nyaskivor.se

Silver Columns ”Yes And Dance” (Moshi Moshi/Cosmos)

Brittiska Silver Columns serverar på sin debutplatta synnerligen märklig och egensinnig minimalistisk electro. De tio spåren skiftar rejält och de skarpa kasten gör det svårt för mig som lyssnare att verkligen koppla av och njuta. Snarare blir jag på tårna och laddar för att kunna värja mig vid varje låtbyte ifall det åter är dags för något halvbrutalt. Titelspåret Cavalier till exempel är som en tavla som ständigt spränger sina ramar med helt sjövilda detaljer och slingor som verkar leva sitt egna liv i låten. Det påminner en del om hur The Faint lät när de slog igenom för tio år sedan när electroclashvågen nådde sin topp, och kanske är Silver Columns electroclash för 2010-talet. Fler spår som stöder den tesen är exempelvis It Is Still You och Way Out. Samtidigt bjuder Yes And Dance på flera spår som i stort ligger inom normalitetens gränser och som till och med skulle fungera att spela på radio såsom Always On, Brow Beaten och Coumns.

Yes And Dance är helt klart en platta som jag helst konsumerar i små portioner för att till slut enbart njuta av pärlorna och helt enkelt skippa de tonsatta nervösa sammanbrotten.

Jonaz Björk

Holy Ghost! ”Holy Ghost!” (DFA/Cosmos)

New York är smältdegeln nummer 1 i världen när det gäller det mesta, och det brukar inte minst höras i musiken som staden producerar. Ett av de senaste tillskotten är duon Holy Ghost! som levererar skönt blasé electropop med massor av olika influenser på sitt debutalbum.

Helheten funkar rätt bra även om det spretar en hel del på låtnivå. Say My Name antyder flirt med de finare etablissemangen och för tankarna till artister som Phoenix och Jamiroquai, medan några av de avslutande spåren flirtar rätt friskt med det sena 70-talets electrofunk. Andra spår, som It’s Not Over, drar åt italodisco och i Wait And See är det lättviktssynthpop som gäller.

Holy Ghost! lyckas kombinera electro med klubbkänsla och partyglädje och samtidigt hålla rockglöden levande. Rätt ofta kommer jag på mig själv med att tänka på Holy Ghost! som ett nytt och mer elektroniskt She Wants Revenge. Ge grabbarna ytterligare något år och sedan tror jag att det verkligen kan slå gnistor bandet.

Jonaz Björk

Jenee Halstead ”The River Grace” (CRS/Border)

De är många där i tjejfacket inom den så kallade americanmusiken. Men jag måste nog tillstå att på tronen sitter Emmylou Harris fortfarande säkert utan konkurrens. Sen är de många om budet. Gillian Welch, Tift Merrit, Shelby Lynn och min favorit för tillfället Diana Jones.

Så har vi då denna recensions huvudperson Jenee Helstead som på intet sätt faller ur ramen för hur det ska låta. Sången är det inget problem med. Inte heller med musikinramningen till hennes låtar. Det är själva låtarna som inte håller. De fångar inte mitt öra. Jag har verkligen försökt. Gå runt i rummet och göra annat och lyssna. Sitta koncentrerad och lyssna. Promenera med hundar och lyssna. Nu är Jenee på intet vis ensam i denna skara som på senare tid växt alldeles för fort. Den skara artister som absolut ska skriva eget material, när det finns en guldgruva av bra låtar skrivna av andra som bara ligger och väntar bakom inspelningstudion. Varför inte börja där så kanske det blir bättre med tiden.

Detta album kom ut i USA 2008 så det finns förmodligen ntt material  som så småningom når skivdiskarna här. Då ger jag gärna Jenee Halstead en ny chans.

Bengt Berglind

Giulia Millanta ”Dropping down” (Ugly Cat/Hemifrån)

Giulia Millanta kommer från Italien där också skivan är inspelad. Hon har även turnerat i USA. Giulia följer den traditionella folkmusiktraditionen men med nya influenser.

Resultatet påminner en del om Cranberries men Giulia är mycket mera lekfull och experimentell viket gör att det krävs en del lyssning för att ta till sig helheten.

Allt är mycket välarrangerat och snyggt men väl mycket experimentellt även om det finns ett antal ljuspunkter. Giulia har skrivit 11 av skivans 12 spår och bäst tycker jag att hon lyckas med A long dark road, där det inte låter lika pretentiöst och ansträngt som det tenderar att bli i experimentverkstaden.

Börje Holmén

Nick Parker ”The King of False Alarms” (Hardy/Hemifrån)

Nick Parker har varit med i branschen ganska länge men först nu kommer hans debut som egen artist. Man har känslan av att han har huvudet fullt med idéer och inte kan bestämma sig för vad han vill göra.

Nicks musik kan klassas som indie/folk och han har en ofta lidelsefull stämma som ackompanjeras av cello,violin, gitarr och mandolin och förstås trummor. Allt mycket välarrangerat men med lite väl mycket lidelsefullhet.

Några spår att nämnas är ändå Comfort or convenience och Here with you (ode to the open mic).

På hans hemsida www.nick-parker.co.uk kan man läsa om hur skivan kom till.

Börje Holmén

Neal Morse ”Testimony 2” (Inside Out/EMI)

Neal Morse, den produktive, multiinstrumentalisten, sångaren, låtskrivaren, ex-Spocks Beard-frontmannen, är tillbaka med ännu ett soloalbum. Albumet är en uppföljare till Testimony (2003) och heter då passande nog Testimony 2. Denna skiva blir den 10e i Morse solokarriär som han drog igång 1999. Förutom att ha släppt 6 st album med sitt förra band Spocks Beard har Morse under åren varit med i en rad andra projekt där supergruppen Transatlantic är den mest framstående.

Det finns många likheter med den första Testimony-plattan. Det hela är ett kraftfullt knippe progressiv rock och även denna gång så består albumet av en dubbeldisc. Som traditionen bjuder så innehåller låtarna långa instrumentalpartier som stundtals blandas upp med mycket stämsång och en rad olika instrument utöver den traditionella rocksättningen såsom saxofoner och stråkinstrument m.m. Vissa stunder är musiken mycket imponerande med alltifrån tunga riff, bländande instrumentalspel och häpnadsväckande bra känsla men ibland kan det även kännas en smula musikaliskt barnsligt, något som kan återfinnas hos många band inom progressive-genren men som i och för sig kanske mest beror på vilket humör lyssnaren befinner sig i.

Albumet är uppbyggt kring en mängd teman, riff och melodislingor som kommer tillbaka i fler låtar. Det finns även många teman från den första Testimony-plattan, där Gods’ Theme nog är det mest framträdande och enligt mitt tycke något utav det mäktigaste och vackraste Morse komponerat.

Albumet börjar med ett pianointro och det är just Gods’ Theme som spelas. Ett maffigt trumfill där sedan hela bandet stämmer in i Gods’ Theme ger albumet en grandios öppning som gör att man blir nyfiken på hur resten ska låta. Tyvärr har Morse låtit lägga in en saxofon i detta inledande tema vilket förstör lite av det första intrycket.

I den andra låten, den välgenomförda Overture no 4 får man höra många av de teman som kommer igen i låtarna framöver. Låten Time Changer drivs av ett pumpande basriff varpå den efterföljande balladen Jayda bjuder på ett nytt tema, i klass med Gods’ Theme, som man kommer få höra flera gånger under albumet.

Sedan fortsätter skivan med låtar av olika karaktär men med samma ärliga ansats. Det bjuds på imponerande gitarrsolon med bra känsla samt andra instrumentalinsatser från Nashville Symphony, medlemmar och f d medlemmar ur Neal Morses tidigare band Spocks Beard.

Verserna i The Truth Will Set You Free har ett stadigt driv med stråkar och mycket pukor.

It’s For You har ett riktigt arenarockigt sound med det numera traditionella beatet som gjordes känt genom Coldplays låt Clocks. CD 1 avslutas på ett mycket storslaget sätt med låtarna Crossing Over/Mercy Street Reprise.

CD 2 börjar med två låtar av lite mer intetsägande karaktär. De är halvtråkigt rockiga, feelgoodlåtar, nästintill lovsånger, om än dock välskrivna. Dessa följs sedan av ett 26-minuter långt progressivt epos i låten Seeds Of Gold som innehåller mycket av det som genren handlar om och är ett bevis på Neal Morse storhet. Han kan verkligen detta. Lyssna särskilt till den vemodiga melodin i slutet runt 21 min, den är inget annat än genialiskt skriven.

Sammantaget innehåller albumet många riktigt sköna partier och då främst instrumentalpartierna. Det är mycket som låter som Beatles, under deras andra, mer experimentella halva av karriären. För många kan det säkert kännas pretentiöst och nästan obehagligt när det sjungs om kristen tro och Jesus. Men när det görs med en sådan övertygelse, ärlighet och känsla som Morse är kapabel till bör det inte spela någon roll vad man har för tro, alla kan uppskatta något i detta album ändå.

Testimony 2 är ett mycket bra progressive-album även om det inte riktigt kan mäta sig med den första Testimony-plattans storhet.

Rickard Engström

Så gott som alla schyssta gamla skivaffärer har fått stänga, men vi tror ändå på CD:n som ljudbärare åtminstone ett tag till. Alla skivor är inte döda…än. Tror det behövs ett nytt fysiskt format för att helt släcka skivlasern – hur otidsenligt det än låter. Spotify och iTunes mm är såklart de stora vinnarna men det kommer alltid finnas de som vill ha den ’äkta’ varan…

Peter Dahlén, nyaskivor.se

It’s a… Identified Flying Object! Här ett IFO (jfr UFO). Jag såg med egna ögon när CD-skivan dog. Häls! ’skivaffären’

The Wonder Years ”Suburbia: I’ve given you all…” (Hopeless/Sound Pollution)

Poppunkarna The Wonder Years (låter som en mix av poppunk och modern radiorock) tredje fullängdare ”Suburbia I’ve Given You All And Now I’m Nothing” är något av en konceptskiva om livet i en insomnande förstad till Philadelphia, Pennsylvania.

Musikaliskt håller inte skivan riktigt måttet av den enkla anledningen att den tenderar att bli en ganska tråkig och monoton poppunk som inte gör den fantastiska lyriken rättvisa. Texterna är å andra sidan rena rama klockrena poesin; har man växt upp i en trött sovstad någonstans i världen kommer man känna igen sig i texterna trots att de utspelar sig i en sovstad till Philadelphia. Berättelserna känns både som en hyllning till samhället, där textförfattaren och sångaren Daniel Campbell växte upp, likaväl som ett konstaterande att det finns ett desperat behov att komma därifrån till något annat. Däremot finns det element i texterna, vilka drar ner låtarna något, och det är alla dessa förnamn på karaktärer som rabblas upp nästan oavbrutet, det blir bara förvirrande eftersom man inte lyckas ge dem liv på samma sätt som exempelvis Bruce Springsteen gör med sina karaktärer.

När man mixar intrycket av musiken och texterna är det här en skiva som är mer än helt okej. Är du ett stort fan av genren poppunk bör du helt klart ta och kolla upp skivan.

Bästa låtarna är ”Suburbia”, ”Local Man Ruins Everything”, ”Hoodie Weather” och den lugna ”I’ve Given You All”. 

Lars Svantesson

 

Takida ”The burning heart” (Universal)

Efter de två singelsläppen ”Haven Stay” och ”Was It I?” tidigare i sommar så har Ångebandet Takida äntligen släppt sin fullängdare – “The Burning Heart”, vilket är gruppens fjärde album sedan debuten med ”… Make You breath” 2006.

Takida bildades i Ånge 1999 av medlemmar från de lokala grupperna, Sinatra och Blowball, vilket mynnade ut i en ny konstellation som man kallade för Tender, men när man nästkommande år släppte sin första demo-cd (femspårskivan ”Old”) hade man ändrat namnet till Takida. Ett namn som tydligen härstammar från en karaktär i en japansk animerad filmserie!

Takida är nog mest kända för megasuccén ”Curly Sue” för några år sedan, en låt som även fanns med på det storsäljande albumet ”Bury The Lies”! Stora framgångar kan dock vara svåra att upprepa, men Takida har alltid, oavsett graden av mediauppmärksammade musikaliska framgångar, en stor klunga av trogna fans vid sin sida och på sin Facebook-sida börjar man nu närma sig 100 000-strecket av fans som gillar gruppen och deras musik!

Men som kontrast till detta, så tycker stora delar av den svenska kritikerkåren väldigt illa om gruppen Takida! Formuleringar och uttryck som ”lättmjölksgrunge, Nickelbackkopior, tråkig melodirock och radioterrorister” är ju bara några få av de okvädesord man har öst över Takida på nätet i samband med att den nya skivan skulle komma ut den 27 juli.  Problemet bottnar nog på något sätt i att Takida alltid låter som Takida, och det ska man ju få göra, och det går nog även att utveckla musiken inom formen av det tidigare utstakade Takida-konceptet! Tyvärr spelar det nog ingen roll vad man än gör för att utvecklas eller förändras, ingen förändring kommer att göra allt bra igen – och då kan man ju lika väl köra vidare på den redan inslagna vägen. Det är ju trots allt sin publik och sina fans man spelar för, inte musikskribenterna!

Men nu tillbaka till det nya albumet: ”The Burning Heart”!  Om man med endast några få utvalda ord skulle försöka förklara hur detta album låter, så skulle man lite elakt och mycket grovt förenklat, kunna säga följande:

Gillade man de tre tidigare Takida-albumen, ja då gillar man även detta nya album! Gillade man däremot inte Takidas tidigare album, då gillar man inte heller detta album!

Visst finns det skillnader mellan enskilda låtar och albumen, men man hör ju direkt släktskapet mellan den nya skivan och de tidigare albumen ”The Darker Instinct” från 2009, respektive ”Bury The Lies” från 2007. Men trots att albumen låter väldigt lika, är de trots detta väldigt olika som enskilda helheter!

Grabbarna i Takida har i alla fall själva en stor tro på sin nya skapelse och man säger bland annat i en intervju på nätet (av Philip Wallin/TT Spektra) att detta nya album kommer att sätta prägel på den kommersiella rocken en tid framöver, och i samma reportage så sägs även följande:

” – Vi producerar skivan själva, därför är det första gången vi kan vara riktigt kaxiga och säga att vi har gjort någonting bra, säger sångaren Robert Pettersson (..) – Det är en hitskiva med mörka texter. Vi hade sexton låtar och det gjorde ont att ta ned det på tolv. Men det är tolv hits, och att köra allihop på samma skiva är vårt sätt att vara konstnärliga, säger Robert Pettersson”.

Men ett album med tolv hitlåtar är det ju INTE, det kan man nog säga omgående efter en första genomlyssning! Bästa låtar på detta nya albumet är enligt eget mitt tycke – ”Haven Stay”, Willov and Dead”, ”Fire Away”, The Artist”, ”It’s My Life” och ”You Learn”.  Övriga sex låtar på albumet är inte dåliga på något sätt, men det är ju svårt att gilla allting lika mycket! 

Det hela låter väldigt tillrättalagt, välpolerat och är helt enkelt strömlinjeformad radiorock kompletterat med några radiorockballader, och allting låter som normal Takida-rock, enligt standardformulären 1:a, 1:b och 1:c, (eller något liknande)!  Radiorock, eller kommersiell radiorock är faktiskt en bra benämning på denna produkt! Men skivan kräver dock några lyssningar innan den sätter sig på allvar och på köpet växer även de olika musikaliska alstren hos den aktive lyssnaren! Godkänt med plus i kanten är det sammantagna omdömet efter ett tiotal genomlyssningar av albumet, men skivan kräver ett aktivt lyssnande för bästa resultat!

Det musikaliska hjärtat hos ett äkta Takida-fan kommer säkerligen att flamma upp rejält av detta album! Men hos oss övriga kommer det bara att ryka och osa litegrann, för även om det trots allt hettar till ibland, så tar sig elden inte riktigt, men ett glödande hjärta är inte heller fy skam!

Roger Skoog

Jello Biafra and The Guantanamo School Of Medicine ”Enhanced Methods of Questioning” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

En av mina personliga favoriter Jello Biafra behöver förhoppningsvis ingen närmare presentation, men om det behövs så var han originalsångare i Dead Kennedys och sångare i diverse mindre punkkonstellationer liksom har haft en karriär som spokenwordartist. I juni kom han tillbaka med sitt senaste band The Guantanamo School Of Medicine och denna femspårs EP är bandets andra platta efter 2009 års debut. Alla som tidigare har hört något från Jello Biafra kommer att känna igen sig väldigt väl, för det är precis som vanligt.

Biafra och manskapet i GSOM levererar en något progressiv och tillkrånglad punkrock, med starka och väldigt sällan politiskt korrekta texter som slår vilt omkring och oftast mot människor och organisationer som har makt och kontroll över samhället. Texterna är inte heller alltid fullt lättbegripliga utan kräver både funderingar och lite inläsning av fakta kring olika frågor – vilket är givande, så det borde ses som ett plus i protokollet.

Att ”Enchanced Methods of Questioning” är en femspårs EP och inte en fullängdare är bara positivt i mina ögon, skivan får en bra längd och låtarna håller intresset vid liv under hela speltiden – vilket inte riktigt var fallet på föregående fullängdsdebut (som förövrigt tåls att kolla upp, för den var bra). Alla fem låtarna håller bra klass, men den som sticker ut mest just nu är ”The Cells That Will Not Die”. Den sjätte låten (en bonuslåt som ligger flera minuter efter att femte låten klingat ut, vilket i sig är ett fenomen som jag stör mig enormt mycket på) skulle man helst ha skippat, det må vara en Deviants-cover men den är inte tillräckligt intressant för mina öron.

Lars Svantesson