nyaskivor.se

Chip Taylor ”Rock And Roll Joe – A tribute to the unsung rock’n roll heroes” (Train Wreck/Border)

Detta musikprojekt sjösattes egentligen under en turné 2007 och grundar sig på Chip Taylors och hans turnémusikers berättelser och på historier om andra musiker de stött på eller har hört talas om. Såsom klassiska gitarriff, basgångar eller pianister med elva fingrar; eller producenter, låtskrivare och sångare som även de levt ett riktigt rock’n roll-liv och aldrig fått den kredit de har förtjänat.

Chip Taylor berättar nu deras och sina egna historier med hjälp av det egna bandet med gitarristen John Platina, bassisten Ron Eoff, pianisten Bryn Wings och sångerskan, den fiolspelande Kendel Carson. De delar på texterna, sjunger duett och körar så det står härliga till.

Naturligtvis på Chip Taylors vanliga, avslappnade och småsvängande sätt. Melodierna och texterna står också som vanligt i fokus när det gäller denne musikskapande veteran som bara blir bättre och bättre, likt ett gott årgångsvin. Det är egentligen konstigt att ingen kommit på den här idén tidigare, men så är det ju ofta med bra idéer. Chip Taylor kommer nu att fortsätta denna kartläggning om rockmusikens grovarbetare via en dedikerad hemsida www.rnrjoe.com.

Visst vore det kul och samtidigt en musikhistorisk välgärning att göra en tv-serie på samma tema, om nu inte legendleden glesnat innan byråkratin funderat och räknat färdigt.

Chip Taylor har i vilket fall som helst öppnat dörren och banat vägen för en viktig musikkulturell fortsättning.

Bengt Berglind

Tracy Starr ”Tracy Starr” (Perris/Sound Pollution)

Yellow Rose är en finfin sleazerocklåt och alltså en perfekt skivinledningslåt för skivdebuterande kanadensarna Tracy Starr att visa att de är på plats, så att säga. Tyvärr är det bara efterföljande singellåten Ride som håller samma klass, för i övrigt är det ”hört-det-förut-och-hört-det-bättre”-känsla över låtarna (till exempel är avslutande ”Gonzalez” ett rejält sömnpiller).

Men observera att det finns ytterligare ett mycket positivt låtutropstecken: Long Haul Mission. Aningens ironiskt med tanke på att den inte är i linje med skivans övriga ”glammiga” låtar. Nej, här handlar det om rock med blueskänsla. Det går helt enkelt inte att låta bli att stampa takten när den ljuder ur högtalarna. Och som ”bonus” låter sångaren/gitarristen Steve LeBlanc bitvis kuslikt lik Jon Bon Jovi.

Skivans sound hamnar också på pluskontot i och med den för genren passande garagekänslan, utan att för den skull låta sunkigt.

Tracy Starr är uppenbart influerat av alla de kända sleazerockbanden och i synnerhet Guns N’ Roses, Velvet Revolver och L.A. Guns.

Vid bilkörning är säkert skivan värd ytterligare någon/några poäng på betygsskalan för det är gasglad musik… Men i högtalarna hemma lyfter det aldrig riktigt och jag hade föredragit tiotalet låtar istället för (oturstalet) 13 då det blir lite väl enformigt i längden. Får jag däremot chansen att kolla in bandet live så ska jag absolut göra det – den här musiken är som gjord för att framföras på en ”svettig” rockklubb.

Magnus Bergström

John Fullbright ”Live At The Blue Door” (CRS/Border)

Jag har alltid haft ett gott öra till unga män med gitarr och munspelsställ runt halsen. Ska man nu skylla detta obskyra nörderi på något, så var det en grynig svart-vit musikvideo för många månader sedan med en ung man som vandrade över ett dimmigt fält framkvävande någonting med Blowing in the Wind. Dylan alltså.

Nu kommer det en till i den långa raden. John Fullbright är en yngling, strax över tjugotre – en säker och begåvad singer/songwriter som imponerar. Främst genom en uttrycksfull röst, säkert gitarrspel och riktigt hyfsade låtar. Ändå är detta livealbum en aptitretare på det som komma skall. Hans stora debutalbum som borde dyka upp på ett stort bolag är väl förmodligen i faggorna. Hoppas då för allt smör i Småland att han inte faller i händerna på någon klåfingrig demonproducent som producerar bort denne talang som stundtals påminner om en ung John Prine eller Steve Earle. Don Was, Joe Henry eller Buddy Miller borde få chansen i produktionsstolen om någon frågar mig.

Men den risken är väl mindre än mimimal. Så håll utkik i framtiden efter John Fullbright, eller kolla in detta fräscha demodebutlivealbum Live At The Blue Door.

Bengt Berglind

Iain Matthews Southern Comfort ”Kind Of New” (PID/Border)

Musikhistoria: 1969 lämnade Iain Matthews den engelska folkrockens flaggskepp Fairport Convention för att starta eget i Matthews Southen Comfort. Fyrtio år senare är det tydligen dags att damma av gruppnamnet igen. Som vanligt i sådana här återföreningar är den enda originalmedlemmen just Iain Matthews. Under de gångna åren har Iain satsat på en hyfsat bra solokarriär i USA, och på senare tid i Holland med ett jazzprojekt.

Nya albumet Kind Of New är en nedtonad historia med välskräddad vuxenpop. Detta sagt i positiv bemärkelse, för Iain har fortfarande en bra uttrycksfull röst – även om den har mist en del av sin lyster och ligger något lägre i registret. I den nya kvartett som nu ska ut på vägarna i Europa delar Iain sånginsatserna med för mig okända sångerskan Terry Binion. Stämsången sitter fint i många av spåren på albumet, även om det känns lite passé att Iain har dammat av äldre hits som Road To Ronderlin, Blood Red Roses och Joni Mitchells Woodstock.

Utöver detta sticker endast inledande Letting The Mad Dogs Lie ut. Hade resten av det nya materialet varit på denna höga nivå så vore det en fröjd att återuppta bekantskapen med Iain Matthews.

Vill du istället kolla i honom i sina krafts dagar; leta upp albumet med den tillfälliga gruppen Plainsong eller något av de tidiga soloalbumen från sjuttiotalet.

Bengt Berglind

Blandade artister ”None Blacker – A Tribute To Metallica” (Perris/Sound Pollution)

Det är tributeskivor som den här som får mig att dra till med det amerikanska uttrycket ”don’t mess with perfection”.

Allvarligt talat; vad är anledningen till att spela in coverlåtar av ett av världens genom tiderna absolut största och bästa hårdrocksband? Personligen anser jag att det i så fall ska motiveras med att man gör något eget, som när finska Apocalyptica tolkar Metallica-låtar med stråkinstrument. Tyvärr är det alltså inte så med None Blacker, som rakt igenom går ut på att kopiera låtarna rakt av.

Bäst: Jump In The Fire (Brutal Faith) och Ride The Lightning (Blessed Agony) som båda ger låtarna åtminstone en liten egen tvist i och med personliga sånginsatser á la punk respektive death metal.

Sämst: Wherever I May Roam (Every Mother’s Nightmare) som inte passar sångaren om man säger så…

Blandade artister ”Aerosmithsonian – A Tribute To Aerosmith” (Perris/Sound Pollution)

Det är tributeskivor som den här som får mig att gång på gång utsätta öronen för det ultimata testet, alltså att lyssna på just tributeskivor. Det finns ju en hel del sådana nitlotter ute i skivdjungeln…

Men just Aerosmithsonian (fyndig titel!) är alltså ett av undantagen som bekräftar regeln. Och det är en meriterad skara artister som tolkar tio Aerosmithlåtar: Carmine Appice, Ron Keel, Jason McMaster med flera.

Bäst: Dött lopp mellan finfina tolkingar av Sweet Emotion och Last Child. Om man ska ge sig på att göra exakta kopior på låtar som i original är perfekta så är det så här det ska låta.

Sämst: Ron Keel låter lite för skrikig för låtarnas bästa (Back In The Saddle och Walk This Way).

Magnus Bergström

Snutjävel ”Aldrig i helvete, 2007-10” (Heptown/Sound Pollution)

Snutjävel är bandet som ALDRIG skulle släppa en cdskiva. För att citera bandet själva (från hemsidan www.snutjavel.com) ”Vi har ända sedan starten 2004 så gott som alltid bara jobbat med kassetter och vinylskivor. Vi har vägrat allt som den moderna musikbranchen ser som självklarheter.” Det funkade från första kassettsingeln (2004) och förbi 4 stycken vinyl EP:s. Men 2009 släpptes en en-spårs singel på cd och nu kommer fullängdaren. Fast en fullängdare i dess vanliga bemärkelse är det inte, det är en hitkavalkad av sällan skådat slag, här ger Snutjävel alla nya och gamla lyssnare det bästa från sina tidigare singlar. 18 låtar med svenskspråkig hardcore (en mix av Ebba Grön och brittisk hardcore – typ Discharge – utan att bli överdrivet aggressivt och tappa känslan för melodi och refräng), med Falköpings finest, sparkas igenom på en halvtimme. Här är alltså ”Aldrig i helvete” med Sveriges för tillfället bästa svenskspråkiga punkband – Snutjävel.

Samlingen öppnas med ”Levande Musik” och ”Falköping Hardcore” (båda från år 2007 års ”Falköping Hardcore” EP) som är titlarna antyder hyllning till livespelande konstgjordsfri musik och till hembygden och den punkscen som man varit med och byggt upp.

Därefter följer ”Punksvin” (cdsingel versionen, 2009) som ska vara en punkversion av Teddybears Stockholms ”Hiphopper”. Som fjärde låt presenterar Snutjävel skivan enda nya låt ”Hjärndöd”, en låt som ifrågasätter de som måste ta droger för att våga vara sig själva.

”Panik” (Ett Liv i Panik, 2009), ”Zombie” (Falköping Hardcore, 2007) och ”Monstret” (Ett Liv i Panik, 2009) handlar på klassiskt punkmaner om livets meningslöshet och det monotona 9 till 5 livet, även om man låtarna angriper fenomenet på olika sätt. ”Panik” om att det inte är ett värdigt liv som styrs av någon annan än dig själv. ”Zombie” om att alla som finner sig att jobba på detta sätt, lätt faller i ett zombietillstånd. ”Monstret” om när det gått för långt och personen ifråga har fått och blivit galen av livet.

Med uttrycket ”Kom igen då era jävla raggarsvin” sparkar Snutjävel raggarhat låten ”Franz” (Eran stad/Våran verklighet, 2007), i vilken punkaren Franz åker på stryk av några raggare som sedan blir försvarade av polisen. Exakt vad låten ”Du är död” (Ett liv i panik, 2009) handlar om exakt låter jag vara osagt, men det är en störtskön punkdänga.

”Baseballattack” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är en klassisk vi hatar borgare och moderater slagdänga som din mor och far med största säkerhet inte vill höra. Säkert den bästa anti-moderat låten sen mitten av 80-talet. I efterföljande ”Liten Skit” (Ett liv i panik, 2009) avhyvlar Snutjävel, precis som deras namn antyder, snutar och poliser i allmänhet. I ”Skjut dom jävlarna” (Falköping Hardcore, 2007) går bandet i försvar för alla våldtäktsoffer och tar avstånd från den sjuka behandling som de utsätts för av rättsamhället.

Alla har träffat dem som blir hånade i ”Allaballakillarsklubb” (Ett liv i panik, 2009), grabbarna som tror att de äger världen och gör allt för att visa hur jävla bra och balla dem är. Att en titel ”Maskerad piketpolis” (Falköping Hardcore, 2007) handlar om våldet som följs av deras skuggor är garanterat inte något som förvånar någon som orkat läsa så här långt.

Nu börjar vi närma oss slutet av skivan, som låt nummer 16 hittar vi originalversionen av ”Punksvin” (Ett liv i panik, 2009). Som känns bra mycket fräschare än den som dyker upp tidigare på skivan, den är råare och har mer energi.

”Eran stad/Vår verklighet” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är som titeln antyder en låt om hur olika den utsatte och den styrande ser på exakt samma sak. Avslutande låten ”Snutsvin” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) handlar, ja vad tror ni, om hur mycket bandet hatar snutar – väldigt oväntat, va!?

Att jag fullkomligt älskar den här skivan och dess låtar borde vara uppenbart när du läst texten, så att be mig ta ut några speciella låtar som sticker ut över de andra är ett omöjligt uppdrag. Kolla själv upp musiken för det är inget som du kommer att ångra. Snutjävel är inget du hittar på internettjänster som Spotify (en låt finns på nämnda tjänst), vill du ha musiken får du skaffa plattan – eller ännu bättre köpa deras sjutummare för nog för att musiken är fenomenalt bra på cd, Snutjävel gör sig bäst i det klassiska punkformatet vinylsingel.

Sluta läs! Skaffa plattan! Lyssna! Starta ett hardcoreband! DIY!

Lars Svantesson

Fotnot: Betyget hamnar på 5/5 men jag hade absolut satt 6/5 om det varit möjligt…

Jon Allen ”Sweet Defeat” (Monologue/Border)

Visst är det skönt för musiksjälen när man vet sig  ha fyndat i skivfloden. Dead Mans Suite var titeln på den för mig okände engelsmannen Jon Allens förra album som inköptes på inrådan från musikmagasinet Mojo.

Nu är det dags för uppföljaren Sweet Defeat. Då som nu är det Jons röst som står för det mesta av behållningen. Den har en inneboende känsla och en lätt raspighet som för tankarna till en tidig Roddan runt tiden för Gasoline Alley. Men det är ingen copycat vi har här utan en särdeles bra sångare och tillika låtskrivare som står på egna musikaliska ben. Musiken är inte nyskapande på något sätt utan flyter snyggt fram med pop, soul och countryinfluenser i botten. Tempot är sommarlojt och inledande Joanna, titelspåret och No One Gets Out Of Here Alive borde alla ligga på radions alla spellistor hela sommaren.

Jon Allen skriver också ett knippe utmärkta ballader som Broken Town, Think Of You och Last Orders. Undrar förresten när de plockas upp av andra artister. Jon Allen har för mig allt som behövs för en garanterat skön musiksommar. Det kan gälla dig också så varför inte kolla in de båda albumen Sweet Defeat och Dead Mans Suite.

Bengt Berglind

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind

Hot Tuna ”Steady As She Goes” (Red House/Border)

Trenden att äldre band återsamlas håller i sig. Ibland spela de igenom hela album på scenen vilket iochförsig är en ganska god idé. Varför Hot Tuna nu är tillbaks i studion är lite osäkert. Nu rör det sig bara om två av originalmedlemmarna – gitarristen Jorma Kaukanon och trummisen Jack Casady plus vänner och bekanta samt producenten Larry Cambell .

Hot Tuna är väl som alla vet en offspring ur sextiotalsgiganterna Jefferson Airplane. Denna trio, och ibland kvartett turnerade hårt med sin halvakustiska folkliga bluesvariant. Jefferson Airplane är för övrigt ett av få band från denna tid som det fortfarande går att lyssna på. Ett lyssningsvärt album från storhetstiden är andra plattan, Surrelistic Pillow, från 1967.

Dagens Hot Tuna har ett ledigt fräscht rootrocksound som ibland för tankarna till Eric Clapton och JJ Cale. Jorma Kaukonen är fortfarande en gitarrist med glöd i fingrarna, och sjunger det gör han helt ok.

Här finns också Barry Mitterhoff med som är en hejare på mandolin – vilket bidrar till att musiken blir lättsmält, men också nyansrik. Det hela skulle förmodligen passa bra in på en lördagsdans någonstans i mellanvästern med bandets folkliga, bluesiga och lättflytande sound. En återsamling som alltså lovar riktigt gott!

Bengt Berglind

Fotnot: Det här är första albumet med originalmaterial på över 20 år. Jorma och Jack har spelat in i Levon Helms studio och det hela är producerat av Larry Campbell.

Doctor Midnight & The Mercy Cult ”I Declare – Treason” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Doctor Midnight & The Mercy Cult är namnet på Norges senaste metalgrupp att slå igenom och känns först som ett ganska banalt och fånigt sådant – men efter några minuter på tungan får det fäste och jag inser att jag faktiskt gillar bandets namn. Doctor Midnight & The Mercy Cult. Smaka på det lite själv en stund innan du fortsätter läsa.

Jag ska börja med att klargöra att det inte är några nybörjare som vi får bekanta oss med i DMTMC; samtliga medlemmar har en imponerande karriär och rutin ifrån flera stora band. Bakom mikrofonen står den rutinerade sångaren Hans Erik Dyvik Husby aka Hank von Helvete, tidigare känd som frontman i Turbonegro och i Sverige har han precis varit aktuell som Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes liv. Gitarrerna sköts av Anders Odden (Cadaver, Satyricon, Celtic Frost m.m) och Audun Stengel (Apoptygma Berzerk och The Covenant). På bas hittar vi en av Marilyn Mansons före detta vapendragare Tim Skold och trummorna sköts av David Husvik som tidigare spelat i Extol.

Debutalbumet ifrån DMTMC är bra, det kan jag säga direkt. Plattan som döpts till ”I Declare Treason” är inbjudande och tar avstånd ifrån mycket av den musik som några av medlemmarna tidigare spelat. Musiken är mycket snällare än Marilyn Mansons och inte lika extremt som det vi hörde ifrån Turbonegro. Man kan snarare säga att det är metal på gränsen till hårdare rock och som inbjuder till fest och dans. ”I Declare: Treason” är svängigt, melodiskt och fängslande – på samma gång är det hårt och skitigt. Hank sjunger bättre än vad jag hört honom göra på länge och David trummar på med en fantastisk energi. Produktionen av albumet känns överlag som att den håller hög kvalitet och man har funnit ett skönt sound som gör att man kan får skivan att låta hård samtidigt som den passar bra att festa till.

Bandet bjuder oss på 11 låtar varav det första spåret är ett ganska tråkigt intro. Resten av låtarna är ändå riktigt bra även om ingen av dessa direkt sticker ut ifrån mängden…vilket leder till att jag inte har hittat någon personlig favorit än så länge, då alla håller ungefär samma tema. Detta är även den enda nackdelen med ”I Declare: Treason”. Bristen på variation gör att jag sänker betyget ett snäpp och DMTMC får klara sig med det näst högsta betyget.

Tobias Blixt