Mörker och skuggor kan inte finnas utan ljus
Kebnekajse ”Idioten” (Subliminal Sounds/Border)
För vänner till folkmusik och progressiv rock är Kebnekajse en gudabenådad och
till synes aldrig sinande källa. Bandet har hållit på i ganska exakt 40 år men
den evigt brinnande livslågan värmer fortfarande både hjärta och själ med sin
oförtrutna intensitet.
”Idioten” är en melankolisk kabaré som bjuder på tio högtidliga förrättningar
med fantasifullt, suggestiva teman. Jovialisk folklighet blandas med
sinnesvidgande utsvävningar i den elektriska rockens atmosfär.
Den intressanta sättningen med dubbla bassister samt trummor och slagverk, gör
att rytmsektionen styr föreställningen dit den vill. Kenny Håkansson på gitarr
och Mats Glenngårds fiol binder bara ihop de nyansrika melodierna med de
ständigt pådrivande pulsslagen.
I en skogsglänta någonstans i urskogen möts i ’Barfota’ det folkliga och
progressiva. Hade man inte vetat bättre kunde det mycket väl ha varit Kalle
Moraeus och Roger Waters som suttit där på varsin stubbe och mediterat medan
solens strålar strilar genom träden. Mystiken tätnar och liknelsen är inte
alltför avlägsen verkligheten.
Någonstans på vägen hörs tonerna från ’Senpolska’. Fiolens dystra fejd mot
själens sista färd är betagande men samtidigt smärtfull. En ångestladdat rekviem
över en förlorad generation i en värld utan förtröstan. När till synes allt hopp
är ute dyker icke förty i sista stund ’From-Olle’ upp och storpolskan springer
som en furie iväg över stock och sten.
Den starka tolkningen av Hansson & Karlsson’s ’Tax Free’ är inte lätt att
framföra eftersom den ursprungligen skrevs för orgel och trummor. På något vis
tråcklar de sig igenom den ändå. Den får ses som en hyllning till den nyligen
bortgångne Bo Hansson.
Titellåten ’Idioten’ är som ett mycel där ett nätverk av trådar korsas mellan
Hälsingepolska och hårt driven progressiv rock. De musikaliska rötterna vävs
samman med skarpsinniga, nydanande improvisationer.
Avslutande norska gånglåten ’Sangenuten’ av Sigbjörn Osa är fylld av
hallucinogener. Den psykedeliska svampstuvningen går på sista versen och
anrättningen avslutas i sakta mak.
Vi har framför oss en av de bästa instrumentala skivor som någonsin har gjorts i
vårt avlånga land. Möjligen kan den överträffas av sin självbetitlade
föregångare ”Kebnekajse” (2009), ej att förväxla med Sveriges högsta berg
Kebnekaise.
”Idioten” kan mycket väl vara det saknade spiritistiska medium, som gör att
sanningen äntligen återfinns. Svaret på den gåtan finns i bästa fall i
lyssnarens eget huvud, i sämsta fall inte heller där.
Thomas Claesson
