nyaskivor.se

Nazareth ” Big Dogz” (Ear Music/Playground)

Nazareth’s senaste alster ”Big Dogz” som kom ut i våras innehåller elva nya låtar. Detta album finns även att tillgå som ett digipack, inklusive en bonus-CD innehållande fem akustiska spår, samt i en crossover version bestående av både en vinyl-LP och en CD-utgåva!

Albumets första låt, ”Big dog’s gonna howl”, doftar en stor portion Nazareth a la sjuttiotalet.  I denna öppningslåt så är man starkt influerade av den gamla tunggunglåten ”Miss Misery”, samtidigt som man även flörtar med andra låtar från samma album! Detta innebär ju även en återkoppling till själva hundtemat!

Varför?

Jo, influensernas moder återfinns ju på ”Hair of the dog” från 1975. Letar man efter andra återkopplingar så kan man faktiskt hitta några till. Några är väldigt långsökta och ytterst vaga, men andra verkar desto mer tydliga och medvetna!

Låten ”Claimed” påminner i titeln lite vagt  om “Claim to fame” från  albumet “No Mean City” (1979). På detta album återfinns även låten med samma namn, “No mean city”, vilket titelmässigt påminner mycket om den nya låten ”No mean monster” ! När det gäller det tidigare nämnda albumet ”Hair Of The Dog” så kan man också se vissa temamässiga likheter i låttitlarna mellan den gamla låten ”Please don’t Judas me” och den nya ”When Jesus comes to save the world again”.

Nazareth släppte hela tjugo studioalbum mellan 1971-1998, sedan blev det en lucka på hela tio år innan man släppte ”The Newz” 2008. En comeback som jag själv inte var alltför förtjust i eftersom jag inte tyckte att  Dan McCafferty’s röst riktigt höll måttet på denna skiva! Som en gammal Nazareth-fantast (med hela deras albumdiskografi i skivhyllan) hade jag förväntat mig mera än vad jag fick!

Detta nya album är trots allt ett fall framåt, men helheten infinner sig inte riktigt och rösten låter fortfarande alltför raspig, svajig och sprucken emellanåt! Man tror nästan att Dan McCafferty får löständerna lite på sniskan ibland! Men trots denna hårda kritik från mig, så finner jag ändå att ca 6-7 låtar håller minst godkänd klass, medan resten inte gör det! Denna kvalitetsmässiga slagsida till trots, så får skivan ändå godkänt som helhet! Det är ju Nazareth vi talar om, en kultgrupp som har funnits i 2000 år, eller något liknande…

Detta är ett album för oss alla som har följt Nazareth genom åren och kanske inte ett alster man börjar med om man vill studera denna grupp lite närmare i sömmarna! Då är det bättre att man riktar in sig på de gamla albumklassikerna från sjuttiotalet, eller på de tre potenta skivorna man släppte under nittiotalet!

Detta nya album som dagens medlemmar i gruppen, gubbarna Dan McCafferty och Pete Agnew samt ungtupparna Jimmy Murrison och Lee Agnew levererar, lägger jag in på en 11:e plats i den totala diskografin bland de 22 utgivna studioalbumen! Man vill nog låta som man gjorde på 70-talet, men lyckas ju bara till en viss del med sin vision!

Nazareth’s Big Dogz vill nog lite mer än vad de orkar med, men trots hyfsad svansföring så känns ändå inte resultatet riktigt renrasigt! Jag skäller därför bara tre gånger – Voff, voff, voff!

Roger Skoog

Sinner ”One Bullet Left” (AFM/Sound Pollution)

Betyget och rubriken ovan säger egentligen allt…

One Bullet Left är på inget sätt dåligt framfört, nej då, bandmedlemmarna vet vad de pysslar med – även om det ska sägas att bandledaren Mat Sinner har en röst som inte passar i de lite snabbare låtarna. Det är bara det att jag till 99% saknar originalitet och/eller någon form av gnista.

Det är till en början inte lätt att hitta något guldkorn på denna jämnsvaga skiva, men skam den som ger sig… Klart bästa låt är Give & Take som kombinerar tyngd och melodi på ett alldeles utmärkt sätt. Det är endast tack vare den här låten (och den läckra ljudbilden) som betyget blir det som det blir, vilket säger en hel del.

Men nu ska jag inte vara gubbgrinig (det finns det så många andra som är) så powerballaden Haunted med sin smaskiga refräng får också med beröm godkänt.

Förresten; kan någon förklara för mig hur skivans sömnigaste låt, Back On Trail, kan släppas som första singel/video? Ofattbart!

Magnus Bergström

Pallas ”XXV” (Music Theories/Border)

Imperiet har rest sig som en man. Från Aberdeen i norr hörs guden Pallas och han
har ett budskap att förtälja. Muren mot romarnas rike har rämnat. Union Jack
vajar för evigt stark. Endast tre romerska siffror återstår att begrunda. De tre
tecknen är ”XXV”.
  
Till alla er som trivs i slott och herresäten. Ni som serveras te ur
silverkannor och dricker i koppar av Mingporslin. Ni som inmundigar scones och
trekantigt rostat formbröd med marmelad, dekorerat av endast en friterad
persiljekvist. Till er som föredrar att läsa spökhistorier av Charles Dickens.
Till er som glider omkring i rökrock med ett glas ’single malt’ om aftonen. Den
här musiken är tillägnad er (och kanske några till).

”XXV” är en sent omsider påkommen uppföljare till Pallas debutskiva ”The
Sentinel” från Anno Dazumal 1984. Då som nu är budskapet inlindat i progressiv
rock/metal, skäligt förfinad med den smakfullaste nyansen av dem alla – Neo-
Prog.

”XXV” har sin förebild från konceptalbum likt Jeff Wayen’s skräckinjagande ”War
Of The Worlds” (1978). Ni som inte var med då, på den tiden det begav sig, får i
stället tänka på nutida stilbildare som Ayreon, Arena, Pendragon och IQ för att
få ett hum om gränssnittet.
    
De fundamentala byggstenarna i Pallas är genuint upplagda och formerade som ett
pentagram. Den nya sångaren och tillika mannen av folket – Paul Mackie – hälsas
varmt välkommen. Hans röst uppfyller med råge de högt ställda kraven på den
teatrala nyansering som krävs för den dramatiskt, sofistikerade lyriken.
Bassisten, sångaren, åldermannen och ävenledes fadersgestalten Graeme Murray
lägger plattformen tillsammans med drivmotorn Colin Fraser (trummor/sång).
Ronnie Brown (keyboard/sång) och hans bästa vänner – Roland och Korg – renodlar
det monumentala ljudlandskapet så att den rätta atmosfären förverkligas.
Slutligen exploaterar gitarristen Niall Mathewson sitt instrument med ömsom
frenesi och ömsom varsamhet.
 
Introt till ’Falling Down’ sätter karaktären med sin hissnade rymdklang.
Tankarna dras i riktning mot Stanley Kubrick’s galaktiska epos ”2001 – ett
rymdäventyr” (1968). Det var så här Pallas ville att det skulle låta för 25 år
sedan, men kommersiella intressen satte då en käpp i hjulet.

En konceptskiva som ”XXV” skall inte brytas loss i beståndsdelar. Den skall
lyssnas på i sin helhet. För att åskådliggöra det vida spektret skall jag ändå
beskriva två partier som är speciellt kännetecknande för musiken ifråga.

Den mörka sidan – monstruösa ’Monster’ har ett scenario som bara inte kan hända,
men ändå händer det. Rädslan kryper innanför skinnet och paniken griper tag i
nacken. Ilningarna åker upp och ner längs ryggraden utan att finna sitt
egentliga mål. Gitarrens distinkta framtoning får till följd att man för evigt
är förlorad i det skrivna ordet och den välljudande, apokalyptiska
kompositionen. 
 
Den ljusa sidan – ’Violet Sky’ är bedövande emotionell i sin läggning. Den
åskådliggör mitt i all bedrövelse att det trots allt finns förtröstan. Den
ödesmättade orgeln lägger ut visionen om tro, hopp och kärlek. Sånginsatsen
alternerar mellan Mackie och Murray till en allt igenom förtjusande, näst intill
osannolik upplevelse. 

Epilog – Pallas återuppväcker på ett övertygande sätt förtroendet för den
tidlösa brittiska progressiva rocken. En eloge till en framtidsberättelse som
både är magnifik och melodisk, men framför allt minnesvärd.

”XXV” är en stark aspirant till årets progressiva rockskiva. Emellertid har den
en mycket svår konkurrent i form av de schweiziska klockmästarna Appearance of
Nothing och deras allsmäktiga ”All Gods Are Gone”, vilken recenserades här 6 maj.

Bästa musikälskare! Det här är ingen radiorock. Det är inte heller någon iPod-
rock. Den här överdådiga och själfulla musiken skall (om möjligt) upplevas i
konserthallen live.

Från det skotska höglandet, långt bort i fjärran hörs hymnen ljuda:      

Rule Britannia!
Britannia rule the waves
Britons never, never, never shall be slaves.
Rule Britannia!
Britannia rule the waves.
Britons never, never, never shall be slaves.

Thomas Claesson

Los Lonely Boys ”Rockpango” (Provogue/Border)

De tre gudabenådade, självlärda bröderna Garza rullar än en gång ut sin
serveringsvagn med allehanda läckerheter. Basutbudet med tex-mex, latino-och
bluesrock är naturligtvis fortfarande en självklarhet från ett band hemmahörande
i San Angelo (Texas). Dessutom finns en hel del soul, funk och rapp (?) inbakat
vilket ger en rejäl twist på anrättningen. Det hela mynnar ut i ett enda stort
rockparty (Rockpango) av sällan skådat slag.

Den hårt drivna ’American Idle’ inleder skivan med Henry’s attackerande gitarr,
Jo-Jo’s bas i absolut självresonans och Ringo’s pådrivande trummor. Lägg därtill
den fina stämsången och bandet befinner sig på säkert territorium. Jag har sagt
det så många gånger tidigare i mina recensioner/krönikor. Tre män är allt som
behövs för att bilda en fullvärdig rockgrupp. Los Lonely Boys är bara
ytterliggare ett bevis på detta.   

När ’16 Monkeys’ ger sig ut med sin förrådsvagn på en uppenbarligt vådlig, långt
ifrån lagenlig rundresa dras mungiporna obönhörligt uppåt. Så roligt har jag
inte haft sedan Frank Zappa gjorde sin okulärbesiktning av ’Dinah-Moe Humm’ (och
hennes syster) i början av 70-talet. Inte blir det mindre roligt av att ett
envetet pickande från en clavinet gör sig konstant hörd. Mycket snarlikt det
smattrande ljudet som uppstår då hårdpapp ligger an mot ekrarna. Den högt
svajande röda flaggan gör obetvingat det suspekta ekipaget komplett.

Bästa positionen för att se den vådliga färden är (enligt utsago) att sitta
uppflugen på ett staket, dinglandes med benen, iklädd mjukisställ med
kalsongerna utanpå och en filt som mantel. Först då och endast då är man dels
accepterad som både Läderlappen och/eller Robin och dels som fullvärdig
åskådare. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Den hett efterlängtande ’Porn Star’ bjuder också på humor i överflöd. Att bli
kär i någon som arbetar i den vuxna filmvärlden är trots allt inte den perfekta
lösningen visar det sig. Hymnen avslutas med rapp-sång vilket är diametralt
motsatt inledningens mystiska ljud. Vad är det som hörs? Är det skallerormens
läte från den vibrerande stjärten eller är det rentav bergspumans maskerade
parningstjut?  

Med ’Believe’ sänker sig den heta solen slutligen mot horisonten. Ännu en väl
underbyggd rocklåt sluter cirkeln i samma goda anda som öppningsspåret.
Föreställningen är över. Ett högst vidsynt album är till ända. Det är med saknad
jag ser den sista tumbleweed-busken rulla iväg över El Paso-öknen.

Thomas Claesson

Brian Setzer ”Setzer goes instru-MENTAL” (Surfdog/Playground)

Brian Setzer är mest känd som sångare och gitarrist i rockabillytrion Stray Cats som gav ut ett antal skivor mellan åren 1981-93 och låtar som ”Runaway boys” respektive ”Rock this town” är säkert bekanta alster för många!

Brian Setzer gav ut sitt första egna album redan 1986 (The Knife Feels Like Justice) och han har även under åren gett ut ett antal album med gruppen The Brian Setzer Orchestra. En grupp som tydligen spelar någon sorts upprockad storbandsswing (!), vad detta nu är för något?

Albumet ”Setzer goes instru-MENTAL” är ju givetvis, precis som titeln påskiner en instrumentalskiva! Och en skiva full med instrumental rockabilly och rock’n’roll?  ELLER? Nej, så är det inte riktigt! Måste erkänna att jag inte har följt Setzers karriär under de senaste 20 åren och jag blev faktiskt lite förvånad när jag lyssnade på skivan!

Det börjar ju förvisso hyfsat med lite lätt tillbakalutad jazz/bluesbetonad rockmusik, inte bra, inte dåligt, sedan blir det någon sorts gitarrjazz, följt av diverse countryjazz, jazz, popjazz, jazzig rock,  samt lite bluesstänk här och där, samt xylofon och hela kittet! Pust och stön!!! Några få rockiga alster finns förvisso på skivan, men dessa är verkligen i minoritet.

Någon låt påminner bitvis nästan om signaturmelodin till ”Bamse-världens starkaste björn”, fast mycket, mycket sämre! Men efter halva skivan tar mitt tålamod slut och då vill man nästan rusa iväg efter en hammare och slå sönder hela skiten, för att sedan spola ner resterna av skivan på toaletten!

Ibland tror man nästan att den stackars Brian Setzer har fastnat med fingrarna i gitarrsträngarna och inte kommer loss! Det är ett fruktansvärt plinkande och varje låt låter nästan som något slags improviserat gitarrsolo, någon slags gitarrterapi för att jaga bort alla andra i närheten! Det är omöjligt att artbestämma denna produkt, men genremässigt är det mer bluegrass och jazz, än rock!

Skivan är i mina öron nästan en total katastrof, men några få låtar håller ändå en godkänd instrumental (rock)standard! Låtar som ”Blue moon Kentucky”, Go-go-Godzilla” och Hot love”  får godkänt! Resten är öronmässigt kräkmedel och meningslös gitarronani utan vare sig mål eller mening! Det spretar och segar så att man nästan får ett psykbryt! Setzer kör intrumentalt, och vi andra önskar att han inte gjorde det!

Roger Skoog

Alison Krauss ”Paper Airplane” (Rounder/Border)

Snacka om att trilla ner i gamla utnötta Nashvillehjulspår igen. Det såg ju så bra ut vg samarbetet med Robert Plant för några år sedan. Då fick Alison ny musikalisk inspiration i stämbanden och hennes röst utforskade nya vokala utmarker i T-Bone Burnetts känsliga men ändå lite robusta produktion.

På Paper Airplane har hon gått tillbaks till sina gamla älsklingar i bandet Union Station. Sången är som vanligt oklanderlig, och detta gäller även henns  medmusiker. Det trumlösa bandet producerar en städad strömlinjeformad version av Nashvillebluegrass, och svänger ordenligt det gör det mellan varven, det kan man inte komma ifrån.

Speciellt tänker jag då ett par sköna dobroinpass som inte går att låta bli att tycka väldigt mycket om. 

Men när de manliga bandmedlemmarna tar till det vokala uttrycket trycker jag  med lätthet på hoppa-förbi-knappen.

Guldkornet på Paper Airplane är dock Alisons version av Richard Thompsons magiska ballad Dimming Of The Day. Hög kvalité håller också spår som Sinkin’ Stone och Lay Your Burden Down.

Som det ser ut i dagens musikläge  med Paper Airplane så väljer Alison tryggheten framför den stora utmaningen. Men å andra sidan gör vi nog det lite till mans emellanåt.

Bengt Berglind

Kimmie Rhodes ”Dreams Of Flying” (Sunbird/Border)

Att välja musik efter humör, tid på dygnet och olika årstider är det väl inte bara jag som gör. Som ett exempel skulle jag aldrig lyssna på en tjurskallig enveten jazzplatta på söndagsförmiddagen. Då passar det bättre med Kris Kristoffersons Austin Tapes eller Kimmie Rhodes senaste album Dreams Of Flying. Det vill säga musik som inte upprör eller engagerar för mycket, men är melodiös och välspelad. Kimmie Rhodes som vid det här laget producerat över 15 album och är en etablerad låtskrivare som så gott som alltid håller en hög nivå i låtsnickeriets ädla konst. Hennes julskiva från förra året var som balsam för en trött själ i vintermörkret. På americanfronten lyfter jag gärna fram hennes West Texas Heaven där hon duettar smakfullt med manliga countryikoner som Willie, Townes och Waylon.

Dreams of Flyning är modern americana som kanske är lite för tillbakalutad, detta gäller speciellt Kimmies sätt att sjunga. Hon tar aldrig i, hon pockar aldrig på ordentlig uppmärksamhet. Men det är snyggt,välspelat och i längden lite, lite tråkigt. Sen finns det en blek cover på Donovans folksångarepos Catch The Wind där duetten med Joe Ely är en mindre katastrof. Men som sagt, snyggt är det och en söndagsförmiddag med DNs många bilagor och en dubbel espresso på verandan då kan även Kimmie Rhodes platsa med Dreams Of Flying i bakgrunden.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Demons (The Nomad series vol 2)”  (Proper/Rootsy)

Cowboy Junkies gör en Robyn och släpper fyra album på kort tid. Förra albumet var inspirerat av en tids vistelse i Kina. Nu är det något helt annat och betydligt tyngre musikaliskt. Demons är ett tributalbum till den amerikanske låtskrivaren Vic Chesnutt, som blev rullstolsbunden efter en bilolycka 1983. 2009 lämnade han jordelivet efter en överdos. När nu CJ tar sig an delar av Vics låtkatalog gör de det med en övertygande tyngd som CJ aldrig har varit i närheten av tidigare. Margot Timmins som brukar vara sval, spröd och halvviskande byter nu karaktär. Rösten växer i styrka och hela albumet backas upp av ett ovanligt volymstarkt Junkies.

Wrong Piano, Flirting With You All My Life och Strange Language visar upp att kombinationen Vic Chesnutt och CJ fungerar utmärkt ihop. Ännu bättre blir det faktiskt i albumets höjdpunkt Betty Lonely där CJ svävar fram med en underbar hammondorgel i botten och en plåtig gitarr som extra utropstecken.

Även om jag inte är så familjär med Vic Chesnutts låtskatt så framträder den här för mig i en ny annorlunda och betydligt fördelaktigare skrud. Detta är Cowboy Junkies förtjänst från första till sista albumspåret.

Men visst lockar det till att kolla backkatalogen för Vic.

Bengt Berglind

Tori Sparks ”Until Morning / Come Out Of The Dark” (Glass Mountain Records/Hemifrån)

Så sent som förra veckan släppte singer-songwritern Tori Sparks sin fjärde skiva. Det här är två minialbum som tillsammans bildar (längden av) en vanlig fullängdare. Förpackningen påminner en del om en utvikbar dubbel-LP (vinyl), vilket den också finns att köpa som enligt Toris egen hemsida. 

När jag första gången hörde Tori var det på hennes förra släpp The Scorpion in the story och jag tyckte då att det var en riktigt stor musikupplevelse. Jag letade därför upp skivan före det, Under This Yellow Sun, som jag tyckte lät ännu bättre. På den tiden tyckte jag att hon påminde mycket om Joan Osborne och Sam Brown, men ju mer man lyssnar desto mer växer hon som egen karaktär.

Den nya dubbeln är inte riktigt lika fantastisk som de nyss nämnda föregångarna, men håller ändå en hög nivå som väl inte bör göra lyssnarna besvikna. Köpvärd, javisst, men missa heller inte de två tidigare; skivor som gör sig bra i hyllan om du liksom jag har en försmak för sångerskor i stil med Tori Amos, Sarah McLachlan och de två ovan nämnda förstås.

Börje Holmén

Kasey Chambers ”Little Bird” (Sugar Hill/EMI)

Hon är en i denna långa rad av utomordentliga americanasmittade sångerskor som levererar album efter album med hög kvalité. Wayward Angel och The Captain är två bra exempel. Kasey Chambers är egentligen från början australienska men verkar mest hålla till i USA dessa dagar.

Hon är utrustad med en stark klar röst som ibland blir i gällaste laget, då orkar jag inte mer. Men annars är detta album som vanligt fullt av hyfsade låtar som heller inte sticker ut ur mängden. Det blir lite för mycket av allt, trots att bandet bakom Kasey hela tiden levererar komp av hög klass. Bring Back My Heart är däremot en mjuk lite jazzig visa med försiktigt blås. Då lyssnar jag för första gången med båda öronen. När det sedan i Invisible Girl ska rockas loss med ett långt onödigt gitarrcoda, då vill jag inte längre vara med.

Kasey Chambers borde nog söka sig nya musikaliska vägar och utmaningar om det ska hända något nytt.

Little Bird är lite för högoktanig på alla håll och kanter. Dagens tips blir: Tagga ner !

Bengt Berglind