nyaskivor.se

Flogging Molly ”Speed of darkness” (Borstal Beat/Border)

Första gången jag hörde Flogging Molly var på våren 2003 och jag knockades totalt av bandets mix av punk och irländsk folkmusik. Jag såg dem på Hultsfred samma år och där knockade dem mig också fullständigt. Jag åkte till Christiania i Köpenhamn den vintern och såg dem och dem knockade mig ännu mer.

Men därefter någon gång började min besatthet av bandet lugna ner sig och idag ser jag dem som ett band i mängden, men de är även ett av världens hårdast jobbande band och är ständigt ute på vägarna.

Nu har de släppt en ny platta, den 5:e studioplattan, ”Speed of darkness”, och det är en ganska spretig historia. De har spelat in skivan i en ombyggd kyrka utanför Asheville i North Carolina tillsammans med den namnkunnige Ryan Hewitt bakom spakarna.

Det är arbetarrock med hjärtat på rätt ställe och texterna, som är välskrivna av sångaren Dave King, behandlar ofta orättvisor. Punken har fått stryka på foten, med undantag för några av mina favoritlåtar ”Speed of darkness” och ”Oliver Boy (All of our boys)”.

Något som stör mig mycket är låtarnas spretighet. Det blandas friskt mellan moll och dur och tempobyten i samma låt, och det har jag lite svårt att få ihop, det är lite nyskapande och fint tänkt, men det fungerar inte riktigt på alla låtar. Skräckexemplet är väl ”Don’t shut ’em down” som blandar Green Day-poppunk med något Rolling Stones ”Satisfaction”-liknande riff.

Flogging Molly har försökt förnya sig men lyckas inte hela vägen. Men betyget är ändå klart godkänt, det finns många godbitar att hitta på plattan.

Marcus Johansson

Kee Marcello ”Redux: Europe” (GPM/Sound Pollution)
 

Den före detta Europe- och Easy Action-gitarristen Kee Marcello är i dagarna aktuell med både en självbiografi (Rockstjärnan Gud glömde) och skivan Redux: Europe. Bra jobbat!

Som namnet avslöjar består Redux: Europe av utvalda låtar från Europe-åren. Men Easy Action är också representerade liksom tidigare outgivet material.

Jag tänker inte gå in på detalj och låt-för-låt-analysera vad som skiljer Kee- respektive Europe-versionerna. I grunden är arrangemangen i huvudsak likadana men detaljer har lagts till/tagits bort för att få till Kee’s vision av hur just dessa låtar egentligen ska låta.

Till exempel kan den gamla hitlåten Superstitious ”dissekeras” på följande sätt: annorlunda intro och en betydligt ”softare” vers, gitarrljudet mer påtagligt och keyboarden inte alls lika framträdande som i originalversionen.

När det handlar om sången saknas Joey Tempest i några av Europe-låtarna men inte i alla. Ibland vinner helt enkelt låtar på att sjungas med känsla framför perfektion.

Nackdelen med skivan är att det (trots att det är väl utfört) på något sätt känns lite konstigt att Kee gör covers på Europe-låtarna nu, så långt efter tiden i bandet. Och det jag absolut inte har förståelse för är att sega och sönderspelade balladen Carrie är med bland de utvalda låtarna.

Att säga vad som är bäst med skivan är enkelt: att för första gången på skiva höra Kee’s välkända gitarrsololåtar Hammers Heart och Bumble Kee. Han kan ta mig tusan lira så att gitarren glöder!

Magnus Bergström
 
Fotnot: Det är verkligen inte svårt att förstå att Poison stämdes för låtstöld, då refrängen i deras hitlåt I Want Action är tagen rakt av från Easy Action-låten We Go Rocking. Inte snyggt gjort av det på den tiden hårdsminkade LA-gänget.

David Gogo ”Soul-Bender” (Dixiefrog/Border)

David Gogo, jo det ÄR hans riktiga namn, har släppt sitt nya album ”Soul Bender” på labeln Dixiefrog.

Detta är en ny bekantskap för mig, men en trevlig sådan. En skön blandning av soul och blues. David gör, med bravur, covers av bland andra: Elmore James, Wilson Pickett och Procol Harum. Dessutom sjunger han den evigt aktuella Michael Jacksons ”The way you make me feel”, i en mycket bra version. Till och med min fru, som annars inte direkt delar min musiksmak, blev förtjust och lyssnade förnöjd på hela skivan!

Detta är ett album som passar perfekt nu när dimman ligger som ett vått täcke över nejden och ska helst lyssnas på framför brasan, med ett gott glas whisky, i lugn och ro.

David Gogo har framträtt med många stora bluesmusiker, och även vunnit pris inom genren.

Så jag ger full pott, och väntar med spänning på nästa album.

Conny Eklund

Freddie Wadling “With a license to kill” (Capitol/EMI)

Jag har liksom många andra alltid varit fascinerad över Wadlings unika röst som, likt ett precisionsinstrument, alltid med stor skicklighet manövrerar sig fram genom musikens olika labyrinter, ibland på gränsen till det otillåtna, men aldrig över densamma! Och sedan barnsben har jag även gillat James Bond-filmerna med deras olika ledmotiv.

Givetvis var jag nyfiken på hur det skulle bli när man sammanförde alla dessa komponenter till en och samma enhet! Freddie Wadling som sjunger olika ledmotiv till James Bond kan ju aldrig bli något annat än bra, kan man tycka! Eller?

Alla som har följt Wadlings musikaliska karriär har också hört honom sjunga punk, elektronisk alternativrock, Captain Beefheart-covers och folkliga örhängen etc. Men nu är det James Bond, som Freddie ”Agent 007 med rätt att sjunga” Wadling, tar i musikalisk besittning!

Freddie Wadling har alltid haft ett stort intresse för film, parallellt med musiken. Därför är det inte helt ologiskt att han på albumet ”With a license to kill” tolkar tolv berömda James Bond-ledmotiv. Dessutom återfinns, på Wadlings eget initiativ, P F Sloan och Steve Barris eleganta ”Secret agent man” (från TV-serien The Danger Man, 1966) med på albumet.

Wadlings huvudsakliga kompanjon på albumet är cellisten Sebastian Öberg (Fläskkvartetten). Öberg har även producerat plattan tillsammans med Christian Olsson. Man spelade in alla grunder med bara cello och sång, därefter funderade man över hur man skulle kunna berika låtarna genom att ändra i arrangemangen, men utan att för den skull förlora den förtätade stämningen man redan hade fångat in!

Men man tog in ett gäng säkra kort, d v s musiker som man hade spelat med tidigare. Christian Olsson (trummor, gitarr & medproducent), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon & klarinett), samt Goran Kajfes (trumpet). Freddie röst är nästan också att betrakta som ett eget instrument, med sin unika stämma som kan tänjas och formas om i olika ljudkompositioner beroende på sammanhang!

Goran fick fria händer i ”A view to a kill” – ”Han är en mästare på trumpet”, konstaterar Wadling, som själv bidrog med…iPhone! Både i form av keyboardappar, men också med att den faktiskt ringde när de spelade in ”Secret agent man”!

”Jag hoppas att vi inte blir stämda av Apple för att deras telefonsignal är med på skivan, ler Wadling”, som körde sin iPhone genom en två decimeter hög Marshallstack.

Freddies egna favoriter på albumet är ”The world is not enough, Another Way To Die & Goldfinger” och Freddie berättar själv varför:

” Att sjunga The World is Not Enough gav mig en liten extra kick – jag trodde inte riktigt jag skulle fixa den, för den ligger lite lågt. Men det finns en återhållsamhet i den som är snygg.  Another Way To Die, är en annan favorit. Men även många av de andra växte när jag studerat dem och gått in i dem. Vi var tveksamma till att ge oss på Goldfinger – ingen kan sjunga som Shirley Bassey. Men den är med, som en hyllning till henne.”

Mina egna favoriter på detta album är ”The world is not enough, Goldeneye, Diamonds are forever, Live and let die”, samt ”A view to a kill” som jag nog tycker är alster som lyfter sig lite över de andra låtarna!

De tretton låtarna på skivan är:

”You only live twice, License to kill, The world is not enough, Goldeneye, Secret agent man, Diamonds are forever, Another way to die, Goldfinger, From Russia with love, Live and let die, A view to a kill, Tomorrow never dies,  We have all the time in the world”.

Men jag tror nog att man måste lyssna genom hela albumet några gånger innan det hela sätter sig i sinnet, med alla dess individuella detaljer, skiftningar och nyanser! Freddie är skickligt ackompanjerad av ett gäng musiker som ibland påminner om Fläskkvartetten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Sebastian Öberg har ett förflutet där!

Detta är en lågmäld komposition där olika James Bond-teman radas upp, ett efter ett, skickligt sammanfogat av Wadlings unika röst. Jag känner instinktivt att man borde sätta sig ner i bästa fåtöljen, i ett totalt nedsläckt rum, med volymen på en lagom hög nivå, med ett glas i handen, fyllt med isbitar som ackompanjeras av något alkoholhaltigt smaskens! Sedan sitter man där och läppjar, med slutna ögon och går in i Freddie Wadlings musikaliska Bond-värld! En värld där agenten Freddie 007 Wadling smyger omkring beväpnad med sin enastående sångröst!

Freddie Wadling i sin tur förklarar hur man bäst får till en optimal avlyssning av detta album:

”Man ska naturligtvis ha ett glas Dry Martini – skakad, inte rörd. Och så skadar det väl inte med lite kvinnlig fägring, he he”.

Freddie ’Agent 007’ Wadling får givetvis behålla sin licens för ett väl genomfört sånguppdrag!

Roger Skoog

Susan Boyle ”Someone to watch over me” (Syco/Sony)

Minns ni Susan Boyle? Visst gör ni det om ni minns Britains got talent 2009, då hon steg in på scenen osminkad, pladdrande med ful dialekt och med en obeskrivlig frisyr! Fast sedan när hon började sjunga…ståpäls hos alla som lyssnade, även juryn.

Sedan dess har det varit ganska tyst om henne, trots 2 släppta album som sålt bra, och en total makeover av hennes utseende.

Nu har Sony släppt nya ”Someone To Watch Over Me” och några saker slår mig: Hon försöker låta som Sarah Brightman, fast Sarah har bättre mer skolad röst, och när man hört de två första spåren vet man hur resten låter! Inga överraskningar här!

På detta album tolkar Susan sånger av bla Benny Andersson/Björn Ulvaeus och Depeche Mode. Men allt ligger på en sövande bakgrund av smäktande stråkar och välstämda flyglar. Detta album passar perfekt i bakgrunden i sovrummet på en guldbröllopssemester.

Hon kanske skulle, till nästa album – vilket det säkert blir ett med tanke på upplagorna hon trots allt säljer – försöka lägga in några överraskningar. Om hon nu kan sjunga i en annan stil.

Så jag säger som i en av Povel Ramels slagdängor: ”Har ni hört den förut?”  Ja det har vi.

Conny Eklund

Deportees ”Islands & Shores” (Universal)

Deportees som är tokhyllade av vänner och en stor kritikerkår får inte mig att omedelbart falla in i hyllningskören. Jag hör att det är föredömligt producerat och sångstämmorna ligger limmade mot varandra. Det är välspelat och smart in i minsta detalj. Jag hör och förstår.

Men det griper inte tag i mig. För varje spår som drar igång så hoppas jag och tänker att det här var bra. Nu vänder det. Men sen, efter en kort stund tappar jag helt intresset. Det spelar alltså ingen roll att många melodislingor är utsökta både i form och framförande.

Kanske kommer låtarna att ruggas upp och få mer liv live. Det är bara att hoppas. För här finns det kvalité i musikaliskt överflöd. Kanske är det bandets åttiotals-synth/keyboard/elektronik som får mina öron att blunda. Jag återkommer framåt jul om jag ändrat uppfattning. Synd på en sån vältillagad anrättning.

Bengt Berglind

Georg Riedel, Sarah Riedel & Nicolai Dunger “Cornelis vs Riedel” CD+bok (Playground)

Georg Riedel presenterar här 14 nya tonsättningar till ett princip tidigare osjunget material. Dessutom finns det två sånger med på albumet som Riedel skrev åt Cornelis redan på sextiotalet, ”Rosenblad, Rosenblad” (en låt som fanns med på Cornelis album: ”Poem, ballader och lite blues” från 1970) samt ”En visa om ett rosenblad”.

Under namnet ”Cornelis vs Riedel” framför Sarah Riedel och Nicolai Dunger dessa nya tolkningar av Cornelis Vreeswijks texter, som i denna tappning har fått en stor jazzig skrud, med små invävda stänk av folkmusik och blues.

På skivan medverkar även följande musiker – Georg Riedel (kontrabas), Jonas Östholm (piano), Christoffer Cantillo (slagverk), Reine Fiske (gitarr), Emil Strandberg (trumpet), Fredrik Ljungkvist (träblås) samt Per-Åke Holmlander (tuba).

Själv gillar jag ju stora delar av Cornelis musikskatt, särskilt då de låtar som drar lite mot bluesmusikens territorium! Men när det gäller denna skiva så känner jag mig väldigt kluven! Jag gillar inte när det blir för mycket jazz, och detta är ju bara en massa visor med jazzkomp, respektive visjazz!

Gillar man kombinationen: Cornelius musik + Georg & Sarah Riedel + Nicolai Dunger + ett malande jazzigt komp, ja då är det ju kalas hela dagen! Men vill man istället att det ska låta mer som Cornelis Vreeswijk himself, ja då är det istället ett bottennapp (tycker i alla fall jag)!

Musiken är ju i sitt framförande till stora delar väldigt lågmäld i sin struktur och spontant så skulle denna komposition kännas mer naturlig som ett live-framträdande i en kyrka etc.

De 14 låtarna på albumet ”Cornelis vs Riedel” är:

”Här dansar Fredrik Åkare/ En visa till Veronica/ Rörande ett intermezzo/ À la Taube/ En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån/ Ta hit ett piano! Sa Jan Johansson/ Damen med hunden/ Ge ej ett kärlekstecken/En visa till Linnéa när hon inte ville vakna hos mig/ Lilla regn/ Om natten, när stjärnorna dansar/ Rosenblad, rosenblad/ När jag var ung och fager/  En visa om ett rosenblad/ Så räckte mig Iris bägaren/ Vaggvisa”

Början på skivan tycker jag ändå i sammanhanget ändå är rätt hyfsad, och de fyra låtar på skivan jag faktiskt ändå kan ge (nästan) ett godkänt betyg är de mindre jazziga alstren: ”Här dansar Fredrik Åkare”, ”En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån”, ”Ge mig ett kärlekstecken”, och ”När jag var ung och fager”.

Men när vi börjar närma oss slutet på skivan så känner jag mig nästan lite irriterad! Lite mer variation i kompet hade åtminstone i mina öron, inte skadat!

Jag kan därför inte på långa vägar ge ett godkänt betyg till denna skiva! Det är alldeles för mycket jazz, och jazztonerna kokar ner de mindre kända Vreeswijk kompositionerna till nästan oigenkännlighet.

Jag förstår inte heller riktigt syftet med denna produkt! Samtidigt som man vill tolka Cornelis musik, så tar man genom denna skapelse samtidigt ett avstånd från hans musik! Genom att förändra framförandet på detta sätt har man skapat något annat!´

För mig framstår det hela faktiskt lite som falsk marknadsföring och hade jag köpt denna skiva utan att känna till något om Riedel & Dunger, så hade jag nog blivit grymt besviken.

Men gillar man detta koncept (som i teorin ändå är lite intressant) i alla delar så är det garanterat en godkänd produkt, men inte för mig. Jag måste såga detta!

Cornelis vs Riedel = Dåligt!

Roger Skoog

The Waterboys ”An Appointment With Mr Yeats” (Proper/Playground)

Waterboys tappade jag musikkontakten med efter This is The Sea, Fisherman’s Blues och Room To Roam. Mike Scott gjorde visserligen två soloalbum som var helt ok, men sen var det inget mer.

För nu skulle det rockas och exprimenteras. På albumet Dream Harder och Rock In The Weary Land stoppade man alltså in denna smakfulla engelska musikkonfekt i en marshmallowsmaskin och ut kom det stelbent rocksmörja av värsta sort. Det är aldrig fel att försöka utvecklas och söka nya vägar och uttryckssätt, men här gick det ordentligt fel.

Men nu är The Waterboys tillbaks på banan med besked. Mike Scott har gjort det han drömt om länge och tonsatt fjorton dikter av den engelske poeten William Butler Yeats. Musiken sveper in som en varm vind från de skottska hedarna och tar skiftande element ur den engelska folkmusiken till hjälp för att allt ska komma på plats.

Mike Scotts röst, som alltid har varit en favoritröst inom den engelska rockscenen, har återfått sin skärpa och fått en ny och klarare klang. Han sjunger som en gud albumet igenom. Vid hans sida finns här multiinstrumentalisten Kate St John, violinisten Steve Wickman och sångerskan Katie Kim.

Mötet med Mr Yeats och nyuppståndna Waterboys omfamnar mig med samma känsla som en perfekt lagad Irish coffee vid den öppna brasan en kulen höstkväll.

Bengt Berglind

Trivium ”In Waves” (Roadrunner/Warner)

Trivium är lite av ett problematiskt band för mig. De har lyckats göra en hel del bra låtar, men det finns också alltid några väldigt medelmåttiga spår på samtliga deras album som tynger ner det hela. I och med Shogun, deras senaste alster, tyckte jag att man tog sig ur det lite mesiga soundet man haft stundtals och verkligen befäste sig som ett mer framåtsträvande och innovativt band.

Med In Waves går tyvärr utvecklingen bakåt. Man har mer än någonsin förut smöriga refränger fyllda med rensång och gitarrslingor tagna direkt ur mainstreamfacket. Jag får känslan av att man försökt vara mer kommersiella i och med detta album och försökt leva upp till krav ställda för att nå en kommersiell succé.

Något som jag saknar är de riktigt episka låtarna som de ibland lyckas få till, och inte minst en instrumentell fullpott som låten ”The Crusade” från förra skivan. Detta tycker jag definitivt sänker skivans attraktionsvärde. Jag har svårt att skilja låtarna från varandra och uppmärksammar endast ett riff här och var, och vet då inte riktigt vilken låt det förekom i. Titellåten ”In Waves” är nog faktiskt den bästa, med riktigt sköna markeringar som ett bra intro också ger oss försmak av. ”Inception of the End” är en annan låt med lite högre tempo och med ganska typiska Trivium-riff.

Jag är lite besviken på att uppföljningen på Shogun inte alls blev så bra som jag hade hoppats. Men jag ska också lyssna på föregående album för att se om det egentligen är något att ha, jag mindes dem som bra men kanske har jag tröttnat på stilen. Betyget blir 2½/5 djävulshorn.

Martin Engström

Sarah MacDougall ”Across the Atlantic” (Copperspine/PLU)

Sarah MacDougall är en avslappnad sångerska vilket gör hennes countrylåtar till en ren njutning. Skivan är välspelad och innehåller flertalet sånger som jag gillar. Det här fungerar så väl som ett soundtrack för en dag ute i den svenska ödebygden som för en resa i den amerikanska mellanvästern. Det är inga tongångar som direkt för dina tankar till den djupaste södern utan man får känslan av ett regndassigt och grått landsbygdslandskap på våra bredgrader, oavsett på vilken sida Atlanten vi befinner oss. Jag upplever att musiken har en musikalisk koppling med Ryan Adams alt.countryband Whiskeytown. Man lämnas med ungefär samma känsla som när man lyssnat på någon av deras skivor. Dagen då denna recension skrivs är det en grå och kall söndag i november och det småregnar utanför fönstret – och skivan Across The Atlantic känns som ett givet soundtrack.

Det som talar emot skivan, trots att den är bra på många sätt, är att den inte riktigt innehåller något som gör att den tar några steg upp i betygsskalan och blir en bestående pärla. Och därför hamnar betyget på ett svagt medelbetyg.

Bästa låtarna är ”Hundred Dollar Bills” och ”Biggest Mistake”.

Efter att Across The Atlantic släpptes har Sarah hunnit med en ytterligare skiva ”The Greatest Ones Alive”.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall är Svensk-Kanadensiska och befinner sig någonstans i altcountry/indiefolk-genren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman och Eliza Gilkyson. Across The Atlantic är hennes debutskiva där hon skriver allt material själv och det är också egenproducerat. 

Vad som slog mig när jag första gången hörde Sarah var hur snarlikt hon lät altcountrykollegan Eliza Gilkyson.

Sarah har stora kvaliteter och har stundtals lyckats riktigt bra med att tilltala mig. Ändå har jag lite svårt att uppskatta hennes uppbittempolåtar som jag tycker faller ganska platt.

Då är balladerna desto mer övertygande, framför allt Ramblin, I´ve Got Sorrow och Goodby Julie. Men även andra låtar som tål att lyssna in sig på.

En på det hela taget rekommendabel skiva.

Börje Holmén