nyaskivor.se

Samling “När mullret dövar våra öron blir vi rädda” (Epic/Sony)

Allt började med att Max Groundstroem som spelat hela sitt liv tröttnade på allt han gjort. En 29-åring som via Elvis, surfrock och stel postpunk till slut fann proggbandet Samla Mammas Mannas lekfulla 1970-talsmusik. En musikalisk resa som nu har resulterat i det (ny)proggiga popbandet Samling!

Max Groundstroem säger:

”Jag hade ingen konkret tanke på vad jag skulle göra. Jag började med att spela in egna idéer i min studio. Idéer som var närmare mig själv. Det skulle vara jag utan tanke på stil eller form. Som att börja med ett tomt papper.”

När låtarna sedan kom blev stilen också allt tydligare och även insikten att han behövde andra att göra musiken tillsammans med!

”Jag hörde av mig till andra musiker som jag tänkte skulle passa in i sammanhanget.”

Sedan beslöt man sig för en fotosession, detta ens redan innan man hade tagit en ton tillsammans eller hade ett namn på gruppen!

Samling är ett sjumannaband från Stockholm och består av följande medlemmar: Max Groundstroem – sång & gitarr, Victor Hvidfeldt – bas, Erik Sainz – congas, John Lindblom – gitarr, Karl-Johan Liljeberg – trummor, Petter Karlsson – gitarr samt Tobias ”Topi” Okko Öhman – percussion.

Samling har från vissa håll fått viss negativ kritik för att man gör någon form av proggig retrorock, och visst inser man ganska snart att man nog känner igen det hela, men trots detta, har man likväl aldrig hört det förr!

 Detta är egentligen ett bra betyg, för det Samling har gjort är att man har hittat en egen unik och specifik ådra inom ett redan sedan tidigare rejält inmutat och sönderhackat musikalisk område. Ordet jag spontant finner för detta musikaliska uttryck är helt enkelt: Ny-progg!

Den musikaliska upplevelsen landar i diverse influenser från musik som pop, visa och progg, som ibland har fått lite drömsk och psykedelisk anstrykning! Det låter egentligen inte 70/80-tal på något vis, men likväl så har man på något konstigt, men skickligt sätt, ändå fångat in denna musikaliska tidsanda som sedan levereras i en modern musikalisk kostym.

Den 26 oktober 2011 släpptes debutalbumet ”När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda”. Samling skivdebuterade annars med singeln ”Anna” tidigare i år, men ingen av singelns tre låtar finns med på albumet, det gör däremot singeln man släppte tidigare i höstas – ”Dra täcket över huvudet”.

Albumet innehåller tio spår och ingenting är direkt dåligt, men ingenting är inte heller riktigt så där spontant superduper! Däremot så är det hela väldigt intressant för oss alla gamla fossil som känner sig bekväma och hemma i musikaliska landskap med anor från 1970/80-talen!

Jag tycker att sex av de tio låtarna höjer sig ett litet snäpp över de andra – ”Stackars lilla värsting”, ”Desperationen”, ”Ett slut”, ”Aldrig sätta sig på tvären”, ”Inte räcka till” samt ”God natt”.

När Samling smeker våra öron blir vi nostalgiskt glada! Detta är en stark och intressant nyproggig debutskiva som lovar gott för framtiden!

Roger Skoog

Ryan Adams ”Ashes and fire” (Columbia/Sony)

Ryan Adams är tillbaka med en ny soloplatta efter att bandet The Cardinals upplöstes 2009. Till sin hjälp har han tagit producenten Glyn Johns, som har producerat massor av stora artister och vars son Ethan tidigare producerat Ryan’s skivor ”Heartbreaker”, ”Gold” och ”29”.

”Ashes and fire” är en lugn och fin historia som Ryan själv beskriver har en snällare bild av honom själv, där han ser på sitt eget liv som ett spöke.

Skivan är full av countryballader med klassisk sättning, och överlag så är tempot lite för slött för att man ska orka hålla sig engagerad genom hela skivan.

Det börjar helt underbart med ”Dirty Rain” som är en klockren countrypärla med härlig orgel av Tom Petty & the Heartbreakers Benmont Tench. Sen fortsätter det minst lika bra med ”Ashes and fire” som är en salooncountryvals, Ryan Adams i högform.

Mitten på skivan är lite svagare, framförallt Coldplay-poppiga ”Chains of love” och ”Invisible Riverside” som aldrig hittar svänget eftersom den är lite för långsam, och refrängen är flumprogg-dålig.

Mot slutet hittar Ryan tillbaks igen med härliga ”Lucky now” och den fragila och superfina högstadietryckaren ”I love you but I don’t know what to say”

Skivan håller som sagt lite ojämn kvalité, men topparna är tillräckligt höga för att det ska bli en fantastisk skiva, och dalarna är inte tillräckligt djupa för att förstöra för resten. ”Ashes and fire” är perfekt skiva så här i hösttider, det är bara att sjunka ner i favoritfåtöljen och försvinna iväg med Ryan’s fantastiska röst och sömniga skörhet.

Lyssna även på de akustiska versionerna av ”Ashes and fire” som finns på youtube. Låten blir nästan ännu bättre när den endast framförs av Ryan, gitarr och munspel. Länk: http://youtu.be/VBWAYnRN6dM

Marcus Johansson

Shelby Lynne ”Revelation Road” (Everso/Playground)

Det finns givetvis många olika sätt att producera musik. Inom det ytliga R&B-facket kan en artist plocka in ett halvdussin hippa kändisproducenter som ofta inte tillför det hela mer än sitt kändisskap.

Den totala motsatsen hittar vi på Shelby Lynnes nya album Revelatoion Road där hon sjunger alla stämmor, spelar alla instrument och producerar allt själv. Det här är en logisk fortsättning på Tears, Lies And Alabis som kom i slutet på förra året. Tidigare har den produktiva Shelby Lynne  bland annat givit oss den västkustpolerade Love Shelby, nedtonade Identity Crises och det ultimata julalbumet Merry Christmas från 2010.

Titellåten är malande effektiv och I’ll Hold Your Head är heller inte något som du väljer att lyssna på i förbifarten. Shelbys röst är lågmäld men intensiv, den kryper in under huden – vilket du vill eller inte.

Texterna är poetiskt nakna och utlämnande men jag hoppas att Shelbys alla svartkantade hjärtesorger inte är självupplevda. Toss It All Aside har en ljuvlig coutrysoulfeeling som ger en ljusare sida av musikskapandet. Men ändå – detta är ett helt utomordentligt bra album av Shelby Lynne som du måste  sitta ner och verkligen lyssna på; texterna hittar du på hennes hemsida. Gör nu som jag säger för en gångs skull !

Bengt Berglind

Magnus Uggla ”Innan filmen tagit slut” (Uggly Music/EMI)

          Release: 2 november 

Idag släpps Magnus Ugglas nya album. ”Innan filmen tagit slut” innehåller 10 spår varav de flesta låter som man kan förvänta sig. Men…det känns i detta album att han går från ”rebell” till ”retrospektiv”. Kan det vara åldern? Eftersom Magnus själv skrivit alla sångerna, så har han kanske tagit med en del av vad han själv upplevt, eller önskat, och lagt i texterna.

De flesta melodierna låter som Uggla SKA låta – med lite nasal och läspande sång och med ett tätt, lite slamrande sound.

Men det finns ett spår som fövånar mig. ”Tänker på dig” är en av två duetter han sjunger tillsammans med Edith Backlund. Det känns som den är inriktad på Svensktoppen eller på P4:s låtlistor. Apropå den radiokanalen så har ju Uggla ett program där, men där är ”rebellen” fortfarande framträdande. När jag lyssnade på hans program veckan innan detta, så öste han galla över SJ efter en händelse där han själv blev försenad åtskilliga timmar. Hade detta spelats in efter det så hade det kanske varit mer av den ”gamla” Uggla, och då hade jag lämnat ett lite högre betyg.

”Innan filmen tagit slut” kommer säkert ligga som julklapp under granen i många våningar på ”Öfre” Östermalm.

Conny Eklund

Indigo Girls ”Beauty Queen Sisters” (Vanguard/EMI)

Indigo Girls: Emily Saliers och Amy Ray släpper nu sin artonde fullängdare. Dessa damer har varit igång sedan 1985 och har lyckats göra en fusion av folkmusik och punkrock på ett framgångsrikt sätt.

Man skriver det mesta av materialet själva och fyller på med ’trad music’.

Jag tycker att Indigo Girls sjunger mycket vackert tillsammans och har gjort många bra låtar genom åren men i mitt tycke aldrig en helt bra skiva som håller rakt igenom.

Det låter dessutom mer och mer schlager på de senare skivorna.

Denna nya är inget undantag men min bistra kritik kanske beror på att hösten gör sig påmind?

Här finns dock några riktigt bra låtar såsom: Damo och Yoke.

Börje Holmén

Richmond Fontaine ”The High Country” (Décor/Border)

Gruppens tidigare album Post To Wire har under de senaste åren varit en av ögonstenarna inom americanafacket. Wilco, Son Volt och Jayhawks hör också dit. Nya albumet med Richmond är en helt annan historia. Men samtidigt är det inte förvånande att gruppens ledare och huvudkompositör Willy Vlautin denna gång tagit steget fullt ut och presenterar vad som skulle kunna liknas vid musikradioteater på skiva.

Talade avsnitt varvas med musik och ljudcollage som berättar om mekanikern Claude Murray och hans dagdrömmar och funderingar som allt för ofta kretsar runt den yngre  tjejen som arbetar i hans närhet.

Richmond Fontaines musik känner vi igen. Country, folkrock och lite garagerock i en lagom blandning.

Wally är en ganska träig ickesångare, såna som jag i bland gillar skarpt. På detta album får han som tur är hjälp med vissa sånginsatser av inlånade Deborha Kelly.

Däremot så blir Willys melodikänsla blekare och blekare för varje nytt album. Texterna däremot växer till små sorgkantade noveller om ett luggslitet färglöst Amerika. Willy Vlautin har under de sista åren skrivit en del böcker och ett kommande filmmanus. Men jag vill ha tillbaks musikgruppen Richmond  Fontaine, även om jag framåt jul  förmodligen kommer att älska detta album.

Bengt Berglind

Jasta ”Jasta” (Century Media/EMI)

Jamey Jasta, 34 år. En man med osannolikt många järn i elden. Han är mest känd som sångare i Hatebreed och Kingdom Of Sorrow men driver också ett skivbolag och ett klädmärke. Lägg till tonårsförälder och snart författare så förstår du att den här mannen har mer timmar på dygnet än oss andra. Eller nå’t…

Och nu har han släppt en soloskiva med guldkorn som till exempel:
Mourn The Illusion som växlar mellan snabbhet och tyngd. Suveränt gitarrspel!
Anthem Of The Freedom Fighter med en otroligt bra ”kampsångsrefräng”.
Set You Adrift som har en aggressiv vers och därmed en effektfull kontrast till den mycket melodiösa refrängen.
Enslaved, Dead Or Depraved med (som vanligt) finfin gästsång av Randy Blythe (Lamb of God).
The Fearless Must Endure som innehåller typiskt ”signaturgitarrspel” av Zakk Wylde i bra form och en melodi som fastnar direkt.

Jamey har alltid något i tankarna och han tycker om att dela med sig av det, vilket märks i låttexterna som alla har den typiska Jasta-attityden. Ironiskt nog är det gästsångarna som ger skivan välbehövlig variation, för även om herr Jasta har en hardcoreröst i världsklass kan för mycket av den varan bli lite tröttsamt i längden.

Recensenter världen över har hyllat skivan och det är lätt att förstå varför: musiken innehåller referenser till alla band som Jamey är och har varit medlem i och eftersom han aldrig gör något halvhjärtat så handlar det om kvalité rakt igenom. Det är mycket aggressivt samtidigt som det, ofta men inte alltid, är melodiöst och den kombinationen har sällan visats upp på ett så bra sätt som här.

Den enda svaghet jag upptäckt är att de många gästartisterna gör att skivan bitvis ”spretar iväg” en aning, men det är ärligt talat en marginell anmärkning.

Är du nu sugen på att investera i Jasta så rekommenderar jag utgåvan som innehåller två extralåtar varav (ytterligare) en med Zakk Wylde.

Magnus Bergström

Annis Brander ”Glass People In The Woods” (Lonely Road Records/Border)

I landet Brunsås kan någon bli en fulländad artist på 2 minuter i Idol och knappt fyllt sjutton. I vissa andra fall tar det betydligt längre tid, vilket också  kan bära sig bättre i längden. Annis Brander har som musiker och låtskrivare tagit den långa vägen enligt metoden LHS(livets hårda skola). Längs stigar, småvägar och otaliga stopp har hon under cirkus tio år som musiker och låtskrivare slipat fram ett uttryck i sin musik som kan bära långt.

Det finns ett moget uttryck i hennes låtar och röst som är tilltalande och går rakt in i hjärteroten. Hon sitter på en guldskatt som är få förunnat när det gäller att skapa slagkraftiga melodislingor som har förmågan att stanna kvar i medvetandet.

Bäst kommer detta fram i de mer tempofyllda spåren på Glass People In The Woods, hennes  andra album på det egna skivbolaget Lonely Road Records. Oh Foolish Me, More Then Ice  Cream, Darling och Burning Sky borde toppa radions spellistor om det fanns någon rättvisa i mediasvängen. Men det vet vi ju hur det är med den saken.

Hennes balladsida har en mörkare ton och känns mer privat. Här syns ett annat musikskapande som inte  i första hand bygger på en snygg melodihake.

Live på Café Augusts scen för en kort tid sedan fungerade det här bättre än på detta album. Då kunde man koppla ihop hennes själfyllda röst, musik och utmärkta band på ett helt annat sätt.

På skiva glöder Annis. Live brinner hon.

Bengt Berglind

Tävling: Den med lite tur kan faktiskt vinna ett alldeles eget exemplar av Glass People In The Woods. Under oktober lottar vi ut 5 skivor i samarbete med Birgitta Nielsen, Big Is Promotion. Dessutom kör vi en extra dragning i november för er som läser det här lite sent (tack Peter Holmstedt på Hemifrån för den extra skivan). Ta nu chansen att vinna det här fantastiska albumet. Du kommer till tävlingssidan genom att klicka på länken…

ICS Vortex ”Storm Seeker” (Century Media/EMI)

ICS Vortex är kanske mest känd för sin medverkan i Dimmu Borgir, där han varit med och präglat soundet i ett antal år. Inte minst med sin något annorlunda röst. Han är också med i ett flertal andra band, såsom Borknagar och Arcturus.

Nu får vi äntligen ett soloalbum från Vortex där han står för sång och de flesta instrumenten själv. Och det var med glädje jag för första gången hörde singeln The Blackmobile som höjde mina förväntningar på detta album. Överlag är det inte alls ett black metalalbum som vi kan tro då vi hör öppningsspåret. Musikstilen är en sorts groove-metal, blandat med 70-tals prog, lite stoner och såklart Vortex rensång som sätter prägel på hela skivan.

Ljudbilden är dock något skev, ibland hörs sången alltför lågt och ganska ofta känns gitarrerna oputsade. Skitiga gitarrer kan vara bra men här blir det mest bara otydligt. Ibland blir jag också något fundersam hur Vortex tänkt, då vissa låtar tar några udda vändningar. Det är intressanta idéer som dock inte alltid funkar.

Betyget till Storm Seeker blir ändå 3½/5 djävulshorn. Det är intressant hur han blandat olika stilar och inte dragit sig för att ta med vissa partier. Han besitter också en röst som är ytterst ovanlig, som han flera gånger bevisar, men som kanske inte alltid prickar rätt just denna gång.

Bästa spår: Storm Seeker, The Blackmobile.

Martin Engström

Oh My Darling ”In the lonesome hours” (Oh My Darling Music/Hemifrån)

Oh My Darling är en grupp bestående av: 

              Allison De Groot sång och banjo
              Marie-Josée Dandeneau sång och bas
              Rosalyn Dennett sång och fiol
              Vanessa Kuzina  sång och gitarr

När dessa kanadensiska damer drar i gång är det inte några ensamma timmar om man får skoja lite om skivans titel.

Deras musik kommer från USA och Kanada där folkmusikens influenser är tydligast.

Jag tycker att bandet låter lika bra som The Be Good Tanyas och har mycket gemensamt med de tre tjejerna. Även om Oh My Darling blandar folkmusiken med mycket mera av bluegrass.

Sammanfattningsvis en mycket bra skiva och en bra inkörsport till americana-folk och bluegrass.

Börje Holmén