nyaskivor.se

Alice In Videoland ”A Million Thoughts And Their All About You” (Artoffact/Sound Pollution)

Alice In Videoland är nu inne på sin fjärde fullängdare och electro-punkarna i Malmö har inte tappat den attityd som fick dem att slå igenom. Visst har de adapterat ett lite klubbigare sound på vissa låtar och musiken har kanske anpassats för att kunna spelas på radio till en viss del. Men överlag så är det här samma Alice In Videoland som det alltid har varit. Musiken låter bra och texterna är tuffa och råa. Samtidigt som låttexterna har mognat en del i takt med att medlemmarna blivit äldre.

Klubbinriktningen som bandet tagit till viss del hörs bäst i ”Spaceship” där det dunkas ordentligt och sången ligger i autotune hela vägen. Inte min personliga favorit men den gör sig säkert bra i en svettig folksamling även om den inte lyckas hemma i soffan. Samtidigt hittare vi det råare och kaxigare soundet i låtarna ”Bender” och ”In A Band”. Bandet har även valt att inkludera en cover på ”Buffalo Stance” av Neneh Cherry, något som var både oväntat och kul.

Överlag är det ett riktigt bra album ifrån malmöbandet och jag hoppas på många fler år och skivor med Alice In Videoland och deras electro-punk.

Tobias Blixt

Iced Earth ”Dystopia” (Century Media/EMI)

Iced Earth har ofta bytt sångare, men Matt Barlow har varit den som mest förknippats med bandet. Jag gillar dock mest Framing Armagedon, då Tim ”Ripper” Owens sjöng, mest. Nu har man fått ännu en ny sångare då Barlow hoppat av under sommaren. Det är Into Eternitys sångare, Stu Block, som tagit platsen. Och han låter förvånansvärt lik Barlow i sin röst, vilket jag inte trodde skulle vara fallet efter att ha kollat in Into Eternity litegrann.

Men i grund och botten känns det som att man kör på samma koncept som förut. Schaffer, som är bossen i bandet, har en viss stil och typ av riff som på Dystopia fortfarande används mycket flitigt. Man har helt enkelt hittat sin nisch och är nöjda med den, utveckling finns inte på schemat. Det känns också som att man i mångt och mycket har velat ersätta Barlow med en så lik röst som möjligt och lyckats. Vilket kanske kan vara lite synd då Stu inte riktigt får bidra med sitt men en bra sak för de som älskar Barlows röst.

I övrigt är skivan fylld med galopperande metalriff, invävt i maffiga refränger med körsång som varvas med stundtals riktigt härliga gitarrharmonier och stämmor. Det som är mitt största problem med skivan är att låtarna blir en aning lika i längden. Den ljusa falsettrösten som Stu stundtals lägger in är heller inget som tilltalar mig i alla låtar.

Betyget till Dystopia blir 3/5 djävulshorn. Det är ett okej album från ett band som vet vad de håller på med och behärskar sin genre oerhört bra. Men det är också det som är problemet, jag får en känsla av att jag hört det förut och jag gillar band som själva vill utvecklas.

Martin Engström

I.D.A ’’Pink Explosion” (Hitworks)

Ida Pihlgren mer känd under namnet I.D.A är tillbaks med sitt andra fullängdsalbum. Förra skivan Armageddon Ready var en riktigt, riktigt bra skiva och jag hade höga förväntningar även på Pink Explosion. Tyvärr så når skivan inte upp till mina förväntningar och låtmaterialet håller en allt för låg kvalitet för att göra detta till något mästerverk. För det är låtarna som är problemet på Pink Explosion, Ida själv sjunger precis lika bra som alltid och hade det inte varit för henne så hade skivan troligen varit en ren katastrof.

Problemen med Pink Explosion är många och stora. Låtarna är alldeles för fega och ibland till och med lite för barnsliga. Man har helt gått ifrån det experimentella och alternativa som fanns i Armageddon Ready och man märker av en tydlig satsning mot radiopubliken. Detta märks speciellt i låtarna ”Turn Up The Radio” och ”Sha La Laa” varav den första rent soundmässigt verkar vara en ren Katy Perry-kopia.

Att betyget ändå landar mellan två och tre beror delvis på Ida’s fantastiska röst och även på att det faktiskt finns några låtar på skivan där hon får chansen att skina med den. ”Your Rain” är en helt okej ballad där Ida sjunger riktigt bra och sedan har vi ”Famous” som går åt det lite rockigare hållet. Famous är utan tvekan den bästa låten på Pink Explosion. Vi har även några låtar som faller in mellan de riktigt bra låtarna och skräpet. ”Emergency” och ”The Real One” som båda två roligt nog, tillsammans med ”Famous”, är skrivna av Charlie Mason. Ida bör nog tacka denne man för att skivan inte blev sämre än så här.

Tobias Blixt

Coldplay ”Mylo Xyloto” (Parlophone/EMI)

        I butik: 24 oktober

Nya plattan med den kryptiska titeln Mylo Xyloto är engelska Coldplays femte i ordningen och andra med ljudkreatören och producenten Brian Eno vid spakarna, även om denne tycks har trätt tillbaka lite denna gång. Coldplay har ibland beskrivits som ett slags U2 för 2000-talet med sin i många stunder episka arenapop/arenarock. Samtidigt har sångaren och bandledaren Chris Martin vid flertalet tillfällen i media tänkvärt angett norska A-HA som en viktig förebild. Jag tillhör dem som tycker att föregående albumet Viva La Vida Or Death and All His Friends (2008), förutom titellåten, var ganska blekt i jämförelse med tidigare album i Coldplays backkatalog. Mylo Xyloto är inte direkt en omedelbar platta, men är ändå som helhet starkare och mer rättframt poppig än Viva La Vida.

Lyssna på: ”Paradise”, Every Teardrop Is a Waterfall”, “Princess of China”.

Henric Ahlgren

Wilco ”The Whole Love” (Anti/Cosmos)

The Whole Love är det åttonde studioalbumet från Chicagobandet Wilco. De har även denna gång lyckas ypperligt med att kombinera sin speciella rock (med rötter i bl a nordamerikansk folkmusik, blues, garagerock m.m.) med det nytänk, skaparglädje och känsla som blivit deras signum både live och på skiva. The Whole Love innehåller 12 låtar av olika karaktär. Den långa öppningslåten Art Of Almost ger albumet en mycket bra start med ett starkt groove som stegrar i ett jammigt outro som är som plockat från en bra kväll på scen. Låtarna I Might, Dawned On Me, Standing O, Born Alone och The Whole Love skiljer sig mycket åt men har samtidigt ett gemensamt sound som förmedlar energi och glädje medan låtar som Open Mind, Black Moon och One Sunday Morning bjuder på mer melankoliska tongångar. One Sunday Morning avslutar också det hela på ett mycket bra sätt med sitt drivande tema och utdragna framförande.

Som vanligt bygger Wilcos musik på gitarrer som spelas med en skicklighet och känsla som aldrig slutar att imponera. Wilco har även en häpnadsväckande förmåga att blanda såväl stilar, nya sound och speltekniker med äldre mer traditionella rockstilar vilket gör deras kompositioner till något alldeles extra. Och det är säkerligen därför som detta album växer så mycket för varje genomlyssning, kombinerat med att de lyckats fånga en livekänsla som ger en aning om deras spektakulära liveshower, vilka alltid präglas av en enorm känsla för samspel, sväng och spelglädje.´

Bästa spår: Born Alone, The Whole Love, Art Of Almost

Tips: Wilco spelar på Annexet i Stockholm 27e februari.

Rickard Engström

Levon Helm ”Ramble at the Ryman” (Dirt Farmer/EMI)

De traditionsenliga livespelningarna ”Midnight Rambles” i Woodstock N.Y. är lika
sägenomspunna som Levon Helm själv. Den här upptagningen utspelar sig 2008, just
emellan hans soloskivor ”Dirt Farmer” och ”Electric Dirt” (recenserad här).   

Helm blandar en amerikansk kompost där rötterna är så långt ner i den
amerikanska root-myllan att ingen spade når djupare. Behöver jag säga att inslag
av rock ”n” roll, gospel, blues, bluegrass och folk är i representerade? Nej,
jag tänkte väl det. Country då, säger en lätt upphetsad man på tredje bänkraden.
Jo, naturligtvis det glömde jag, i massor dessutom. 

Det rör sig om hela 15 låtar lämpligt förpackade på antingen CD eller DVD.
Vilket man än föredrar, så presenteras musiken av duktiga utövare. Av de mer
namnkunniga gästerna kan nämnas den mångsidiga Sheryl Crow och allkonstnären
John Hiatt, som båda har aktningsvärda CV:n på sina samveten.

Det blir bitvis lite för mycket hästjazz för min del. Falangen ”cajun” borde man
troligen vara uppväxt med för att kunna uppskatta, om ens då. Alldeles för många
”hillbillies” är också närvarande med inte bara ett halmstrå i mungipan utan
även en ansenlig mängd under hatten. Ett antal, om än inte hemsnickrade, så
minst sagt kufiska instrument figurerar när föreställningen har nått halvvägs.
Det känns inte speciellt upplyftande.  

Det finns ingen som kan ta ifrån Helm de tidlösa melodierna ’Rag Mama Rag’ och
den obligatoriskt mäktiga ’The Weight’ som för övrigt, i den här versionen,
mynnar ut någonstans i Dixieland. Även ’Ophelia’, ’The Shape I’m In’ och ’Chest
Fever’ bör ligga många varmt om hjärtat, åtminstone för de som har uppnått rätt
ålder.

Den här musiken tillhör en svunnen tid och det är inget man kan ändra på. Det är
därför jag så innerligt hade önskat ett återupplivande av de tre historiska
festivaldagarna 1969 och att man själv hade varit inkvarterad på vittomtalade
Yasgur’s Farm. En plats som bara ligger ett stenkast ifrån, just det –
Woodstock.

Thomas Claesson

Machine Head ”Unto the Locust” (Roadrunner/Warner)

Årets. Mest. Givna. Köp. De orden säger egentligen allt som behöver sägas om Unto the Locust. Men jag kan också lägga till: den som tycker om metal och inte köper den här skivan gör sitt musiklyssnarlivs största misstag.
Många med mig trodde att Robb Flynn & co inte skulle kunna överträffa förra skivan The Blackening – glädjande nog hade vi helt fel.
I mycket vass konkurrens anser jag att Locust är skivans bästa låt, med sina 7 minuter och 36 sekunder av den allra finaste metal som går att uppbringa. Å andra sidan är det inte otänkbart att någon annan låt blir favoriten nummer ett med tiden, i och med att det här är en typisk växer-ännu-mer-med-tiden-skiva.
Varför jag ändå inte delar ut en fullpoängare trots lovorden ovan? Jo, MH är utan tvekan allra vassast live och liiite av den intensiteten går förlorad på skiva. De som har biljett till konserten i Stockholm i november har en tidig julafton att se fram emot.

Magnus Bergström

Fotnot: När jag för ett par år sedan köpte en MH t-shirt med texten ”Bay Area Kings” så tyckte jag egentligen att de tog sig lite vatten över huvudet. Det tycker jag inte längre.

Thus Owls ”Harbours” (Hoob/Border)

Svenska bandet Thus:Owls ledda av Erika Angell  släpper nu sin andra skiva Harbours –  inspelad  på franska slottet La Frette – som är vemodig och stämningsfull pop av bästa snitt, ett perfekt soundtrack till höstmörkret som tätnar alltmer runt oss. Det är smakfull och vackert, med en oerhört suggestiv och närmast filmisk kraft.

Som referens kan nämnas ekon av Kate Bush i dennes avantgardistiska utflykter. Det låter emellanåt också som en vuxnare variant av svenska popprinsessan Lykke Li. Det här är blå toner, nordiskt vackert och underbart – värt bred exponering.

Henric Ahlgren

Outloud ”Love Catastrophe” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Att det är en fnurra på tråden är det ingen tvekan om. Inte bara kärleken har
havererat utan också musiken. Det här är ett AOR moln som sveper förbi ögonen
utan att man ens märker av dess existens. Det är dessutom så sliskigt paketerat
att hälften kunde vara nog. Däremot i gengren schlager passar det bättre, men
det var nog inte meningen att de skulle kandidera till melodifestivalen eller?

Tio låtar passerar i revy innan de grekiska strandraggarna är färdiga med sitt
uppsåt. Det är möjligt att de kan göra succé på Korfu eller Kreta där ouzon
flödar ymnigt och de flesta redan är mer eller mindre avtrubbade.    

Visserligen gör man anspråk på att rocka loss i ’We Came To Rock’, men inte en
enda muskel sätts i rörelse. Möjligen blir rynkan i pannan något djupare, det är
allt. ”Waiting For Your Love” kunde ha blivit någonting. Om den hade sjungits av
Eric Saade eller Charlotte Perelli vill säga. Den refrängen går direkt in på
svensktoppen.

AOR himlen har blivit bra mycket mörkare sedan det grekiska bandet anlände till
atmosfären. Det finns ingenting att ta på och därmed inte heller något som
sticker ut. Det hela blir lika utslätat som ett tunt lager margarin på en skiva
håvelimpa. Tråkigare än så kan ju ingenting bli.

Thomas Claesson

Monoscream ”Redemption” (Rambo/Sony)

Dödsmetall med inslag av thrash och groove är vad Monoscream lovar oss med deras första fullängdsalbum och jag blir genast lite nyfiken på vad killarna från stockholm har snickrat ihop. Nyfiken på om albumet kommer att stå ut ur mängden tillräckligt mycket för att bandet ska lyckas slå sig in i den stentuffa musikbranschen som vi har idag.

Dödsmetall är en vanlig genre i Sverige och för oss fans är det bara att välja och vraka. Någonting som gör att vi idag är en ganska kräsen krets ”Metalheads” här i landet. Som tur är för Monoscream så bjuder de på ungefär vad man kan önska sig för ett gäng nykomlingar. Det är intressant musik med både nya och klassiska inslag, vilket gör att man både känner igen sig och blir sugen på att höra mer.

Bland de bättre spåren på skivan finner vi thrashiga Parasite, härligt ösiga Follow Your Shadow och det efter introt följande Opressors Hand. Nu när jag ändå nämnde introspåret så kan jag även passa på att säga att det troligen är ett av de mest spännande jag hört i introväg på ett album någon gång och för en gångs skull så känns det som att introspåret verkligen hör ihop med resten av skivan.

Förutom introt så finner vi ytterligare 10 låtar. Snittlängden ligger på mellan 3 och 4 minuter och det är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Slutligen vill jag bara tillägga att stockholmsgrabbarna kan klappa varandra på axeln för detta är en tung och bra debut.

Tobias Blixt