Helbrägdagörande metal

Eden’s Curse ”Trinity” (AFM/Sound Pollution)

Den amerikanska sångaren Michael Eden avkunnar sin tredje officiella besvärjelse
i och med det förtydligande albumnamnet ”Trinity” (trefaldighet). Den
oförtrutliga skaran av vänner till modern melodisk metal – den klassiska vägen -
kan ånyo vädra frisk klar morgonluft. Möjligen har bandet härmed fått saker och
ting att hända i den riktningen de själva förordar.

Själsfränden och tillika skotten Paul Logue (bassist/låtskrivare) och Eden
bildade bandet i mitten av förra decenniet. En brokig skara nationaliteter ingår
i sammansättningen. Italienaren Alessandro Del Vecchio/keyboard, tysken Thorsten
Koehne/gitarr och engelsmannen Pete Newdeck/trummor gör gruppen komplett och
bekräftar att musiken talar samtliga språk flytande. Det är heller inget
ovanligt med gränsöverskridande verksamhet i musikaliska sammanhang utan bara
ett tecken på goda kontaktnät, ett gott välbefinnande, samt en stor portion av
ödets nyckfullhet.

Dream Theater’s frontman/sångare James LaBrie håller ett vakande öga över hela
produktionen och ligger och smyger med sin bakgrundstämma på samtliga spår. I
‘No Holy Man’ träder han äntligen fram till fullo och sjunger en lovvärd duett
med Eden. Pompösa orgeltoner fullbordar inramningen.

Andi Deris, som 1993 tog över mikrofonen i Helloween efter Michael Kiske (mannen
som gav tysk power metal ett ansikte), sjunger tillsammans med Eden i ett
riktigt dräpande tungt stycke i form av ‘Black Widow’. Ett sjuhelsikes
bombardemang på trummorna av sir Newdeck, ett fullständigt överrumplande
gitarrspel av herr Koehne samt symfoniska toner från signore Vecchio gör
helhetsbilden komplett.  

Saker och ting lugnar ner sig i ‘Children Of The Tide’. För att återskapa
balansen kan det allt som oftast behövas en mildrande melodi med religiösa
förtecken . Mycket tankvärd och tragisk berättelse som handlar om alla barn som
slets ur sina mödrars famnar under den förödande tsunamin i Indiska Oceanen. 

Tyvärr tappas fotfästet emellanåt och det bär iväg sidledes med stapplande,
oroväckande steg. ‘Rivers of Destiny’ och ‘Guardian Angel’ är exempel på sådana
mediokra betänkligheter som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det österländska anslaget både på introt och outrot gör ‘Jerusalem Sleeps’ till
en vederkvickande tilldragelse. Här känns det som LaBrie eller ‘Jimmy The
Cheese’ (som han kallas till vardags) har haft mer än ett finger med i spelet.
Ingen tvekan om vart förebilden är hämtad. Att nämna en teater där drömmar går i
uppfyllelse är ingen överdrift. Det klart bästa spåret som faller in under
kategorin monsterhits.

I och med ”Trinity” har Eden’s Curse beseglat sitt eget öde. Det fjärde albumet
bör i rimlighetens namn döpas till ”Quattro Stagioni”. Först då kan eden
uppfyllas, för annars är det ingen ed alls.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

22

07 2011

1 Comments Add Yours ↓

The upper is the most recent comment

  1. Ali #
    1

    Michael Kiske (mannen
    som gav tysk power metal ett ansikte)? Vet inte om det skulle kalla Accept fast as a shark 1982. som första power/thrash metal låten. Helloween sälva är med om det för dom kör också cover på den



Your Comment