Ett par i kungar, resten är tvåor

manowar-the-lord-of-steel

Manowar ”The Lord of Steel” (Magic Circle/Playground)

Manowar och jag har en lång och djup relation och konserten på Göta Lejon på Fighting the World-turnén 1987 är ett kärt minne, men på senare år har vi glidit isär. Orsaken är helt enkelt att de i mitt tycke har blivit en parodi på sig själva. Image, stora ord och brist på självdistans har fått Spinal Tap-varningarna att dugga allt tätare. Musikaliskt har de också haft svårt att åstadkomma något av verkligt intresse.

The Lord of Steel är inte dålig, antar jag, eftersom jag vid varje genomlyssning tycker det låter helt okej, men efteråt går jag inte och nynnar på någon låt. Det känns som att man produktionsmässigt har eftersträvat ett liveljud och det är en mer avskalad platta än vad vi har vant oss vid från Manowar under senare år. Det har jag i och för sig inget emot, men de flesta låtar är ganska anonyma. Om det här vore ett oetablerat band skulle materialet inte få så värst många ögonbryn att höjas. Undantagen är inledande The Lord of Steel och filmlåten El Gringo som är riktigt bra och står sig väl mot det bästa Manowar har gjort. Annihilation är också rätt skön med härligt baslir av Joey DiMaio.  Expendable å andra sidan är skräp, och Born in a Grave och A Good Day to Die är också av tveksam kvalitet. Manowarriors är väl okej, men titeln sänker den rejält; Spinal Tap-varning , som sagt, och vem behöver Hail, kill and Die när vi redan har Hail and Kill?

The Lord of Steel är tyvärr inte plattan som reparerar vår relation, men den gör i alla fall att vi försöker kämpa på ett tag till tillsammans, och om inte biljetterna vore så ockerdyra skulle jag till och med gå och se dem live nu i mars.

Jonas Andersson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

20

12 2012

Your Comment