nyaskivor.se

 Candice Night “Reflections” (Minstrel Hall/Border)

Passion, reflektioner och hemligheter har till stora delar varit de byggklossar som har byggt upp Candice Night’s första soloalbum: ”Reflections”!

Candice Night har tillsammans med sin äkta man, Ritchie Blackmore (ex Deep Purple, Rainbow), under ett stort antal år gett ut en mängd skivor med sitt gemensamma bandprojekt, Blackmore’s Night. Ett projekt som på olika sätt blandar ihop pop och rock med diverse medeltida toner och influenser – ett koncept som både älskas, och hatas, av många! Ja antingen gillar man det hela, eller så gör man uppenbarligen det inte!

Candice Night som är född och uppväxt på Long Island, New York, har ofta kallats för – ”en av de vackraste kvinnorna i världen”, i olika internationella medier! Ett epitet som rimligtvis även borde få maken Ritchie Blackmore att dra på smilbanden av lycka, åtminstone blott för en millisekund! Candice har även körat med Deep Purple anno 1993, samt skrivit texter till makens tidigare grupp, Rainbow, och albumet ”Stranger in us all” (1995)!

Under ca 15 års tid har Candice Night tillsammans med Blackmore’s Night kombinerat texter som bygger på legender med reflektioner om oss själva.  Men här blir det mer ett ”Night’s Night” där en ensam Candice reflekterar över olika ämnen, samtidigt som hon flyger iväg på egna vingar ut över de musikaliska landskapen! Detta är ju Candice Night’s första soloalbum.

Hon har röstmässigt beskrivits som en blandning mellan Karen Carpenter (Carpenters) och en ung Stevie Nicks (Fleetwood Mac), och kanske stämmer detta? Detta album som klockar in på 38 minuter innehåller tio låtar av varierande snitt…

På albumet finns låtar som påminner en del om Blackmore’s Night, (och låten ”Now and Then” har tidigare till och med varit med på ett BN-album), det finns en instrumental låt, det finns lugn, avslappnad och stämningsfull pop, lugn rockmusik, samt traditionell popmusik och ballader! Detta är en skiva som man kan relaxa till, och det mesta på skivan är både avslappnat och stämningsfyllt! Och skall man ta del av Candice Night’s musikaliska reflektioner så bör man nog också ha en inneboende sinnesfrid, och även till vardags gilla hennes och makens gemensamma musikaliska toner! För i grund och botten är det egentligen samma typ av musik, fast utan det traditionella medeltidstemat.

Känslan som det hela ger är att detta tyvärr, till stora delar är, en samling av överblivet material från Blackmore’s Night och tyvärr håller inte de tio spåren tillräcklig jämn standard hela vägen. De sex första spåren håller med råge en godkänd nivå, men tyvärr drar de tre-fyra sista spåren ner skivans totalbetyg med sina ballader, gypsytoner och en instrumentalt medeltidsgnisslande avslutning!

Candice berättar här med egna ord lite kring låtarnas uppkomst:

”Sångerna på albumet spänner över en lång period, en mängd känslor och inte minst med inspiration från tiden då jag skrev texter för Rainbow. Eftersom jag är en skolad pianist sedan unga år, föll det sig helt naturligt att ta till pianot. Vi tog hem det och senare den kvällen satt jag i ett mörkt rum och började spela och musiken till ’Black Roses’ bara kom ur mig.

Många av de låtar jag komponerat på just det pianot verkar något spökliga med en östeuropeisk touch över sig. ’Alone With Fate’ var den andra låten jag skrev och jag har alltid förknippat den med en ’gypsy-bar’ känsla. Kanske Marlene Dietrich som sjunger den på en rökig bar? ’Now and Then’ skrev jag under tiden jag sjöng och skrev med Blackmore’s Night, men när jag spelade den för Ritchie, bestämde han sig för att korta den något. På ’Reflections’ har jag lagt med den i sin helhet. ’In Time’ var den första instrumentala stycket jag skrev helt själv. Den spelades på mitt bröllop. Nuförtiden påminner den mig om just det magiska ögonblicket.”

Mina egna favoriter på albumet, efter ett flertal genomlyssningar, är de fyra låtarna: ”Gone gone gone” som är en potent poplåt med tydlig rockattityd, den lugna men, ack så, pampiga ”Black roses” och det andra bidraget på albumet som också har en tydlig rockattityd, ”Dangerous smile”, samt den smekande och smäktande balladen, ”For you”!

Det märks att de olika låtarna på albumet är skrivna vid olika tidpunkter! Det hela är väl helt enkelt en form av någon slags musikalisk pyttipanna av det som tidigare har blivit lagrat i Night’s musikaliska frysbox! Det hela blir bitvis därför ett osammanhängande koncept och Candice Night’s ”Reflections” blir därför lite väl spretig och diffus i sin kontext. Men albumet är inte dåligt, och några riktigt bra låtar finns ju faktiskt där, men man saknar ändå det där lilla, lilla, extra som gör att det hela lyfter, men det gör det som sagt aldrig!

Candice Night’s “Reflection”, – The best of the rest?

Roger Skoog

Eldkvarn ”De berömdas aveny”  (EMI)

Evighetsbandet Eldkvarn har nu spelat ihop i 40 år. Det är imponerande. De är ständigt aktuella och alltid ute på vägarna. Nya skivan är den fjärde som är producerad av proffset Jari Haapalainen. Och det hörs tydligt, den har Jari’s karaktäristiska sound och produktionen är snortight.

Skivan inleds av titellåten som är en instant classic, en helt fantastisk låt med snyggt blås och svängigt trumspel. Problemet är bara att låten är så mycket bättre än resten av plattan, så man måste gå in i ett annat läge när man fortsätter lyssna på skivan.

Några av höjdpunkterna på skivan är förutom titellåten den minst lika svängiga ”En liten kyss av dig”, långsammare Pluraballaden ”Den sorgliga orkestern” och Carla-signerade ”Täby galopp”.

Generellt sett tycker jag att skivan är lite för ojämn för att den ska funka fullt ut. Alla låtar har delar jag gillar, men samtidigt delar som jag tycker mindre om. Framför allt är det textmässigt som poeten Plura inte når riktigt fram denna gång, musikaliskt är det oftast klanderfritt. I de inledande låtarna gnälls det lite på pressen, kanske något att tänka på innan man tackar ja till diverse tv-program?

Men om jag inte gräver ner mig för mycket i detaljer så är det en härlig platta som tillfredsställer de flesta behoven hos gemene man och kvinna, och det ligger en sen-Dylansk stämning över hela skivan. En skiva att både filosofera, höstmysa och tokdansa till.

Marcus Johansson

Nanne ”My Rock Favourites” (Lionheart/Universal)

Den 23 november släpps Nanne Grönwalls nya album: ”My Rock Favourites”! Detta är en hyllningsskiva där Nanne har spelat in en lång radda av sina egna rockfavoriter!

Tyvärr så blir nog den första instinktiva tanken hos många förståsigpåare ungefär så här: ”Shit! – Ytterligare en skiva innehållande diverse mediokra covers som vanhelgar, sargar och skändar en massa goa klassiker!”

Men, jag vill bestämt hävda… att så inte är fallet!

Detta är faktiskt en positiv överraskning för alla oss, som inte redan från första början har låst fast sig i en negativ spiral av diverse förutfattade meningar kring sådana här produkter! Tycke och smak är en sak, men lyssna gärna på skivan först!

För detta mina vänner är faktiskt, trots att detta är en coverskiva, riktigt bra!

Totalt sexton låtar av artister som Mike Oldfield, Joan Jett, Kiss, The Clash, Heart, AC/DC, Rainbow, Ramones, The Osmonds, Slade, Janet Jackson, George Thorogood, Rod Stewart, Genesis, Sham 69 och Clawfinger tolkas på ett värdigt vis. Detta mina damer och herrar – är rockmusik, som håller hög klass! Nannes röst passar också som handen i handsken för dessa rockiga alster och det hela känns både äkta och genuint i hela sin framtoning! Jag gillar detta och trots att det hörs att det är Nanne som sjunger, låter det ändå inte riktigt som Nanne brukar låta till vardags! Ett epitet som faktiskt lyfter framförandet och produkten ytterligare ett snäpp!

I stora drag delar Nanne och jag musiksmak när det gäller låturval på detta album. Ett album där favoritlåtar och gamla godingar radas upp, en efter en!

De låtar som finns på skivan är enligt följande:

”Shadow On The Wall – Nag – Heaven’s On Fire –  Should I Stay Or Should I Go – Will You Be There  – Thunderstruck – All Night Long  – I Wanna Be Sedated – Crazy Horses – Everyday – Black Cat – Bad To The Bone – I Don’t Wanna Talk About It – I Can’t Dance – If The Kids Are United  – Biggest And The Best”

Nanne fick sitt genombrott redan 1986 i Melodifestivalen, då med låten ”Eldorado” som hon framförde tillsammans med Peter Grönwall och Angélique Widengren, i gruppen Sound of Music. Totalt har hon medverkat i Melodifestivalen tio gånger som artist och/eller låtskrivare.

2010 kunde Nanne Grönwall fira hela 25 år som artist. Det blev ett jubileum som bl.a. innehöll en uppskattad sommarturné, samt en höstturné i välfyllda konserthus runtom i landet. Året avslutades med en egen fartfylld show, på Ladan i Båstad under fem vinterhelger, där hon bjöd på en bejublad show tillsammans med diverse gästartister som Sanne Salomonsen, Lotta Engberg, Lasse Berghagen och The Playtones. Våren 2011 tog Nanne, under tio veckor, också vid efter Magnus Uggla som radiopratare i radions P4 på fredagseftermiddagarna.

Hösten 2011 gör Nanne huvudrollen i ”Boeing Boeing”, vilket är den första renodlade teaterrollen hon gör där hon inte kommer sjunga en endaste ton, men istället passar hon på att släppa det mycket rockiga albumet ”My Rock Favourites”. Våren 2012 är tänkt att fortsätta i rockens tecken och tillsammans med sitt band ger hon sig då ut på en exklusiv turné där hon också kommer att framföra material från denna hårda och rockiga skiva!

På ”My Rock Favourites” förekommer det även några intressanta gästartister! På Rainbow-låten, ”All Night Long” sjunger Nanne tillsammans med Hammerfalls Joacim Cans, och på AC/DC-låten ”Thunderstruck” återfinns både Motörheads trummis, Mikkey Dee på trummor, samt Linda Lampenius på fiol. Dessutom medverkar Clawfinger på den egna låten ”Biggest And The Best”!

Balansen mellan de olika originalen och kopiorna ligger nästan helt rätt på detta album! Det hörs vilka låtar som framförs och man har behållit grundstommen från ursprungen och endast gjort små förändringar i arrangemang och utförande. Man har behandlat låtarna med stor respekt och ingen låt på albumet skäms egentligen för sig, även om jag kanske inte direkt gillar Nannes låtval när det gäller den aktuella låten från Slade. Jag älskar normalt ”Everyday”, men detta är en låt som i min värld helt och hållet står och faller med Noddy Holders raspiga stämma! Men även om Nanne nu inte gör bort sig när det gäller denna låt, så finns det endast en version av denna låt för mig – och det är originalet! Så detta är egentligen i mina öron, den enda plumpen i protokollet.

Men man ska nog försöka undvika att jämföra för mycket mot originalversionerna, för det blir aldrig riktigt rättvist. Men gillade man exempelvis de gamla coveralbumen med gruppen Heavy’s, från skarven runt 1989/90 (”Metal Marathon” respektive ”More Metal Marathon”), ja då gillar man nog även denna anrättning som rent musikaliskt har en likartad struktur. Fast på Nannes skiva finns inga medleys, utan sexton enskilda låtar!

Jag kan ju inte ge något annat än ett högt betyg till Nanne för denna skiva, för det är faktiskt riktigt bra, trots att det är covers och trots att jag sedan tidigare inte är någon större beundrare av Nanne genom åren (bortsett från några enstaka låtar)!

Men detta är ju riktigt bra, och särskilt med tanke på hur svårt det brukar vara att få till en sådan här skiva i alla dess delar, så måste betyget också bli bra! Trodde aldrig att jag skulle sätta ett sådant högt betyg på en coverskiva, men ibland måste även entusiasm och engagemang premieras!

Roger Skoog

Fatoumata Diawara ”Fatou” (World Circuit/Playground)

Instrumental musik, helst jazz i CD:n är alltid ett bra alternativ när americana-lyssningskvoten är fylld och det finns en längtan efter något annat i musikväg. Men denna gång fick det bli en nytt album med numera Parisbaserade sångerskan och gitarristen Fataoumata Diawara.

Eftersom mina språkkunskaper är begränsade och inte innefattar Fatamatas dito, då hon härstammar från både Elfenbenskusten och Mali, så blir det hela som skön instrumentalmusik i mina öron. Man behöver inte bry sig ett smack om vad texterna betyder. De kan vara ytterst  poetiska eller rena plattityder. Men musiken småsvänger svalt och sommarsskönt.

För Fataoumata är en sångerska som bygger sin musik på den maliska traditionen men den innefatttar också många nutida moderna musikinfluenser från väst som lite jazzsväng här och där. Hennes egna gitarrspel finns också  med och sätter sin prägel på detta album som är inspelat i Paris. Fatoumata har också en bakgrund inom film och musikal så det skulle förvåna mig om vi inte får höra mycket mer om henne i framtiden. Det jag har hört på detta album har övertygat mig om detta.

En skön platta att förlita sig på när höstdeppet sänker sin mörka skugga över dig och mig .

Bengt Berglind

Fair To Midland ”Arrows & Anchors” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arrows and Anchors heter Fair to midlands senaste album, och man kan säga att de börjar med ankaret på botten av musikhavet. Introtemat ”Heavens to murgatroyd” får mig hellre att längta till himlen än att fortsätta lyssna. Med lite vemod inför vad som komma skall så fortsätter jag. ”Whiskey & Ritalin” är en tung upptempo låt och man tänker jävlar vilket skönt drag det är i låten och det kan ju bara gå uppför nu. Sången ger en helt underbar atmosfärisk kontrast till de tunga gitarriffen. Men…det går inte och höra ett enda ord av vad han sjunger, efter att ha lyssnat igenom sex gånger tycker jag att man borde kunna urskönja några ord, men det är en kvalité som saknas här.

”Musical chairs” är en av de mer framstående låtarna, och man slås verkligen av Jon Dickens basspelande. För mig en av de bästa basisterna som finns. Tyvärr lämnade han bandet i år vilket kan ses som en förlust för Fair to midland. Skivan rullar på och det är verkligen en upptemposkiva. Låtar som ”Uh-Oh”, ”Amarillo sleeps on my pilow” det lite Tv-spelsinspirerade introt i ” A loophole in limbo” och de diverse syntar och pianon som kryper fram lite här och där i låtarna och får dem verkligen att framstå som ett experimentellt rockband. ”Typhoid Mary Sends Her Best” är nå’t sorts instrumentalt mellanbreak eller ja, kalla det vad ni vill – det finns där och fyller egentligen ingen funktion(?). Även ”The Upset at Bailey Bridge” är bara en låt som finns där. Man kan undra om de tyckte skivan behövde två stycken på 50 sekunder, som bara är flummigt och otolkbart?

Låten ”Rikki Tikki Tavi” är verkligen experimentell, ett brutalt metalgrowl blåser huvudet av en i början och blandas emellanåt med Darroh Sudderth’s mjuka stämma. Det är verkligen en låt som hamnar bland de bästa på skivan.

”Three Foolproof Ways to Buy the Farm” är det tredje instrumentala stycket, och nu känns det som att det räcker…

Man kunde lika gärna ha bytt ut de tre instrumentala låtarna mot ”The greener Grass” som är 10.57 lång, men som håller hela låten igenom och aldrig blir tråkig.

Sista låten ”Pour the cal to ér”, som är ett bonus track, försvinner bara i den mängd musik som finns på skivan. 16 låtar är för mycket.

Det är ett fantasifullt och inspirerat ”fair to midland” vi lyssnar på 2011. De blandar frenetiskt olika elektroniska inslag med pianon, syntar och diverse andra instrument. Skivan blir egentligen aldrig tråkig för den har så många olika delar av olika genres. Men man kan undra om inte lyrikskrivarna i bandet legat lite på latsidan, eller om musikskrivarna fått alltför mycket utrymme? Hur som helst, ska man summera allting så känns det som om det inte är en skiva man gillar på en gång, utan att man måste lyssna på den flera gånger innan den börjar sjunka in. Den är för bra för ett lågt betyg och tvärsom. Too good to be bad – too bad to be good…

Erik Emilsson

Gordon Fights ”Gordon Fights” (Transubstans/Border)

Det här är ett riktigt svängigt album på många sätt, med tydlig inspiration från 70-talsrock/progg och blues. Det går att höra kopplingar till både Sabbath, Zeppelin och Hendrix som man tagit en del inspiration från. Vi kan också dra paralleller mellan andra svenska band såsom Graveyard och Witchcraft. Men man har helt klart satsat på det bluesigare soundet, med många riff skapade ur lekfullt användande av diverse bluesskalor. Den mest progressiva och utsvävande låten är ”Warrior” som känns som en hippieresa till regnbågens höjder.

Skivan byggs upp av många kortare spår som fungerar som några riktiga energisprutor. Dessa varvas också med 3 låtar som är över 7 min. Det ger en bra variation och jag tröttnar inte på att lyssna. Många låtar är lugnt svängiga och avskalade, med handklapp och lättnynnade melodier. Skivan stannar dock just på den här hållplatsen och blir inte mer än så. Men det är ett bra album att blanda in då och då i den vardagliga spellistan, då den piggar upp och bringar musikalisk glädje. Det hela avslutas med låten ”Parasite” som i sitt outro för tankarna till ett något gladare Cult Of Luna eller Khoma.

Med ett album utan någon egentlig dålig låt blir betyget 4/5 djävulshorn till debuterande Gordon Fights. Viss upprepning kan lätt hittas men bortsett från det är det en riktigt bra debut.

Bästa Spår: Little Darling, As I Please (med sitt otroligt härliga tempohöjande slut), Brothers & Sisters, No Rope Around Me.

Martin Engström

Steve Mednick ”Immigrants ..and other Americans” (Prospect Hill/Hemifrån)

Att Steve Mednick, som nu släpper sitt åttonde album, har ett förflutet inom politiken återspeglas i hans egna texter på ett tydligt sätt.

Steve är i mitt tycke en icke-sångare med mycket budskap. Han har en hel del att berätta om, och många gånger med ett smärtsamt uttryck. Han sjunger om världens fattigdom där behoven är större än vad ”Tee-partyn” och välgörenhet kan mätta. Jag är svag för politiska texter och här finns en hel del att hämta på en välfylld skiva.

Låtar som jag fastnat för är: Something Is Out There, Stand Up (and take them on), The Flood och framför allt The Ghost Of Numerus Clausus.

Det här är en skiva som växer ju mer man lyssnar.

Börje Holmén

Mattias Alkberg ”Anarkist” CD+bok (Teg Publishing/Playground)

Anarkist är inte bara en skiva, det är en bok också. När jag hörde talas om det undrade jag om det skulle vara en bok med en skiva eller tvärtom, det är tvärtom. Inte för att det är något fel på Alkbergs skrivande, det kompletterar och fördjupar låtarna på skivan ytterligare och fungerar alldeles utmärkt på egen hand också. Men det är musiken på Anarkist som berör mig mest.

Det som står i fokus under hela skivan, förutom Alkbergs glasklara röst och hans fantastiska texter, är melodierna. På de flesta låtarna är det en eller flera skeva gitarrer som ligger som en slingrig orm genom hela låtarna och skapar en härlig stämning. Gitarristen Jonas Teglund utövar tillsammans med Matti sitt hantverk helt oklanderligt. Ibland lånas gitarrkonstnären Conny Nimmersjö från Bob Hund in. Vemodet är alltid påtagligt.

De olika låtarna är väldigt olika samtidigt som helheten är som gjuten i sten.

Från det brutala bluespunkiga oljudet i ”Dementorer” till hillbillypopen ”Asterism & Obelism” till pianoprydda ”Helgen v. 51”, där Anna Klara Alkberg sjunger fantastiskt i refrängerna och där Conny’s gitarr ylar som en varg på norrlandsfjället. ”Håll mig” är schlagerpunk, skev snyggpop och knuffpunk på en och samma gång.

Anarkist är Mattias Alkbergs bästa skiva hittills där nästan varje låt är en fulländad pärla som ger dig mer och mer varje gång. Det är snyggt och melodiskt, men samtidigt hela tiden skitigt och skevt. Mattias Alkberg har fått både musikens och skriftens gåva, och han förvaltar sina gåvor på helt rätt sätt.

Marcus Johansson

Feist ”Metals” (Polydor/Universal)

Feist med förflutet i bland annat det kanadeniska musikerkollektivet Broken Social Scene slår nu till med ett album som är ett strå vassare än The Reminder. Röstmässigt bär Feist influenser från Björk, Kate Bush och Suzanne Vega, bara för att nämna några. Men samtidigt  är det viktigt att Feist minst av allt är någon kopia av nyss nämnda trio. Hon bär sin musik på sina axlar med en musiker och konstnärs hela yrkesheder.

Inledningskvartetten på Metals är ett musikaliskt bländverk med The Bad In Each Other som inleds med bastanta trumfigurer, skrapig gitarr och en blåssektion som bildar en luftig molnvägg bakom den snygga melodin. Caught A Long Wind är lugn och mediativ. Ordlösa körer inramar en hudlös känsla i How Come You Never Go There. Bittersweet Melodies och lugna nästan stillastående Anti Power är också bra exenpel på fantasifulla arrangemang där Feist och hennes medmusikanter använder blåssektionen och leker med röster och körer på hur många kreativa sätt som helst.

Lägger man till att  albumet Metals är inspelat på två och en halv vecka så är det lätt att imponeras. Det enda jag  har att invända mot Fiests musikbygge är faktiskt just sättet på hur det är byggt. Femtio minuters resa i Feists ljud och röstlabaratorium  kan kännas lite utmattande även om det mesta är rent ut sagt svinbra popmusik anno 2011.

Lyssnas alltså på i små avvägda doser. Då kommer Metal att räcka som feelgoodmedicin hela långa vintern.

Bengt Berglind