Splittrat
Peter Gabriel ”New Blood” (Real World/EMI)
Hur står det till med Peter Gabriels förhållande till musik nuförtiden? Titeln på nya albumet New Blood antyder en nytändning samtidigt som skivan består av nya tolkningar av gammal skåpmat.
Under många år var Peter Gabriel min husgud. Även om jag först på allvar upptäckte honom i samband med tredje soloskivan (Melt), så var min relation till hans skivor och musik mycket intensiv under drygt tio års tid, för att sedan kraftigt klinga av. Och ibland tror jag att det kan bero på att Gabriel själv förlorade intresse för att göra musik. Efter US som kom 1992 har han släppt ytterst få ”riktiga” album med egna låtar. En del filmmusik har skrivits men Gabriel har haft större engagemang i andras musik genom sitt skivbolag Real World och framförallt i andra frågor såsom mänskliga rättigheter. På pappret är det mer av pliktskyldighet som det dyker upp något vart tionde år, och nu det senaste är det inte ens originalkompositioner.
Förra året kom Scratch My Back, en coverskiva. Det som utmärker denna, bortsett från att den innehåller just covers, är att Gabriel här har hängt undan rocken, stängt av elektroniken, kopplat ner de globala inslagen och istället anammat ett mer avskalat anslag – trots att arrangemangen utgörs av stor orkester med blås-, sträng- och rytmsektion . Och kan man göra så med andras låtar kan man också göra så med sina egna.
På nya New Blood har Gabriel tagit ett knippe av sina egna alster och kört genom orkestermaskineriet med ganska skiftande resultat. Det är hedervärt att hits blandats med ”vanliga” spår, och extra fjäder i hatten att den anskrämliga Sledgehammer (vars enda egentliga förtjänst var musikvideon som lyfte bland annat Aardman Animations och leranimationen till accepterad uttrycksform) helt saknas.
New Blood inleds med Rhythm Of The Heart och det är att sätta ribban högt eftersom ett mästerverk är ett mästerverk är ett mästerverk. Men redan här inser jag att man kanske måste vara mer klassiskt skolad än vad jag är för att verkligen uppskatta den kakofoni av ljud och det kaos som låten utmynnar i. Inte heller Intruder, som i original är en manisk och klaustrofobisk pärla, överlever transformationen utan blir snarast outhärdlig. Å andra sidan får exempelvis Wallflower, In Your Eyes, Red Rain nya dimensioner och glittrar i nya nyanser. Två av de låtar som jag anser vara Gabriels största bidrag till vår kultur finns med på skivan; San Jacinto och Mercy Street. Mercy Street funkar utmärkt om man bortsett från Ane Bruns omotiverade bidrag och San Jacinto är tveklöst New Bloods absoluta höjdpunkt.
Sammantaget är mitt intryck av New Blood splittrat. Det som fungerar mindre bra havererar fullständigt och blir nästintill plågsamt medan det som är bra ger nästan ståpäls. För de mest hängivna harcorefansen är nog New Blood spännande och uppfriskande, men den som bara är nyfiken på Peter Gabriel bör istället rikta sin uppmärksamhet på skivorna från 80-talet. Personligen är jag glad över alla livstecken från Gabriel och tacksam över att då och då får ta del av hans musicerande, men helt uppriktigt så föredrar jag i detta fall att leva i det förflutna. Ibland är det berättigat att tycka att det var bättre förr.
Jonaz Björk
