Too good to be bad…
Fair To Midland ”Arrows & Anchors” (Season Of Mist/Sound Pollution)
Arrows and Anchors heter Fair to midlands senaste album, och man kan säga att de börjar med ankaret på botten av musikhavet. Introtemat ”Heavens to murgatroyd” får mig hellre att längta till himlen än att fortsätta lyssna. Med lite vemod inför vad som komma skall så fortsätter jag. ”Whiskey & Ritalin” är en tung upptempo låt och man tänker jävlar vilket skönt drag det är i låten och det kan ju bara gå uppför nu. Sången ger en helt underbar atmosfärisk kontrast till de tunga gitarriffen. Men…det går inte och höra ett enda ord av vad han sjunger, efter att ha lyssnat igenom sex gånger tycker jag att man borde kunna urskönja några ord, men det är en kvalité som saknas här.
”Musical chairs” är en av de mer framstående låtarna, och man slås verkligen av Jon Dickens basspelande. För mig en av de bästa basisterna som finns. Tyvärr lämnade han bandet i år vilket kan ses som en förlust för Fair to midland. Skivan rullar på och det är verkligen en upptemposkiva. Låtar som ”Uh-Oh”, ”Amarillo sleeps on my pilow” det lite Tv-spelsinspirerade introt i ” A loophole in limbo” och de diverse syntar och pianon som kryper fram lite här och där i låtarna och får dem verkligen att framstå som ett experimentellt rockband. ”Typhoid Mary Sends Her Best” är nå’t sorts instrumentalt mellanbreak eller ja, kalla det vad ni vill – det finns där och fyller egentligen ingen funktion(?). Även ”The Upset at Bailey Bridge” är bara en låt som finns där. Man kan undra om de tyckte skivan behövde två stycken på 50 sekunder, som bara är flummigt och otolkbart?
Låten ”Rikki Tikki Tavi” är verkligen experimentell, ett brutalt metalgrowl blåser huvudet av en i början och blandas emellanåt med Darroh Sudderth’s mjuka stämma. Det är verkligen en låt som hamnar bland de bästa på skivan.
”Three Foolproof Ways to Buy the Farm” är det tredje instrumentala stycket, och nu känns det som att det räcker…
Man kunde lika gärna ha bytt ut de tre instrumentala låtarna mot ”The greener Grass” som är 10.57 lång, men som håller hela låten igenom och aldrig blir tråkig.
Sista låten ”Pour the cal to ér”, som är ett bonus track, försvinner bara i den mängd musik som finns på skivan. 16 låtar är för mycket.
Det är ett fantasifullt och inspirerat ”fair to midland” vi lyssnar på 2011. De blandar frenetiskt olika elektroniska inslag med pianon, syntar och diverse andra instrument. Skivan blir egentligen aldrig tråkig för den har så många olika delar av olika genres. Men man kan undra om inte lyrikskrivarna i bandet legat lite på latsidan, eller om musikskrivarna fått alltför mycket utrymme? Hur som helst, ska man summera allting så känns det som om det inte är en skiva man gillar på en gång, utan att man måste lyssna på den flera gånger innan den börjar sjunka in. Den är för bra för ett lågt betyg och tvärsom. Too good to be bad – too bad to be good…
Erik Emilsson
