Archive for the ‘Klassiskt’Category

Avskalat och storslaget när hits och klassiker får ny skrud

bolton symphony

Michael Bolton ”A Symphony Of Hits” (Eone)

Skämskudden åker fram när… Äh, stryk det! Det bara är så att när Michael Bolton tar ton gillar jag det jag hör och det står jag för.

Den här gången är låtarna på en och samma gång både avskalade (arrangemangen) och storslagna (West Australian Full Harmonic Orchestra) när tolv hits/klassiker har fått en ny symfonisk skrud.

När musiken får nöja sig med att spela andrafiolen är A Symphony Of Hits allra starkast. Nessun Dorma är minst lika pampig som vanligt med Michael i högform och The Prayer är en i det närmaste perfekt smäktande duett med Lara Fabian.
Styrkan i de lite mer rockiga How can we be lovers och Steel Bars (skriven tillsammans med Bob Dylan) går givetvis inte att undgå.

Däremot tycker jag att superhiten When A Man Loves A Woman kunde ha fått vila denna gång, för den gjorde Michael rätt redan första gången, vilket även gäller (Sittin’ On) The Dock Of The Bay.

Men alltså… Jag bara undrar när eller om Michael ska spela in en version av Forever? Alltså powerballaden som han skrev tillsammans med Paul Stanley (Kiss) vars band spelade in den 1989. Tänk att få höra den med kärleksballadernas nummer ett bakom mikrofonen…

Magnus Bergström

15

02 2019

Rena rama öronorgasmen

Vivaldi_Web

Lion Music Presents: Antonio Vivaldi ”A New Season” (Lion Music)

Lion Music står bakom en kulturgärning att applådera och imponeras av. Efter Johann Sebastian Bach – Interpretations och W.A. Mozart – Reincarnated” är det nu dags för Antonio Vivaldi – A New Season.
Den som inte ryggar för drygt 40 minuters instrumentala uppvisningar – och fenomenala kompositioner – har all anledning att läsa vidare.
På en jämnstark skiva känns det både svårt och inte helt rätt rättvist att lyfta fram enstaka prestationer. Men följande fyrling är onekligen extra vass: Concerto No. 4 in F minor, Op. 8, RV 297, ”L’inverno”, Allegro Non Molto (Charly Sahona).
Concerto in G Minor for Flute, Oboe, and Bassoon (F.XII, n.4) RV103 (Ashent).
Concerto No. 1 in E major, Op. 8, RV 269, ”La primavera” Allegro (Grönholm).
Concerto for Two Mandolins in G major, RV 532, Andante (Condition Red).
För den som tycker om gitarrspel av yppersta klass och favoriserar herrar som John Petrucci, Yngwie J. Malmsteen och Vinnie Moore är A New Season rena rama öronorgasmen.
Antonio Vivaldi ler säkert i sin himmel.

Magnus Bergström

p.s. Fempoängaren är nära men jag behåller den; förhoppningsvis till nästa del i denna skivserie att njuta av.

29

04 2016

Sövande Susan

Susan Boyle ”Someone to watch over me” (Syco/Sony)

Minns ni Susan Boyle? Visst gör ni det om ni minns Britains got talent 2009, då hon steg in på scenen osminkad, pladdrande med ful dialekt och med en obeskrivlig frisyr! Fast sedan när hon började sjunga…ståpäls hos alla som lyssnade, även juryn.

Sedan dess har det varit ganska tyst om henne, trots 2 släppta album som sålt bra, och en total makeover av hennes utseende.

Nu har Sony släppt nya ”Someone To Watch Over Me” och några saker slår mig: Hon försöker låta som Sarah Brightman, fast Sarah har bättre mer skolad röst, och när man hört de två första spåren vet man hur resten låter! Inga överraskningar här!

På detta album tolkar Susan sånger av bla Benny Andersson/Björn Ulvaeus och Depeche Mode. Men allt ligger på en sövande bakgrund av smäktande stråkar och välstämda flyglar. Detta album passar perfekt i bakgrunden i sovrummet på en guldbröllopssemester.

Hon kanske skulle, till nästa album – vilket det säkert blir ett med tanke på upplagorna hon trots allt säljer - försöka lägga in några överraskningar. Om hon nu kan sjunga i en annan stil.

Så jag säger som i en av Povel Ramels slagdängor: ”Har ni hört den förut?”  Ja det har vi.

Conny Eklund

09

11 2011

Gamla hits i nya skepnader

Sting Symphonicities (DG/Universal)
Sting ”Symphonicities” (DG/Universal)

betyg 4

Första spåret kickar igång med pumpande percussion och staccato-stråkar, ett udda och lite oväntat sound men det är fullt ös. Det är den något punkiga låten Next To You, första låten från första The Police-plattan, som inleder Stings nya album Symphonicities. Sedan följer en kavalkad av hits, såväl från The Police-eran som från Stings, nu mer än 25-åriga solokarriär, men även mindre kända låtar såsom You Will Be My Ain True Love, The End Of The Game och The Pirate’s Bride.

Det som är speciellt med detta album är att Sting ackompanjeras av Royal Philharmonic Concert Orchestra och låtarna som presenteras har helt nya arrangemang för symfoniorkester. Trots den höga igenkänningsfaktorn finns det gott om positiva överraskningar i att de flesta av låtarna får ett helt nytt sound i och med de stundtals riktigt maffiga symfoniarrangemangen. Men förutom Stings fylliga stämma och symfoniorkestern så innehåller albumet en hel del smakligt gitarrspel, ljuva sångstämmor och inte minst en stor portion av skickligt drivande och uppbyggande percussion.

Trots känslan av att dessa arrangemang helst skall avnjutas live, i en bra lokal med bra ljud, och turnén med detta album har onekligen hyllats vid varje stopp, så ger albumet nytt liv åt redan stora hits i och med de intressanta arrangemangen och det nya soundet. Det visar också vad som faktiskt går att åstadkomma med välskrivna låtar i skickligt utformade arrangemang för symfoniorkester.

Rickard Engström

Tags:

02

10 2010

Cello kaos

Apocalyptica 7th symphony (Columbia/Sony)
Apocalyptica ”7th symphony” (Columbia/Sony)

betyg 2.5

Apocalyptica är idag ett stort namn, även om jag minns på 90-talet när dom endast var ett coverband på Metallica. Det var unikt och magiskt givetvis, något som banade väg för något stort. Fyra år efter debuten kom Cult som blåste mig av stolen och framgångarna fortsatte med Reflections (2003) samt Worlds Collide (2007). Dessa framgångar gjorde också att bandet tog en ny riktning från att vara helt instrumentalt till att ladda sina skivor med gäster. Corey Taylor, Christina Scabbia, Lauri Ylönen och Sandra Nasic är några av namnen som verbalt besökt Apocalyptica. Jag diggar verkligen att man valt att göra på så vis, det ger ett extra djup i låtarna. Men samtidigt är man väldigt beroende av bra gäster, som deras sjunde skiva bitvis saknar. Dave Lombardo (Slayer) som gärna gästar med sitt slagverk gör så åter, vilket också är bästa låten på skivan. Men tyvärr har varken Gavin Rossdale (gift med Gwen Stefani) eller Brent Smith (Shinedown) samma talang. Lacey Mosley (Flyleaf) gör en bra insats som dessvärre inte riktigt passar till Apocalyptica. Joe Duplantier (Gojira, Cavalera Conspiracy) gör ett bra jobb och står för en helt okej låt.

Detta sjunde album bär titeln ”7th Symphony” och känns oinspirerat tråkigt. Det är absolut inget större fel på musiken, men det är långt från deras tidigare verk. Jag känner inte någon entusiasm utan snarare besvikelse över att åter lyssna på de finska cellorockarna. Tidigare gäster har varit mer passande än de lite ”poppigare” eller ”mesigare” gästerna som sjunger den här gången. Det finns bra partier på några låtar och de bättre låtarna håller absolut samma klass som tidigare, men helheten är dessvärre rubbad. Favoriter som jag också rekommenderar starkt är ”2010 (ft. Dave Lombardo)”, ”Broken Pieces (ft. Lacey Mosley)” och ”Bring Them to Light (ft. Joe Duplantier)”.

Om man verkligen är ett stort fan av Apocalyptica så kommer man troligen ändå vilja ha skivan och det är inget fel med det. Jag personligen tycker det är konstigt att ”Apocalyptica” inte fått fram bättre material på de tre år som man haft på sig. Skivan startar svagt men blir bättre längre in och dessutom växer skivan på mig som lyssnare. Om man inte hört Apocalyptica förut så köp en av deras äldre skivor istället. Vill ni bekanta er med ”7th Symphony”, prova då några låtar istället för hela skivan och lyssna gärna via Youtube innan, jag varnar för stor besvikelse!

Det är dags att återgå till ”Cult”, för att se vad man gjorde rätt där man idag gör fel.

Ricky Löfqvist

Tags:

18

09 2010

Musiken till serien som visas på amerikansk television

 

The Pacific Soundtrack (Rhino/Warner)
”The Pacific” Soundtrack (Rhino/Warner)

 betyg 3

Den Steven Spielberg-producerade och hyllade HBO-tv-serien Band of Brothers (2001) i tio delar, om de amerikanska soldaternas deltagande i striderna i Europa under slutskedet av andra världskriget har fått en uppföljare: The Pacific, tillika skapad under överinseende av Mr. Spielberg. Serien har alldeles nyligen haft premiär på tv i USA söndagen den 14 mars.

I Band of Brothers var miljöerna alltså det grådaskiga och vintertonade bistra Europa. Denna gången utspelar sig handlingen på en annan samtidig men till klimatet ganska annorlunda krigsskådeplats – de svettdrypande och klaustrofobiskt solgassande hårda striderna mot japanerna på platser som Guadalcanal, Okinawa och Iwo Jima i Stillahavsområdet (serien spelades in i Australien).

Musiken till tv-serien är komponerad av de tre prominenta herrarna Hans Zimmer (Gladiator), Geoff Zanelli (Disturbia) och Blake Neely (The Mentalist) och presenteras nu på 1 stycke cd-skiva som fått världsrelease 9 mars.

Det här är som sig bör hantverksskickligt och funktionellt, symfoniskt pampigt och suggestivt svepande med mycket stråkar, utan att falla in i allt för givna schabloner. De episka ambitionerna ter sig dock ändå något konventionella ur filmmusikperspektiv och som cd-skiva sett önskar man att det här fanns en större variation med också fler lågmälda stämningsstycken. Man tenderar att till slut bli mätt på alla stråkorkestreringar.

Hans Zimmer har annars för övrigt vanan inne och är inte alls debutant när det gäller temat kring amerikanernas krig i Stilla havet under andra världskriget. Zimmer komponerade nämligen även musiken till mytomspunne Terence Malicks stora regissörs-comeback 1998 med den egensinniga och febriga krigsfilmen The Thin Red Line om striderna på Guadalcanal, baserad på James Jones stilbildande roman (1962) med samma namn.

Henric Ahlgren

Tags:

22

03 2010