Howe gitarr (Yes), Geoff Downes keyboard (Yes) och Carl
Palmer trummor (Emerson Lake and Palmer) – framförde sin konsert i Basel
(Schweiz) på vårkanten 2010. Det mynnade ut i en dubbel-CD och DVD. 

Kvartetten verkade vara i fin form vid tillfället ifråga. Det blev en samling
låtar från de tidigare verken som slumpvis portionerades ut. Debutalbumet Asia
(1982) och dess efterföljare Alpha (1983) var starkt representerade, tätt följda
av återföreningsskivorna ’Phoenix’ och ’Omega’.

’Through My Veins’ är min personliga favorit då den snuddar vid mera progressiva
tongångar. Ett blodbyte var kanske också det som krävdes för att få fart på den
något stelbenta föreställningen. I ’Time Again’ är klockan slagen och de
begåvade musikerna får briljera helt hämningslöst på sina respektive instrument.
’End Of The World’ är bedårande vacker i sin atmosfär och Wettons stämma blommar
ut i full prakt vilket lämnar efter sig en kvardröjande känsla åt det lite
vemodiga hållet.   

Att konserten skulle avslutas med megahitten ’Heat Of The Moment’ gav inga höga
odds. Det är en låt som har fått mer än en Guitar Hero-spelande kandidat att
bryta ihop, inklusive undertecknad. Steve Howe sätter den förstås med full pott
och jag kan inte sluta att förvåna mig över denna gudabenådade gitarrists hela
uppenbarelse.

Musiken går hem hos den mogna publiken och bandet trivs med vad de gör även om
det kanske bara är en fas som varje band måste gå igenom. Segt som sirap säger
ärrade hårdrocksveteraner, men då skall vän av ordning ha i beaktande att detta
kan vara inkörsporten till både progressiv och melodiös hårdrock. Det fodrar
förvisso att man definitivt har spräckt schlagerbubblan och lämnat Thomas Ledin
och liknande figurer på behörigt avstånd. För gemene man kan det vara lättare
sagt än gjort, men det är verkligen värt ett försök. Lycka till.

Thomas Claesson

Fotnot: Asia kommer till Sweden Rock Festival i sommar.

Joe Stump ”Revenge Of The Shredlord” (Lion Music/Border)

Joe Stump blev bekant som en bländande gitarrist i början av nittiotalet. Hans
fingerfärdiga gitarrspel är absolut inget att förakta. Han har under alla åren
fortsatt att arbeta kompromisslöst och det är inte så konstigt att han har
klassificerats som en av de snabbaste gitarristerna genom tiderna. Musiken
framskrider i samma ambitiösa banor som den inte helt okände svenskättlingen
Yngwie Malmsteen.

En gitarrvirtuos besitter många tekniker. Det plockas, böjs och knackas på
strängarna som få är mäktiga till. Tonerna binds samman med en mycket liten
eller ingen paus alls mellan dem. Två eller tre oktaver avverkas stigande eller
fallande i ett snabbt tempo. Ackord bryts ner till ton för ton eller till en
mycket snabb upprepning av en ton. Alternativt lämnas en sträng helt orörd. Det
kan tyckas att det är en musikform som endast tillmötesgår andra gitarrister
eller för den delen riktigt inbitna heavy metal fans (och så är nog fallet).

’Shredlords Sonata’ och ’Enter The Coven’ visar hur man handlägger ett snabbt
och extatiskt upplyftande tema med många klassiska influenser. Det är gott nog
så. Båda faller klockrent in under nischen Neo Classical shred/speed metal. En
hantverkskonst där många är kallade men få är utvalda.
  
Det kan vara svårt att fånga åhörarens uppmärksamhet under en komplett
instrumentalskiva som denna. En sångare är att rekommendera (till de
kompositioner det går att sjunga till). Mig veterligt finns det bara ett
instrumentalt album som uppfyller alla kriterier och följaktligen får högsta
poäng. Det är Mahavishnu Orchestra och deras helt unika ’Birds Of Fire’ (plocka
ut ’One Word’ från den och ni förstår varför). Men å andra sidan vad kan en man
mer önska sig än en Fender Stratocaster och en stapel med Marshall? – egentligen
ingenting.

Thomas Claesson

Bob Mould ”Silver Age” (Edsel/Border)

Tyvärr antar jag att Bob Mould är en herre som behöver en mer djupgående presentation. Misstänker att han inte är någon som de flesta känner till. Med en fenomenalt lång karriär har han lyckats med att släppa ifrån sig mängder av skivor av både hög och tyvärr lite sämre kvalitet genom åren i olika konstellationer.

Under 80-talet gjorde han sig ett namn i alternativ-rock kretsar med (senare under 90-talet) Kurt Cobain hyllade Hüsker Dü, ett band som mixade hård och frenetisk punkrock doftande musik med fina popmelodier (något som Bob Mould har använt sig av mer eller mindre hela sin karriär). Och har du inte hört Hüsker Dü så är det något som du bara måste göra så snart som möjligt. Under 90-talet var Mould släppte ett hyllat album, Cooper Blue, med powerpop-bandet Sugar. I övrigt har Bob Mould spenderat 90-tal och 00-tal till att släppa flertalet mer eller mindre lyckade soloalbum. Den senaste, och antagligen ett av de mest lyckade, i raden av dessa är förra årets Silver Age.

Silver Age innehåller snabb gitarrdriven popmusik som andas både rock och punk. Med både fina melodier och sköna riff. Mould’s musik påminner en hel del om Matthew Sweet (en annan av 90-talets bästa artister när det kommer till gitarrdriven powerpop), men kanske aningen tyngre. I Silver Age fall är det inte direkt någon låt som sticker ut och behöver nämnas utan det är helheten som gör skivan så stark som den faktiskt är.

Lars Svantesson

Docker’s Guild ”The Mystic Technocracy (Season 1: The Age Of Ignorance)” (Lion Music/Border)

Douglas Docker – vars talang sträcker sig från klaviatur och sång till låtskrivare – genomför sitt multinationella projekt med engagemang och passion. Detta album är en rockopera i varje bemärkelse. En odyssé som sänder ljusstrålar mot såväl Yes som Genesis, Rush, Dream Theater och allt däremellan. Docker skapar ett grönskande landskap med både vilda och odlade blommor.  

Om man känner sig tillfreds med tillvaron och händelsevis har 79 minuter över, så bidrar den här konceptskivan med en fullt acceptabel njutning. Det är en historia om religion och det lidande som den har åsamkat mänskligheten ända sedan tidernas begynnelse.

Musiken pendlar bland progressiv rymdrock, AOR, hårdrock och glädjande nog heavy metal. En uppsjö av handplockade artister medverkar. Ett par som ligger mig varmt om hjärtat är hemmasonen Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum, Nostradamus) samt kvinnan från de stora sjöarna Amanda Sommerville (Avantasia, Trillium, Epica, Kiske).

Skivan bör lyssnas på i sin helhet, men om man till äventyrs bryter ut några sekvenser så känns det tårögda temat Darwin’s Tears och det gudomligt stegrande ’The Divine Comedy’ mycket inspirerande.

För att få ut det mesta av det digra materialet måste man lägga ner mycket tid på att lyssna på och förstå texten. Det finns mycket tänkvärt att hämta här, även om de talande orden under ’Norse Cosmogony (Part 1)’ måste kännas oerhört frustrerande för de flesta utlänningar. Det talas nämligen på ett fornnordiskt språk som visst kallas svenska.

Kompositionerna känns inte svårtillgängliga vare sig det gäller det tekniska eller emotionella utförandet. Musiken är snarare lätt extravagant med en expansiv, vänlig och rent av fröjdefull framtoning. Det hela mynnar ut i en symfonisk samklang av energi och dramatik iscensatt av professionella musiker och med Douglas Docker som den inspirerande ledstjärnan. Ett stort äventyr är över för den här gången och framtiden ses an med tillförsikt.    

Thomas Claesson

Royal Hunt ”20th Anniversary – Special Edition” (Frontiers/Cosmos)

Det här är inget annat än en rejäl laddning light-progressiva godbitar i neoklassisk stil med keyboard i fokus.

Kalaset är fördelat på tre cd (34 låtar) och en dvd (12 låtar). De två första skivorna är ett urval från bandets karriär och som med alla samlingar som någonsin getts ut så kan urvalet alltid ifrågasättas. Smaken är ju som baken… Tredje skivan bjuder på rariteter som exempelvis akustiska versioner av tre tidigare utgivna låtar och den helt nyinspelade Save Me (som inte är någon av bandets vassare kompositioner).

Så gott som alla förståsigpåare är rörande överens om att Moving Target (1995) och Paradox (1997) är milstolparna i bandets karriär. Gemensamt för dessa är att bakom mikrofonen återfinns DC Cooper. De andra sångarna, John West och Mark Boals, är förvisso också mycket kompetenta men det går inte att blunda för att mr Cooper passar den här typen av låtar aningens bättre.

Dvd:n då? Den innehåller bandets samtliga promotionvideos och i ärlighetens namn är ingen av dom något att hänga i julgranen. Helt enkelt bara något för fans som absolut måste se/ha allt.

Slutsats; för den som vill få inblick i danskarnas musikaliska värld är det här ett bra köp. Likaså har bandets trogna följeslagare något att hämta i form av den tredje skivan (och möjligtvis dvd:n). Men en samling av det här slaget förtjänar en betydligt bättre booklet än den osannolikt fjuttiga som medföljer – helt enkelt pinsamt dåligt.

Magnus Bergström

Holly Cole ”Night” (Tradition&Moderne/Border)

Shelby Lynne ”Live” (Everso/Playground) 

Kanadafödda Holly Cole är en ny trevlig bekantskap för mig ibland kvinnliga vokalister. Shelby Lynne har däremot funnits med ett tag, hon är en stor favorit och finns rikligt representerad i skivhyllan. Det som man kan säga förenar de två är att de bägge är sångare som har tydliga mogna röster i altläge som når fram utan att de behöver sjunga för full hals, så att säga.

Holly Cole som är en storsäljare i Japan och Tyskland har på albumet Night tolkat en lång rad låtar med skiftande bakgrund.  Brels If You Go Away, den underbara balladen If I Could Read Your Mind som skrevs av Gordon Lightfoot och här finns också femtiotalsdoftande I Only Have Eyes For You. Elvisdängan Viva Las Vegas presenteras med ett avslappnat jazzigt sväng. Allra bäst är Good Time Charlie Got The Blues som sjungs med en beslöjad innerlighet.

Då Holly tolkar andras låtar på ett utmärkt sätt så fyller Shelby Lynne detta Livealbum med sina egna, genomgående utmärkta låtar hämtade från flera av hennes tidigare album. Hon gör det solo med sin eminenta röst och en akustisk gitarr.

Det är det enda jag har att protestera emot en smula.För det hade blivit mer omväxlande med ett litet lyhört band på scenen. Arton låtar är lite för mycket med en akustisk gitarr som enda kompis, även om Shelby sjunger som en gudinna. Har du däremot varit på denna konsert är detta album förmodligen en guldgruva till musikminne.

Är du sugen på Shelby Lynne rekommenderas albumen Revelation Road och Just A Litttle lovin’, som är hennes  coverhyllning till bland annat Burt Bacharach. Holly Cole ser jag fram emot att få bättre koll på.

Bengt Berglind

Dropkick Murphys ”Signed & Sealed in Blood” (Universal) 

Dropkick Murphys behöver antagligen ingen närmare presentation, för efter alla sina skivor och konserter som de spelat i Sverige har de gjort sig ett relativt stort namn även utanför punkscenen. Deras sedvanliga mix av (oi)punk och irländsk folkmusik är precis som vanligt medryckande och alla som tidigare hört bandet vet precis vad man får.

Jag brukar vara tidig och mer än villig att hylla det mesta som bandet släpper ifrån sig, men här på sin åttonde studiofullängdare tycker inte jag att de lever upp till det som de brukar. Signed & Sealed in Blood har tagit ett steg bort från förra skivans (Going Out in Style, 2011) koncepthandling, vilket är ett positivt steg eftersom det är alltid en svårighet att knyta ihop det till en vettig och förstålig story. Däremot har man misslyckats att skriva lika många bra låtar som tidigare. Det finns absolut några riktigt bra spår precis som vanligt, men inte tillräckligt många för att väga upp så att hela skivan känns så bra som jag hade hoppats på av ett av mina favoritband.

De bästa låtarna som jag tycker är värda att nämna är ”Rose Tattoo”  (klicka för video) och ”The Season Upon Us”, övriga låtar upplever jag inte riktigt sticker ut och är inget man kommer ihåg sekunden efter att de tagit slut.

Lars Svantesson