Som en naturlig fortsättning på CajsaStinas bok ”Du och jag, farsan”

CajsaStina Åkerström ”Visor Från När Och Fjärran” (Lionheart/Universal)

CajsaStina Åkerströms nya album ”Visor från när och fjärran” är ett lågmält visalbum med en avskalad produktion där CajsaStinas sång i stort sett bara ackompanjeras av bas, akustisk gitarr eller piano!

Detta är CajsaStinas nionde album sedan debuten med ”CajsaStina” 1994.   Detta nya visalbum är också det tredje i raden sedan 2005, de två tidigare visalbumen var ”De vackraste orden – Tio visor” (2005) och ”Visor från förr och nu” (2007). 

Söker man lite mer popiga melodier i stil med ”Fråga stjärnorna”, ”Vill du veta vem jag är”, ”Lyckan kommer och lyckan går” ”Långt härifrån” eller ”Cirklar”, så är denna produktion inte riktigt det man söker!

På denna skiva tolkar CajsaStina visor som Victor Jaras ”Plogen” och ”Jag minns dig Amanda”, (visor som för övrigt Cornelis Vreeswijk gjort den svenska texten till), Evert Taubes ”Det fönstret som lyste” och ”Första torpet”, Ruben Nilssons ”Fimpen och tändstickan” och ”Önskevisa”, samt visor som ”Det förskräckliga levernet på kaféet” (Torgny Björk/Gustaf Fröding), ”Den tänkande lantbrevbäraren” (Gunnar Turesson/Hjalmar Gullberg), och ”Berceuse” (Finn Kalevik/André Bjerke). CajsaStina bidrar dessutom med de två egna visorna ”Dejtingvisa” och ”Höst”.

En del låtar på ”Visor från när och fjärran” känns oerhört ensliga och lågmälda i sina utryck och det känns nästan för avskalat ibland, men det finns trots allt några undantag som balanserar upp det hela så att helhetsbilden till slut ändå blir rätt hyfsad:

–          ”Det förskräckliga levernet på kaféet” är en Gustaf Frödingdikt från 1894 som är tonsatt av Torgny Björk.  När man hör arrangemanget så känns inte Frälsningsarmén lågt borta, men detta var säkert ett medvetet val när dikten tonsattes för att bygga in en naturlig motsättning i låten. Låttiteln beskiver ju med all tydlighet vad visan handlar om och det är väl inte helt otroligt att diktförfattaren själv har upplevt det hela i egen hög person i slutet av 1800-talet!

–          ”Dejtingvisa”  är en modern låt försedd med välkänd visskrud! CajsaStina har med denna låt skapat ett intressant möte mellan två olikheter, svensk vistradition kontra modern nätdejting! Intressant med en nyskriven visa som lever i nuet! Vem vet, kanske är detta en framtida svensk visklassiker?

 –          ”Första torpet” är en käck liten Taubelåt som Hootennanny Singers spelade in redan in 1965. CajsaStinas version går dock i ett lugnare tempo!

–          ”Höst” är en visa av CajsaStina som likaväl hade kunnat arrats om till ett poptempo utan något större besvär! Det låter nästan som om låten från början är skriven som en enkel poplåt, men som sedan har skalats ned till en visa. Denna poppiga attityd gör dock att albumet i sitt slutskede får en lättsammare och gladare touch.

Gillar man CajsaStinas vackra röst i kombination med lågmälda traditionella svenska visor i  Evert Taubes, Cornelis Vreeswijks och Fred Åkerströms anda? Ja då är detta album något man måste införskaffa! Detta visalbum känns också som en naturlig fortsättning på CajsaStinas bok ”Du och jag, farsan” som kom ut 2010. En bok där på CajsaStina på ett väldigt naket och utlämnande sätt beskriver sin relation till pappan och vissångaren Fred Åkerström! 

Eller som CajsaStina själv skriver i sin bok 2010:

”Den rungande tystnad som min far lämnade efter sig när han försvann ur mitt liv för 25 år sedan ekar i mig än idag (…) Genom att skriva den här boken har jag försökt återskapa något av det försonande samtal pappa och jag aldrig fick i levande livet”.

Det är möjligt att CajsaStina med detta album på något symbolisk vis nu avrundar den smärtsamma resa som till synes på något sätt verkade börja runt 2005, i och med det första visalbumet, då CajsaStina också tolkar pappa Freds signaturlåt ”Jag ger dig min morgon”. Sedan blev det blev det ju ytterligare ett visalbum 2007, sedan kom boken 2010, följt av just  detta visalbum 2011. Det finns förvisso ingen rak eller given linje mellan dessa tre album och boken, för CajsaStina har ju faktiskt även gett ut två popskivor under denna period (”Kärleken finns överallt” 2006, respektive ”Sånger om dej och mej” 2009).

Men har man läst boken ”Du och jag pappa” så vet man också att arbetet med boken, samtidigt som det var en slags uppgörelse med det förflutna, också var en process för att komma vidare och framåt livet. I detta perspektiv så ter sig dessa visalbum från CajsaStina som en logisk och helt normal process i sammanhanget! Det är möjligt att CajsaStina genom denna process nu också har kommit till insikt om att hon även framledes vill varva den svenska visan med popmusik! Om detta vet vi självklart ingenting, utan det får framtiden utvisa! Men CajsaStina borde i så fall faktiskt skriva sina egna visor, för på detta album så är faktiskt hennes egna kompositioner några av skivans verkliga höjdpunkter!

Personligen hade jag nog förväntat mig lite mer av detta album, men albumets kvalité är ju faktiskt beroende av vilken måttstock man använder sig av i sammanhanget. Betyget blir givetvis högre om man ser det som det visalbum det verkligen är, och man ska inte på något sätt jämföra det med några av CajsaStinas mer poppiga album, för någon pop finns inte på denna skiva, utan albumet innehåller bara diverse visor från när och fjärran!

Roger Skoog

01

08 2011

Vi tar en vecka ledigt…

Planerat var egentligen två veckor precis som förra sommaren, men då vi nyligen drabbades av en veckas avbrott (pga översvämningarna i våra serverhallar i Köpenhamn) så tar vi bara en vecka denna gång.

Ha det gott nu alla så hörs vi igen om en vecka – den 1:e augusti.

24

07 2011

Bra rockmusik som växer och växer

My Morning Jacket ”Circuital” (V2/Cosmos)

Detta band i fråga har tillhört de mer lovande amerikanska banden under lång tid. De första två albumen lovade mycket. Sen följde  Z och Evil Urges som var av god standard men inte några klassiker.

En klassiker har däremot detta album chans att bli. På Circuital har MMJ  hittat tillbaks till den rockmusik de så väl behärskar. Detta är ett band som kan hålla igen för att sen när det behövs ta ut svängarna ordentligt utan att musik tappar fokus och känns uppblåst.
Vidare har MMJ en sångare i Jim James som klarar av både snabba och lugna låtar med bravur. Han är inte någon rocksångare av den raspiga skolan utan sjunger klart och säkert albumet igenom.

Circutial kan vid årets slut mycket väl toppa ett stort antal topplistor. För här finns det så mycket bra rockmusik som växer och växer efter det antal lyssningar man utsätter sina öron för. Och det blir nog en hel del i sommar som det ser ut.

Sextiotalsinfluenser blandas med körer, rejäla gitarrdoser och balladgodis.  Jim James röst svävar majestätiskt genom hela albumet på ett sätt som få rocksångare klarar av idag.  Circutial avslutas med en stark trio låtar: You Wanna Freak Out, Slow Slow Tune och Movin Away. Men här finns det mycket mer för dig som gillar bra musik av i dag. Kanske tenderar fyran här ovan att växa till en femma…

Bengt Berglind

24

07 2011

Sällan skådad rockabilly-energi

Astrolites ”Play for keeps” (Heptown/Sound Pollution)

Astrolites, som är ett svenskt rockabillyband, kan kort och gott sägas spela speed rockabilly. Och det är snabbt, punkigt och fyllt med rå och svängig attityd.

Play For Keeps är bandets uppföljare efter debuten Hard Luck som släpptes 2007. Stundvis är denna platta mycket bra samtidigt som vissa låtar kan kännas som lite väl simpelt hjärndöda punkdängor. Men vad som verkligen höjer denna platta är den energi som bandet pumpar ut och smittar av sig med samt de två instrumentallåtar som är med, Astrolito och Camtwister. Den förstnämda är en drivande instrumental rockabillydänga som skulle passa utmärkt i en Tarantinofilm. Värt att nämna är också uptempo-covern de gör på Johnny Cashs klassiker Ring Of Fire, vilken låter helt ok och är en bra hyllning till the ”Man In Black”. Men känslan från originalet kanske försvinner då Astrolites version känns lite väl speedad.

Astrolites kör sin grej och det är energin de utstrålar som gör att det stundtals blir riktigt bra. Sedan så skall väl denna musik i bästa fall upplevas live eller annars i en accelerande gammal amerikanare.

Bästa spår: Chop Top ’49, Astrolito och Camtwister

Rickard Engström

23

07 2011

Helbrägdagörande metal

Eden’s Curse ”Trinity” (AFM/Sound Pollution)

Den amerikanska sångaren Michael Eden avkunnar sin tredje officiella besvärjelse
i och med det förtydligande albumnamnet ”Trinity” (trefaldighet). Den
oförtrutliga skaran av vänner till modern melodisk metal – den klassiska vägen –
kan ånyo vädra frisk klar morgonluft. Möjligen har bandet härmed fått saker och
ting att hända i den riktningen de själva förordar.

Själsfränden och tillika skotten Paul Logue (bassist/låtskrivare) och Eden
bildade bandet i mitten av förra decenniet. En brokig skara nationaliteter ingår
i sammansättningen. Italienaren Alessandro Del Vecchio/keyboard, tysken Thorsten
Koehne/gitarr och engelsmannen Pete Newdeck/trummor gör gruppen komplett och
bekräftar att musiken talar samtliga språk flytande. Det är heller inget
ovanligt med gränsöverskridande verksamhet i musikaliska sammanhang utan bara
ett tecken på goda kontaktnät, ett gott välbefinnande, samt en stor portion av
ödets nyckfullhet.

Dream Theater’s frontman/sångare James LaBrie håller ett vakande öga över hela
produktionen och ligger och smyger med sin bakgrundstämma på samtliga spår. I
’No Holy Man’ träder han äntligen fram till fullo och sjunger en lovvärd duett
med Eden. Pompösa orgeltoner fullbordar inramningen.

Andi Deris, som 1993 tog över mikrofonen i Helloween efter Michael Kiske (mannen
som gav tysk power metal ett ansikte), sjunger tillsammans med Eden i ett
riktigt dräpande tungt stycke i form av ’Black Widow’. Ett sjuhelsikes
bombardemang på trummorna av sir Newdeck, ett fullständigt överrumplande
gitarrspel av herr Koehne samt symfoniska toner från signore Vecchio gör
helhetsbilden komplett.  

Saker och ting lugnar ner sig i ’Children Of The Tide’. För att återskapa
balansen kan det allt som oftast behövas en mildrande melodi med religiösa
förtecken . Mycket tankvärd och tragisk berättelse som handlar om alla barn som
slets ur sina mödrars famnar under den förödande tsunamin i Indiska Oceanen. 

Tyvärr tappas fotfästet emellanåt och det bär iväg sidledes med stapplande,
oroväckande steg. ’Rivers of Destiny’ och ’Guardian Angel’ är exempel på sådana
mediokra betänkligheter som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det österländska anslaget både på introt och outrot gör ’Jerusalem Sleeps’ till
en vederkvickande tilldragelse. Här känns det som LaBrie eller ’Jimmy The
Cheese’ (som han kallas till vardags) har haft mer än ett finger med i spelet.
Ingen tvekan om vart förebilden är hämtad. Att nämna en teater där drömmar går i
uppfyllelse är ingen överdrift. Det klart bästa spåret som faller in under
kategorin monsterhits.

I och med ”Trinity” har Eden’s Curse beseglat sitt eget öde. Det fjärde albumet
bör i rimlighetens namn döpas till ”Quattro Stagioni”. Först då kan eden
uppfyllas, för annars är det ingen ed alls.

Thomas Claesson

22

07 2011

Allt är som vanligt i Dave Alvins musikvärld

Dave Alvin ”Eleven eleven” (Yeproc/Border)

Första intrycket  av Dave Alvins elfte album med elva låtar utgivet 2011 var att det kändes onödigt stabbigt och bredbent. Nu har jag gradvis ändrat mig till det bättre. Dave Alvins djupa baryton mullrar hemtrevligt som vanligt och i sina texter berättar han sina folkliga storys om det hårda och ibland orättvisa livet i det Californien han känner så väl. Alltså, allt är som vanligt i Dave Alvins musikvärld via rock n’ roll-gänget Blasters och förnämliga soloplattor som King of California och West of West.

Dave Alvin är också, som du förmodligen redan vet, en smidig elastisk gitarrist som behärskar sin musik utan att överdriva. Efter alla album och år i branschen vet han vad han gör. Absolut bäst blir det när han drar ner på tempot så att musiken blir luftigare. Som i balladen No Worries Mija då akustiska gitarrer, ståbas och dragspel sätter den rätta atmosfären. Samma  härliga känsla infinner sig i Black Rose Of Texas och inledande Harlan Country Line.

Annars är tempot hårdare och mer bluesrockigt på gott  och ont. Det är ju gott när det svänger men det är  bra om det svänger på olika sätt.

What’s Up With Your Brother är ett smårockigt kul möte med brodern Phil där frågan är, varför de alltid får den frågan som syftas på i titeln. Avslutningsvis möts den bortgångne musikkompisen Chris Cafferty och Dave Alvin vid bardisken efter en sen och blöt kväll i Two Lycky Bums.

Kolla gärna in Chris Cafferty-tributen Man Of Somebody’s Dream samt Phil och Dave Alvins soloplattor så kan du också få en bra sommar.

Bengt Berglind

21

07 2011

Mörker och skuggor kan inte finnas utan ljus

 

Kebnekajse ”Idioten” (Subliminal Sounds/Border)

För vänner till folkmusik och progressiv rock är Kebnekajse en gudabenådad och
till synes aldrig sinande källa. Bandet har hållit på i ganska exakt 40 år men
den evigt brinnande livslågan värmer fortfarande både hjärta och själ med sin
oförtrutna intensitet.

”Idioten” är en melankolisk kabaré som bjuder på tio högtidliga förrättningar
med fantasifullt, suggestiva teman. Jovialisk folklighet blandas med
sinnesvidgande utsvävningar i den elektriska rockens atmosfär.  

Den intressanta sättningen med dubbla bassister samt trummor och slagverk, gör
att rytmsektionen styr föreställningen dit den vill. Kenny Håkansson på gitarr
och Mats Glenngårds fiol binder bara ihop de nyansrika melodierna med de
ständigt pådrivande pulsslagen.

I en skogsglänta någonstans i urskogen möts i ’Barfota’ det folkliga och
progressiva. Hade man inte vetat bättre kunde det mycket väl ha varit Kalle
Moraeus och Roger Waters som suttit där på varsin stubbe och mediterat medan
solens strålar strilar genom träden. Mystiken tätnar och liknelsen är inte
alltför avlägsen verkligheten.  

Någonstans på vägen hörs tonerna från ’Senpolska’. Fiolens dystra fejd mot
själens sista färd är betagande men samtidigt smärtfull. En ångestladdat rekviem
över en förlorad generation i en värld utan förtröstan. När till synes allt hopp
är ute dyker icke förty i sista stund ’From-Olle’ upp och storpolskan springer
som en furie iväg över stock och sten.    

Den starka tolkningen av Hansson & Karlsson’s ’Tax Free’ är inte lätt att
framföra eftersom den ursprungligen skrevs för orgel och trummor. På något vis
tråcklar de sig igenom den ändå. Den får ses som en hyllning till den nyligen
bortgångne Bo Hansson.

Titellåten ’Idioten’ är som ett mycel där ett nätverk av trådar korsas mellan
Hälsingepolska och hårt driven progressiv rock. De musikaliska rötterna vävs
samman med skarpsinniga, nydanande improvisationer.  

Avslutande norska gånglåten ’Sangenuten’ av Sigbjörn Osa är fylld av
hallucinogener. Den psykedeliska svampstuvningen går på sista versen och
anrättningen avslutas i sakta mak.    

Vi har framför oss en av de bästa instrumentala skivor som någonsin har gjorts i
vårt avlånga land. Möjligen kan den överträffas av sin självbetitlade
föregångare ”Kebnekajse” (2009), ej att förväxla med Sveriges högsta berg
Kebnekaise.

”Idioten” kan mycket väl vara det saknade spiritistiska medium, som gör att
sanningen äntligen återfinns. Svaret på den gåtan finns i bästa fall i
lyssnarens eget huvud, i sämsta fall inte heller där.

Thomas Claesson

20

07 2011

Kungar av garage- och surfrock

The Fleshtones ”Brooklyn Sound Solution” (Yeproc/Border)

The Fleshtones, som bildades 1976 i Queens, New York, har sedan starten gått igenom ett antal medlemsbyten och släppt många skivor genom åren. Från deras debut på CBGB i New York har de förutom att ha turnérat runtom i USA och Europa också spelat förband till såväl Chuck Berry som James Brown. Och Fleshtones ångar på. Brooklyn Sound Solution blir deras femte album släppt under 2000-talet. Soundet är som hämtat från merparten 60-talet. Det är garagesurfrock med riktig pondus och ärlig, rå energi. Brooklyn Sound Solution är en mycket bra skiva där man genom bl a många covers återupplivar en gammal genre och än mer printar in den i musikhistorien som en riktig milstolpe inom rockmusik.

Bästa spår: Comin’ Home Baby, Rats In My Kitchen, Back Beat #1, Solution #2 och Lost On Xandu

Rickard Engström

19

07 2011

Rock från alpland ger mersmak

Sideburn ”Jail” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Schweiz har genom tiderna haft en hel del intressanta rockgrupper. Krokus är den
mest kända exporten och albumet ”Headhunter” är deras mest renommerade bidrag
till eftervärlden. Personligen är jag däremot barnsligt förtjust i dess
föregångare ”Metal Rendez-Vous” med allt vad det innebar för drygt 30 år sedan.
    
Deras landsmän Sideburn rockar på i samma anda. Här är det grovkorning kaliber
och brett mellan benen som gäller. Skjut först och fråga sen. En strimma av
välbehövlig nostalgirock letar sig fram till dagens samfälldhet.

Efter två trevande spår utan karaktär uppenbarar sig ’One Night Stand’ som en
räddande ängel. Nu kom de rätta vibrationerna och genombrottet är bekräftat.
Refrängen påverkar märkbart trots -eller kanske tack vare- sin enkelhet alla
sinnen. Smått och fyndigt gitarrackompanjemang ger en helt igenom njutbar liten
stund.
     
Sångaren Roland Pierrehumbert avkunnar ’Chase The Rainbow’ och ’The Red Knight’
med sin säregna hesa och lite spruckna röst. Min tanke att vissa likheter finns
med ett band på andra sidan Atlanten telegraferas över till Great White. Svaret
kommer omgående: Vi kan inte uttala sångarens namn, men för övrigt håller vi
med.
   
’Good Boy’ sticker ut från mängden och är skivans bästa spår med skön sång och
rolig text. Huvudet börjar nicka rytmiskt och händerna trevar efter den nystämda
luftgitarren.
  
Ingen tvekan om vilka som åsyftas i ’Long Beard And Boggie’. Låten är uppbyggd
efter originalet ’Gimme All Your Lovin’ men med tillfogade slängar av
underhållande sarkasm. Det tighta framförandet bistås av ett taktfast stampande
med högerfoten. Ja, vad kan man mer begära? 

Thomas Claesson

18

07 2011

Välkommen till NY(H)C!

Agnostic Front ”My life My way” (Nuclear Blast/Warner)

Först och främst vill jag be alla läsare om ursäkt att jag hållit på denna godbit så länge, alldeles för länge till och med, för den här genomgjutna pärlan släpptes redan i mars. Det här är nämligen en av 2011’s bästa skivor så här långt. Sedan vill jag välkomna alla läsare till de mörkare gaterna av New York där man som turist aldrig hamnar, det är där man hittar en av New York hardcorens stora namn, nämligen Agnostic Front. Bandet har släppt skivor från och 1983 och släpper med ”My Life My Way” sitt trettonde studiofullängdsalbum.

Agnostic Front levererar precis som vanligt gatuhardcore av absolut bästa klass. Det är snabbt, hårt och skoningslöst utan att tappa bort det melodiska. Skivan börjar med ljudet av ett inbromsande t-banetåg och därmed sätts stämningen direkt.  Sedan kickar man igång med öppningslåten ”City Street” som sätter den höga standarden som sedan håller rakt igenom hela skivan. Där efter följer 12 klockrena hardcorepunk låtar.

Lars Svantesson

17

07 2011