nyaskivor.se

Sick Of It All ’’Nonstop” (Century Media/EMI) 
Pro-Pain ”20 Years of Hardcore” (AFM/Sound Pollution) 

”Trött på skiten och punk as fuck” skriker Tompa Lindberg i Skitsystems kängpunkdänga ”Skitliv” från ”Enkel Resa till rännstenen” (2001). På samma platta skriker han även ”Punken väckte min ilska och för det är jag stolt – intellekt plus aggression är lika med revolt” (från låten ”Ursinnets återvändsgränd”).

Kanske gör jag det lätt för mig när jag hävdar att textraderna ovan sammanfattar vad dessa två skivor handlar om. Det är nämligen här två gamla veteraner i hardcoregenren gör upp sinsemellan, eftersom man har kommit på konststycket att nästan samtidigt släppa varsin mastig samlingsskiva som sammanfattar karriären. Båda New York-banden spelar samma typ av punkmusik, New York hardcore, vilken är en snabb och frenetisk typ av punk som mer än någon annan subgenre inom punken har rötterna i betong och asfalt.

De har valt att lägga upp sina nysläppta best of-plattor på ganska likartat sätt, vilket är ett sätt som inte är det absolut vanligaste när det gäller best of-skivor. Sick of it all (storebrorsan i sammanhanget – har lirat ihop sedan 1986) har valt att spela in alla sina gamla klassiker på nytt för att ge dem nytt sound och liv som passar för 2011. Lillebrorsan i gänget (som lirat ihop sedan 1991) Pro-Pain bjuder på en blandning mellan gamla favoriter som är på-nytt-inspelade i studio, några liveklassiker och några helt nya låtar. Något som däremot särskiljer banden något stilmässigt trots att de lirar i samma typ av genre är att Pro-Pain är närmare heavy metal och Sick Of It All är närmare punken, vilket gör Pro-Pains låtar något mer melodiska.

Jag gillar tanken på att inte bara trycka ut samma gamla låtar som redan finns tillgängliga på tidigare plattor, vad än anledningen till det är. Det tyder i min bok på respekt för både sig själv och främst sina fans. Det är stort och kräver en eloge till båda banden. Att bjuda på nya låtar är också en bra grej, speciellt när de levererar på det sättet som Pro-Pains nya låtar gör.

Nonstop (bra namn eftersom skivan innehåller nonstop fullt ös från början till slut) som Sick of it all’s samlingsskiva heter, innehåller 20 nyinspelade låtar som sträcker sig över hela deras karriär och bjuder på låtar från hela deras karriär. Det är totalt sett en redig jävla käftsmäll som heter duga. Bandet visar upp varför man är ett av hardcorepunkens största och viktigaste band. Låtvalet är inget att klaga på, alla klassiker som jag älskar är med. Produktionen och nyinspelningen gör de gamla låtarna en ny rättvisa. Borde egentligen vara omöjligt att välja ut favoritlåtar ifrån en sådan här samlingsskiva, men för en gång skull är det faktiskt två låtar som står ut ännu mer än de övriga och det är ”Injustice System” och ”World Full Of Hate”.

Pro-Pains dito går under namnet ”20 Years of Hardcore” och innehåller totalt 23 låtar var av fyra helt nya, fyra som är nyinspelade, fjorton livelåtar inspelade i Tjeckien och en cover på Böhse Onkelz’s ”Keine Amnestie Für MTV”. Det mest glädjande på Pro-Pain skivan är livelåtarna, som stinker, sprudlar och hänför med sin energi. Det är adrenalin påslaget till 100% från första sekund, vilket gör att de nya låtarna och de gamla nyinspelade låtarna känns aningen lama och tråkiga – vilket egentligen inte är fallet. Tidigare nämnda cover känns som en varmt välkommen avbrytare mellan studiomaterialet och livelåtarna. Med skivan följer även en livedvd, vilken vi inte har fått möjlighet att recensera – men jag gissar att den är minst lika stabil som skivan.

Att bedöma best of-skivor är alltid lika knepigt, det brukar inte bjudas på nya låtar utan det är gamla låtar sammanställda med andra gamla låtar (oavsett om låtarna är nyinspelade eller ej). Men man får helt enkelt bedöma vad som kommer ut ur högtalarna och inte om det är nyskapande eller nytt och fräscht.

Inte helt oväntat tycker jag att båda skivorna är riktigt sköna. Vilken går vinnande ur kampen om New York? Kampen är mycket hård. Men jag tycker att Sick of it all-plattan är något vassare än Pro-Pain-skivan. Betygen blir som följer: SOIA 4½/5 och PP 4/5.

Lars Svantesson

Ebba Forsberg ”Falling Folding Flipping Feeling” (Cosmos)

Ebba är tror jag lite av en doldis i svenskt musikliv trots sex album. De flesta förknippar henne förmodligen med Mikael Wiehe och albumet med ypperliga Dylantolkningar på svenska som kom för några år sen. Några fler höjde nog på ögonbrynen då hon på albumet ”Ta MinVals” tolkade Leonard Cohen på svenska. Wiehe hade även här skrivit alla texter.

De som har koll på Ebba sedan tidigare vet att hon vanligtvis sjunger och skriver på engelska. Så är det också på FFFF som är inspelad live i studion. Detta för att Ebba ville ha känslan av ett band som spelar tillsammans och inte en vokalist med kompgrupp.

Visst är det ett band. Röst och musik ligger nära varandra i ljudbilden som glider majestätiskt fram, ofta i ett noga utformat mediumtempo. Nästan utan att man inte tänker på det ökar bandet takten med finess och en sublim drivkraft. Ebba sjunger albumet igenom med en mogen grundtrygghet som man bara kan få av erfarenhet. FFFF är ett album att ha nära till hands om du behöver tröst och tillit, om ensamhetens svarta hål väntar runt hörnet.

Bengt Berglind

Nader Sadek ”In The Flesh” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Den egyptiskfödde, New York-baserade konstnären Nader Sadek har med sitt senaste projekt producerat ett konceptalbum. Temat handlar om mänsklighetens förhållande till olja och hur detta, ”från uråldriga livsformer”, utvinns och fungerar som ett ”självdestruktivt bränsle till samhällets girighet”. Låtarna byggs mycket kring blastbeats, growlsång, bländande teknik och en del progressiva vändningar. För själva framförandet av musiken står sångaren Steve Tucker (före detta Morbid Angel), trummisen Flo Mounier (Cryptopsy) och gitarristen Rune Eriksen (Ava Inferi). Medverkar gör också ett antal gästartister från band som Mayhem, Cattle Decapitation, Monstrosity, Morbid Angel och Krallice.

In The Flesh är ett konceptalbum vars nio låtar framförs med en imponerande känsla, teknik och tyngd, där temat gör lyssningen ännu lite mer intressant.

Rickard Engström

Björn Skifs ”Break The Spell” (Capitol/EMI)

              Release: 16 nov

Har ni tänkt på hur många duktiga musiker det kommit från Dalarna? För att nämna ett par: Charlie Norman, Kalle Moreus och, förstås, Björn Skifs. Mångsidige Björn Skifs är både popsångare (’Hooked on a feeling’), svensktoppenleverantör (’Håll mitt hjärta’), musikalartist (’Spök’) och filmskådis (’Drömkåken’).

Efter att har varit borta från skivstudion drygt ett år, som han fyllt ut med konserter och turné, har han nu ett nytt album ute i skivdiskarna – ”Break The Spell”.

Det bjuds på en mix av avslappnade ballader och riviga soul/rocklåtar och anrättningen har producerats av Jörgen Elofsson, som även skrivit många melodier tillsammans med artister som Nicky Chinn, Andreas Carlsson och…Sharon Stone(!). Det är välproducerad med ett tight, skönt sound.

Bakom Björn finns flera duktiga musiker som Per Lindvall (trummor), Sven Lindvall (bas) och i flera låtar hörs även Max Lorentz sköna hammondorgel. Lyssna bara på de inledande ackorden i ”Back to where we started from”. Låtar som ”Let’s kiss” gör att det spritter i benen, men även de långsamma tar Björn hand om med omtanke och känsla. Som om detta inte vore nog så har albumet mixats av Jess Sutcliffe, känd från att ha arbetat med Prince, Eagles och Rolling Stones för att nämna några.

Det märks att Björn är i ovanligt goda händer. Det här är ett fantastiskt genomarbetat må-bra-album som jag bara kan rekommendera varmt. Vansbropojken kan inte få annat än full pott av mig. Årets julklapp om jag får välja.

Conny Eklund

Sulo & Idde “Kocksgatan Revisited” (Legal/Sound Pollution)

Detta är uppföljaren till Sulos & Iddes förra album ”Ur Ett Brev”, som släpptes hösten 2010. Detta album innehöll tonsatta dikter av Per Ragnar, där bland annat singlarna ”Res dig” och ”Inatt min vän är jag åter hos dig”, spelades flitigt på radions P4.

Tillsammans med skådespelaren Per Ragnar gjorde duon även ett 20-tal föreställningar som byggde på diverse monologer, musik och dramatik med det gemensamma temat: ” att bry och bry sig om”. Året innan, 2009, släppte Sulo också sitt album ”Sulo Möter Brunner – I Månen På Mattan”.

…och mer Brunner skulle det bli!

Hösten 2011 släppte Sulo & Idde det gemensamma albumet ”Kocksgatan Revisited”. Ett album som bygger på texter från Ernst Brunners diktsamling ”Stoft Av Ett Stoftkorn – samlade dikter 1979-1999”, och som en naturlig fortsättning på detta album, så sätter Sulo & Idde, med start i november 2011, även upp en musikteaterversion av ”Kocksgatan” på Boulevardteatern i Stockholm.

Albumet ”Kocksgatan Revisited” som innehåller 12 låtar, är inte alltför överdrivet spännande, utmanande eller äventyrligt. Albumet innehåller någon form av standardmässig svensk rock-pop-svensktoppschlager, bitvis förstärkt med starka influenser från svensk 80/90-tals musik och det doftar många gånger starkt från både Docenterna och Eldkvarn på denna skiva! Gillar man dessa grupper mer än genomsnittet, samt är stora fans av Sulo & Idde som artister, ja då är det ju alla gånger en höjdarskiva och tycker man till vardags dessutom om Ernst Brunners texter, då bör man vara supernöjd med denna produkt! Annars känns det väl mest som popens variant av mellanmjölk, som en kompromiss mellan två olika artister och deras respektive referensramar.

”Kocksgatan Revisited” är i alla fall inget som direkt får mitt hjärta att dunka snabbare än normalt! Nu låter det förvisso som jag sågar det här, men så är icke fallet… För det finns faktiskt några låtar som finner mitt intresse! Dessa är fem till antalet och är enligt följande: ”Radion spelar vackert”, ”Den värme hon var”, ”Svartare än svart”, ”Där rosen står under skaren” samt ”Burspråk”. Övriga låtar lyfter inte i mina öron och känns ganska så profillösa och tråkiga i sin musikaliska utformning.

Men det är tydligt att detta album kräver ett antal lyssningar innan den neutrale lyssnaren kan smaka av anrättningen på ett tillräckligt objektivt sätt! För skivan växer faktiskt för varje lyssning och man ska nog inte avfärda anrättningen alltför lättvindigt, tycker jag! Skivan får trots all kritik ett godkänt betyg från mig, men varken mer eller mindre! Detta är lite lagomt bra kan man säga! 

Roger Skoog

Metallica och Lou Reed ”Lulu” (Vertigo/Universal)

Att skriva om det här pretentiösa magplasket känns inte alls bra. Jag skruvar lika mycket på mig när jag ska få ihop dessa rader som när jag lyssnade igenom Lulu första gången.

Lika bra att gå rakt på sak och beskriva min känsla så enkelt som möjligt: den av många (dock inte av undertecknad) oerhört kritiserade Metallica-skivan St Anger är att föredra 101 gånger av 100.

Av skivans tio låtar får åtta underkänt och två nästan godkänt: Pumping Blood med en otroligt udda text i kombination med ett ”jazzigt” trummspel och avslutande minst sagt stillsamma – och lååååånga – balladen Junior Dad.

Nej, betygshalvan delas inte ut för låtarna eller Lou Reeds texter utan för den stabila insatsen av trummisen Lars Ulrich: än en gång visar han förståsigpåarna i pressen att han kan hålla takten. Så det så!

Nu är det bara att se fram emot uppföljaren till finfina Death Magnetic och alltså en ”normal” Metallicaskiva. Lulu kommer aldrig mer att spelas i mitt hem, det är jag helt övertygad om.
 
Magnus Bergström

VildirHeart ”The Core” (VildirHeart)

The Core är Haningebandet VildirHearts första fullängdsalbum. På pappret ser det bra ut. Efter att ha sneglat på albumtiteln och läst presspappren som lovar guld och gröna skogar, genom att beskriva låtarna som ”hjärtskärande poesi och med läckra popmelodier, samt känslosamt pianospel” som ska ”närma sig vårt innersta”, förväntar jag mig en platta som andas isländsk karg romantik.

Det hela inleds med en vacker pianoslinga och sångerskan Maria Dietrichson nakna nästan glaskrossljusa röst i ”I thought we were safe” och jag känner mig hoppfull. Det är faktiskt vackert och stämningsfullt om man har förmågan att filtrera bort dåligt engelskt uttal.

Men sen glider pusselbitarna isär och jag känner mig lite vilse.

Plötsligt är texterna är en salig blandning av engelska och svenska på ett mycket frustrerande vis. Jag har mycket svårt att se någon poäng i att hoppa mellan olika språk i en och samma låt på det här viset, speciellt när låtarna faktiskt funkar helt okej så länge de framförs på engelska. För mig tar språkskutten dessutom lite för mycket fokus från det som faktiskt är fint och bra och någonstans 20 sekunder in i femte låten vill jag stänga av musiken och länga ut skivan genom sovrumsfönstret.

Tankarna på Islands vackra landskap byts snabbt ut mot en fimpig busshållplats i Haninge där någon felblonderad brutta karvat in initialerna på veckans snyggaste kille i bänken för att sedan gå hem och skriva dåliga och destruktiva dikter i sin hemliga bok..

Men jag tror att låtskrivaren Karin Dietrichson kanske har något ändå. Om hon bara kunde bestämma sig för vad det är hon egentligen vill göra. Och sångerskan Maria Dietrichson har nog något på gång hon också, får hennes bräckligt ljusa röst bara mogna lite och möta något annat än småbräckliga melodislingor så tror jag att hon kan bli bra, riktigt bra.

Sara Lindström

Sofia Karlsson ”Levande” (Playground)

Sofia Karlsson har en röst som inte går att komma undan. Den är klar som en frisk fjällbäck; men varm och full av vemod, stark och full av förtröstan. Hennes Dan Andersson-album är fortfarande en musikskatt att plocka fram i det tilltagande höstmörkret. Hennes julskiva är det ultimata soundtracket från lucia och över den kommande helgen.

Levande är en samling sånger som du förstår är inspelade längs turnévägarna med Sofia och hennes band.

Sofia Karlsson visar här sin bredd som artist på ett nytt sätt för mig. Här finns bra variation i musikutbudet.

Hennes medmusikanter ramar in i hennes musik på ett smakfullt sätt, där formatet hela tiden styr över innehållet. Hon sjunger fantastiskt och tolkar Cornelis i Grimasch om Morgonen, testar att sjunga på engelska i From Here To Here och ger sig på Jussis Till Havs torrskodd. Vidare bjuder hon på en del favoriter som egna Du Var där och Visa från Kåkbrinken.

Allt på samma höga musikaliska och artistiska nivå. Sofia Karlsson skulle förmodligen gå iland med att sjunga telefonkatalogen, och det skulle låta – Levande.

Bengt Berglind