nyaskivor.se

Brainstorm ”On The Spur Of The Moment” (AFM/Sound Pollution)
 
 
 
Hög igenkänningsfaktor. Ja, det är precis vad On The Spur Of The Moment har att erbjuda. Till en början måste jag erkänna att jag tyckte att det handlade om en standardskiva inom (heavy) power metal-genren, i och med att så mycket känns igen. Men efter att ha gett den chansen om och om igen i hörlurarna, så visade det sig att mitt första intryck var fel…

Förvånansvärt nog är inte inledande Below The Line någon högastighetslåt utan lutar mer åt traditionell heavy metal med tyngd. Och så fortsätter det med In The Blink Of An Eye och med… Ja, du hajar. Därav mitt ”heavy” inom parentes ovan, som jag tycker är ett passande tillägg i skivbolagets beskrivning av denna produkt.

Bästa låten är i mina öron mångfascetterade In These Walls. Det handlar om en perfekt avvägd mix av melodi och tyngd kryddat av en mäktig refräng. Mumsfillibabba!

Någon svag låt är svår att plocka ut då det handlar om ett jämnstarkt låtmaterial, men avslutande My Own Hell känns kanske inte helt övertygande. Man skulle faktiskt kunna säga att just jämnheten är ett liiiiitet minus för det hade varit en fördel med fler enstaka toppar. Att bryta mönstret är alltid bra i variationens namn.

I övrigt måste sångaren Andy B. Franck nämnas eftersom han har en strupe av guld som passar perfekt till den här typen av hårdrock.
Brainstorm har funnits sedan 1989 (men släppte debutskivan ”Hungry” först 1997) och då är det starkt att – i mina öron – få till sitt Magnum Opus 2011. Stora ord, javisst, men det är i alla fall min känsla.

Fans av bandet kan lugnt införskaffa skivan. Och de som tycker om traditionell heavy metal men ännu inte upptäckt bandet har en sak att pricka av på att-göra-listan.
 
Magnus Bergström

Chickenfoot ”Chickenfoot III” (Ear/Playground)

Supergruppen Chickenfoot består av oerhört skickliga musiker som har kul när de gör musik tillsammans. Det är fakta. Men oavsett hur skickliga musiker är och hur kul de har tillsammans så krävs det bra låtar. Det är fakta. Bristen på just bra låtar rakt igenom är också det som gör att betyget blir något lägre än för 2009 års debutskiva.

Extra låtplus utgår till tunggungande Up Next som kryddas av en klockren bridge/refräng och ett makalöst gitarrsolo. Deep Purple-vibbarna i Lighten Up är också godis för öronen. Stillsamma halvballaden Something Going Wrong ger lyssnaren ett fint ”avslut” på en bra skiva.

Minus blir det för den mycket tjatiga refrängen i Alright Alright, vilket är synd på en låt som i övrigt ger en känsla av ”leklust”. Och att det i vissa låtar återfinns en känsla av ”gubbrock” och ett mer radioanpassat sound än på debuten är inte heller till fördel.

Som vanligt när det gäller herr Hagar – som på den här skivan sjunger mer varierat än någonsin tidigare – så är texterna av hög klass och nästan uteslutande med glimten i ögat. Typexempel på detta är Last Temptation och Different Devil.

I en musikvärld där ”alla” numera hämtar inspiration från 70-talet alternativt gör något helt utflippat, så känns det uppfriskande med Chickenfoot som plockar godbitar från 70-, 80- och 90-talet och (oftast) får till ett eget uttryck som ger mersmak.

Magnus Bergström

Fotnot: Sammy Hagar (ex-Van Halen), Michael Anthony (ex-Van Halen), Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Joe Satriani = supergrupp.

Grinspoon ”Six To Midnight” (DR2/Sound Pollution)

Att det australiensiska Grinspoon tagit sitt namn efter Dr Lester Grinspoon, som var den första som uppmärksammade att man kunde använda marijuana för mediciniskt bruk, är bara meningslös besserwisserfakta. Men att deras ”Six To Midnight” (som faktiskt släpptes redan 2009) redan sålt guld i Australien, borde tyda på att de har något som borde tilltala även den europeiska publiken nu när den europeiska versionen av skivan, med fem bonuslåtar, släpptes i juli. Skivan är bandets sjätte i ordningen.

Grinspoon spelar hårdmusik som är svår att definiera och placera i ett bestämt fack; för bandets musik har influenser av tung 70-tals hårdrock, sleaze, grunge, punk, hardcorepunk och hederlig skitig rocknroll som man mixar ner till något som känns som ett relativt eget sound. Det viktigaste faktumet kvarstår dock och det är att jag gillar detta skarpt, för att det känns färskt, levande och vitalt samtidigt som det är som en musikalisk spark i skrevet. Så därmed placerar vi in Grinspoon i facket ’bra hårdmusik’. I övrigt hoppas jag att detta album kan ge bandet en marknad även i norra Europa, för det vore skoj att se dem live någon gång i framtiden.

Lars Svantesson

Shy ”Shy” (Escape Music/Sound Pollution)

1987 släppte engelska melodiösa hårdrockbandet Shy sin tredje platta Excess all areas som kom att bli något av en minor classic inom engelsk AOR-hårdrock, och Shy sällade sig tillsammans med FM och Strangeways till toppen av engelska band inom denna genre. Men precis som för övriga nämnda band kom aldrig det riktigt stora genombrottet. Shy har fortsatt att släppa album, men inte gjort något större väsen av sig. På senare år har sångaren Tony Mills hoppat av och gått med i norska TNT istället.

Nu kommer Shy med ett självbetitlat comeback-album som överraskar stort. Välproducerat, välspelat och välskrivet i mästarklass. Nye sångaren Lee Small är ett jättelyft för gruppen och tycks har inspirerat övriga medlemmar till stordåd. Small påminner starkt om Glenn Huges under dennes period i Phenomena-projektet under 80-talet (Small har för övrigt också sjungit på senare delen av Phenomena-projektet). Det låter med andra ord utsökt. Överhuvudtaget för Shy:s nya album tankarna mycket till Phenomena-projektets bästa stunder. Det finns inte ett svagt spår på denna platta. Rekommenderas varmt till alla med smak för melodiös metal.

Lyssna på: ”Land of A Thousand Lies”, ”Pray”, ”Save Me”.

Henric Ahlgren

Gaslight Anthem ”iTunes session” (SideOneDummy)

För regelbundna läsare är det antagligen ingen nyhet att jag gillar Gaslight Anthem utav stora mått. Men den här digitala utgåvan som mest innehåller mediokra covers känns det som vi kunde ha varit utan. Den är visserligen släppt som en mellan-album-grej för de absolut mest inbitna supportrarna, och som det kanske den funkar. Men om du inte gillar bandet mer än vad jag gör, gör du lika bra i att strunta i den här digital-EP:n – för speciellt rolig är den inte. Bäst är ändå den något udda versionen av deras egna ”The Boxer” och den sprillans nya ”Our Fathers Son”.

Varmt välkomna igen grabbar, när ni har något att komma med!

Lars Svantesson

Def Leppard “Mirror Ball – Live & More” 2CD+DVD (Frontiers/Cosmos)

Givetvis har jag Def Leppard’s alla utgivna album, samt Dvd:n ”Best Of The Videos” från 2004, hemma i mitt älskade musikrum!

Detta eftersom jag…

–     gillar Def Leppard’s musik!

–     alltid har gillat Def Leppard’s musik!

–     nog alltid kommer att gilla Def Leppard’s musik!

Då jag uppenbarligen har en positiv grundinställning till Rick Allen, Vivian Campbell, Phil Collen, Joe Elliot och Rick Savage och deras musik, så kanske jag också är tillräckligt partisk i frågan för att tycka att allt Def Leppard ger ut på skiva alltid också är bra?

Nej, så är verkligen inte fallet (det mesta är förvisso riktigt bra, men inte allt)!

Men nu är det väl först och främst inte låtarna som sådana som ska nagelfaras på denna skiva, för de är ju redan etablerade sedan många år tillbaka, utan det är själva produktionen, konceptet och produktens sammantagna kontext i lyssnaren öron som måste betygsättas!

Detta är Def Leppard’s första livealbum efter mer än 30 år som albumsläppande band. Man släppte i och för sig live-dvd:n ”Live in Sheffield” hösten 2010, men på cd har man inte släppt något tidigare.

Detta tycker jag på sätt och vis är bra!

Bra därför att man inte har gödslat marknaden med medelmåttiga livealbum, som många andra artister gjort, och bra för att man försöker göra något ordentligt av det hela, nu när man väl ger ut en liveplatta sent omsider.

Normalt är jag inget större fan av liveskivor! Liveskivor som nästan alltid är en sämre version av ett ”The Greatest Hits/The Best Of” album, eller liknande. Album där man alltid staplar en massa hitlåtar på varandra, samtidigt som det alltid låter så mycket sämre än de ursprungliga versionerna, men som man istället har övergött med diverse meningslösa musikaliska onaniakter bestående av olika typer av nervpåfrestande gitarr-, bas- och trumsolon (pust…)! Det är väl inte heller helt ovanligt att man många gånger också bättrar på musikljudet i efterhand, samt klistrar in lite extra publikljud etc.

Men idag har ju liveinspelningarna ofta också, mer eller mindre, flyttat över från cd-formatet till dvd:n! Ett format där liveuppträdanden fungerar så mycket bättre, tack vare en ytterligare dimension i upplevelsen hos konsumenten!  

Men nu har ju Def Leppard inte släppt någon liveskiva tidigare! Men denna skiva är inte heller inspelad under en och samma konsert, utan man har plockat materialet från flera olika tillfällen och som grädde på moset så  har man också bättrat på det hela i studion efteråt!

Men hur var det nu? Var det nu inte detta som jag ondgjorde mig över alldeles nyss? Visst var det väl så?

Jo, men i detta fall så känns konceptet ändå helt acceptabelt, man får ju den hit-kavalkad som man trots allt, ändå ville ha, och det hela är också framfört på ett lite annorlunda sätt (vilket skiljer denna utgivning från de tidigare originalinspelningarna), med fullt acceptabel ljudbild och det hela känns lite som studioinspelning på scen. Man kan köpa detta koncept och ljudmässigt är det inget att klaga på, trots att man får lite från båda världar!

I mina öron är detta ju inte någon renrasig liveskiva, utan mer en livehybridskiva! Dessutom avslutar tre nya studiospår cd nr 2!

Först har vi ”Undefeated”, som är en traditionell rockig och bra Def Leppard låt (denna gillar jag!), sedan kommer ”Kings of the world”, som nästan låter som en Queen-cover, den är ganska bra gjord, men… (nja!!), och den tredje är ”It’s all about believin”, en i mina öron ganska så identitetslös och poppig låt som ibland doftar lite Coldplay/U2 (!), denna låt känns som en utfyllnad (en låt jag tycker är alltför smetig och tråkig)!

Men förutom de två cd-skivorna så ingår ju även en dvd i paketet! Denna dvd innhåller två musikvideos, ”Nine live” & ”C’mon C’mon”, samt de fyra livespåren, ”Rock! Rock! (till you drop)”, ”Hysteria”, ”Armagedoon’ it”, & ”Pour some sugar on me”, samt lite spridda skurar med småsnuttar med titlar som “Rick Allen returns to Donington”, “Quebec, Canada”, (där man även träffar och pratar med rockkollegorna Billy Idol & Steve Stevens), “2009 Country Music Awards”, ”Backstage at Download 2009”, “Japan/Australia tour” samt “Making the Mirror Ball”.

Dubbelalbumet ”Mirror Ball – Live & More” innehåller följande livespår:

CD1:  “Rock! Rock (Till you drop)/Rocket/Animal/C’mon C’mon/Make love like a man/Too late for love/Foolin’/Nine lives/Love bites/Rock on”.

CD2: “Two steps behind/Bringin’ on the heartbreak/Switch 625/Hysteria/Armageddon it/Photograph/Pour some sugar on me/Rock of ages/Let’s get rocked/Action/Bad actress”, samt de tre tidigare nämnda studiospåren.

Som en plikttrogen Def Leppard-anhängare så kan min sammantagna slutsats givetvis inte bli något annat än ett godkänt resultat, men det hade det ju blivit i alla fall! Godkänt med ett litet plus i kanten, blir det till och med!

Men detta är faktiskt en ganska svårbedömd produkt om man ska vara helt ärlig, men den är helt klart värd att köpa, att lyssna på och självklart också värd sin plats i skivhyllan, och detta oavsett om man är en varm anhängare av Def Leppard eller ej!

C’mon C’mon  – Let’s Get Rocked!

Roger Skoog

New Found Glory ”Radiosurgery” (Epitaph/Cosmos)

Allvarligt talat. New Found Glory kan sluta att leta efter sin berömmelse. De må ha varit ganska hyggligt poppunkiga för cirka tio år sen, men nu har de gått och blivit både gamla och mätta. Tyvärr kommer säkert många köpa den här plattan för att bandet tidigare har gjort sig ett namn. De som gör det kommer få precis vad de vill ha, fast i mer ointressant variant än tidigare. Det här är tråkigt, tjatigt och sömnigt. Tyvärr för NFG är det mest intressanta med den här skivan låttitlarna, som stundtals är lysande – men tyvärr är inte låtarna ens närmningsvärt lika intressanta som just titlarna. Enda låtarna som lockar till att lyssnas på igen är ”Summer fling don’t mean a thing” och ”Caught in the act”.

Är det här den nya skivan med New Found Glory? Eller är det den skivan innan dess? Hör ingen skillnad!

Sluta, lägg ner eller gör nåt nytt. Snälla…

Lars Svantesson

Peter Gabriel ”New Blood” (Real World/EMI)

Hur står det till med Peter Gabriels förhållande till musik nuförtiden? Titeln på nya albumet New Blood antyder en nytändning samtidigt som skivan består av nya tolkningar av gammal skåpmat.

Under många år var Peter Gabriel min husgud. Även om jag först på allvar upptäckte honom i samband med tredje soloskivan (Melt), så var min relation till hans skivor och musik mycket intensiv under drygt tio års tid, för att sedan kraftigt klinga av. Och ibland tror jag att det kan bero på att Gabriel själv förlorade intresse för att göra musik. Efter US som kom 1992 har han släppt ytterst få ”riktiga” album med egna låtar. En del filmmusik har skrivits men Gabriel har haft större engagemang i andras musik genom sitt skivbolag Real World och framförallt i andra frågor såsom mänskliga rättigheter. På pappret är det mer av pliktskyldighet som det dyker upp något vart tionde år, och nu det senaste är det inte ens originalkompositioner.

Förra året kom Scratch My Back, en coverskiva. Det som utmärker denna, bortsett från att den innehåller just covers, är att Gabriel här har hängt undan rocken, stängt av elektroniken, kopplat ner de globala inslagen och istället anammat ett mer avskalat anslag – trots att arrangemangen utgörs av stor orkester med blås-, sträng- och rytmsektion . Och kan man göra så med andras låtar kan man också göra så med sina egna.

På nya New Blood har Gabriel tagit ett knippe av sina egna alster och kört genom orkestermaskineriet med ganska skiftande resultat. Det är hedervärt att hits blandats med ”vanliga” spår, och extra fjäder i hatten att den anskrämliga Sledgehammer (vars enda egentliga förtjänst var musikvideon som lyfte bland annat Aardman Animations och leranimationen till accepterad uttrycksform) helt saknas.

New Blood inleds med Rhythm Of The Heart och det är att sätta ribban högt eftersom ett mästerverk är ett mästerverk är ett mästerverk. Men redan här inser jag att man kanske måste vara mer klassiskt skolad än vad jag är för att verkligen uppskatta den kakofoni av ljud och det kaos som låten utmynnar i. Inte heller Intruder, som i original är en manisk och klaustrofobisk pärla, överlever transformationen utan blir snarast outhärdlig. Å andra sidan får exempelvis Wallflower, In Your Eyes, Red Rain nya dimensioner och glittrar i nya nyanser. Två av de låtar som jag anser vara Gabriels största bidrag till vår kultur finns med på skivan; San Jacinto och Mercy Street. Mercy Street funkar utmärkt om man bortsett från Ane Bruns omotiverade bidrag och San Jacinto är tveklöst New Bloods absoluta höjdpunkt.

Sammantaget är mitt intryck av New Blood splittrat. Det som fungerar mindre bra havererar fullständigt och blir nästintill plågsamt medan det  som är bra ger nästan ståpäls. För de mest hängivna harcorefansen är nog New Blood spännande och uppfriskande, men den som bara är nyfiken på Peter Gabriel bör istället rikta sin uppmärksamhet på skivorna från 80-talet. Personligen är jag glad över alla livstecken från Gabriel och tacksam över att då och då får ta del av hans musicerande, men helt uppriktigt så föredrar jag i detta fall att leva i det förflutna. Ibland är det berättigat att tycka att det var bättre förr.

Jonaz Björk

Tom Waits ”Bad As Me” (Anti/Cosmos)

            Release: Idag

Under 1970-talet skapade sig Tom Waits en egen nisch inom amerikansk musik med en persona som försupen bohemisk barpianist och trubadur med foten i jazz, blues och gamla schlagers. I och med plattan Swordfishtrombones från 1983 excellerade Waits ytterligare i excentricitet och återuppfann sig själv med ett slags än mer vaudeville-aktig sound och teatraliskt uttryck – en rå blandning av forna tiders  amerikansk populärmusik,  tysk cabaret, rumba och experimenterande med slagverk och andra instrument än det tidigare så använda pianot. Alltid med den kärva och omisskännliga rösten – vacker och själfull i all sin skrovlighet  – som nav.

På den sistnämnda stigen har Waits fortsatt framgångsrikt. Det är sju år sedan förra studioalbumet Real Gone (2004) och nu kommer Waits med Bad As Me. En platta som är minst lika bra som föregående, om inte snäppet starkare. Jag tror jag gillar den mer, i alla fall. Och frågan är om inte Waits unika röst låter bättre och känsligare än någonsin. Det här är en typ av musik som ter sig klassisk och stilbildande från första stunden man hör den. Uråldrig och ny på en och samma gång. Hypnotisk. Förhäxande. Magisk. Ja, det är Tom Waits i högform, helt enkelt.

Lyssna på: ”Back In The Crowd”, ”Last Leaf”, ”New Year’s Eve”

Henric Ahlgren

Suicide Silence ”The Black Crown” (Century Media/EMI)

Så här ska deathcore låta! Redan i första låten Slaves to substance visar Suicide Silence att de är ett toppnamn i genren: massor av aggressivitet blandas med finfina thrashvibbar á la Machine Head (jag tänker då på gitarrspelet). Och jisses så gött låten varierar mellan snabbt och tungt.

Andra starka låtar är tunggungande O.C.D med sin klockrena refräng och skivans kronjuvel; Korn-covern Witness the addiction som tolkas med finess och det är bara att tacka för underhållningen.

Men allt är inte lika bra för det finns blekare låtar som Cross-eyed Catastrophe och Smashed. Men tur då att avslutande Cancerous skies tillhör skivans toppskikt och därmed lämnas lyssnaren tillfredsställd.

Bring Me The Horizon ska inte känna sig säkra, även om de i dagsläget sitter överst på deathcore-tronen. SS är nämligen pigga utmanare och till skillnad från BMTH låtar de sina egna instrument tala istället för att använda sig av ljudeffekter här, där och everywhere.

För undertecknad, som innan bekantskapen med TBC var SS-oskuld, så känns det som en stark skiva och den välförtjänta betygsfyran kommer direkt från (musik)hjärtat. Å andra sidan vet jag att en del SS-fans som varit med från början tycker att bandet varit bättre på tidigare skivor. Äh, för tusan, det finns förstås ett oerhört enkelt sätt att avgöra om du som läser dessa rader gillar TBC eller inte: lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Smaken är som baken…

Magnus Bergström