Avdammat: 2 x tributeskivor

Blandade artister ”None Blacker – A Tribute To Metallica” (Perris/Sound Pollution)

Det är tributeskivor som den här som får mig att dra till med det amerikanska uttrycket ”don’t mess with perfection”.

Allvarligt talat; vad är anledningen till att spela in coverlåtar av ett av världens genom tiderna absolut största och bästa hårdrocksband? Personligen anser jag att det i så fall ska motiveras med att man gör något eget, som när finska Apocalyptica tolkar Metallica-låtar med stråkinstrument. Tyvärr är det alltså inte så med None Blacker, som rakt igenom går ut på att kopiera låtarna rakt av.

Bäst: Jump In The Fire (Brutal Faith) och Ride The Lightning (Blessed Agony) som båda ger låtarna åtminstone en liten egen tvist i och med personliga sånginsatser á la punk respektive death metal.

Sämst: Wherever I May Roam (Every Mother’s Nightmare) som inte passar sångaren om man säger så…

Blandade artister ”Aerosmithsonian – A Tribute To Aerosmith” (Perris/Sound Pollution)

 

Det är tributeskivor som den här som får mig att gång på gång utsätta öronen för det ultimata testet, alltså att lyssna på just tributeskivor. Det finns ju en hel del sådana nitlotter ute i skivdjungeln…

Men just Aerosmithsonian (fyndig titel!) är alltså ett av undantagen som bekräftar regeln. Och det är en meriterad skara artister som tolkar tio Aerosmithlåtar: Carmine Appice, Ron Keel, Jason McMaster med flera.

Bäst: Dött lopp mellan finfina tolkingar av Sweet Emotion och Last Child. Om man ska ge sig på att göra exakta kopior på låtar som i original är perfekta så är det så här det ska låta.

Sämst: Ron Keel låter lite för skrikig för låtarnas bästa (Back In The Saddle och Walk This Way).

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

16

08 2011

Your Comment