nyaskivor.se

Kate Bush ”50 Words For Snow” (Fish People/EMI)

Kate Bush överraskar mig ordentligt på detta pianodominerade album. Rösten är mognare och har en mörkare lyster, tempot är lugnt och arrangemangen är stramare än vad jag upplevt att det varit tidigare, och nu med pianot i fokus. På albumets sju spår framträder musik som skapar stämningar och passar bra för många av dagens stressade själar. Albumets första spår Snowflake är ett utmärkt exempel på detta – då röst, piano och melodi virvlar runt som en snöflinga på väg någonstans. På Lake Tahoe har Kate lånat in två manliga klassiska sångare som skapar en spänning när deras skolade röster matchas mot Kates bluesigare ton. Misty är tretton minuter musikalisk meditation med ett ursnyggt stråkarrangemang i botten.

Min personliga favorit är i första hand jazzinfluerade Wild Man där trummisen Steve Gadd och Danny Thompson på kontrabas medverkar och höjer kvalitén ytterligare med sitt täta samspel. Snowed In At Wheeler Street är en skön duett med Elton John, och på det lekfullt rytmiska titelspåret 50 Worlds…  medverkar skådespelaren och författaren Stephen Fry.

50 Words For Snow avslutas som den börjar, med lugna värdiga Among Angels.

Kate Bush har nog aldrig riktigt platsat i min musikvärld. Nu gör hon det med dessa Femtio Ord Om Snö. Kanske dags att krypa till korset och kolla in nyutkomna samlingen Directors Cut från i höstas.

Bengt Berglind

Eric Sardinas and Big Motor ”Sticks & Stones” (Provogue/Mascot/Border)

 
 
Jag är egentligen ingen större vän av den ursprungliga Delta Bluesen spelad på det traditionella sättet. Icke desto ty har Sardinas första album ”Treat Me Right” från 1999 och för den delen även ”Black Pearls” genom åren bitvis snurrat rätt så intensivt på skivtallriken. Det kan mycket väl bero på att respekten för rotbluesen är för stor för att kunna ignoreras.

Den Florida-bördiga Sardinas för generna vidare och med ’Sticks And Stones’ vidareutvecklar han sina musikaliska tankebanor enligt det gamla sättet genom att spela på resonatorgitarr. Med en vandring i Rober Johnsson fotspår i en inte alltför avlägsen tidsepok avlägger Sardinas sin tolkning med inslag av både boggie och country.

Även om ’Cherry Wine’ öppnar föreställningen med klara Johnny Winter-anslag, så tar det tungt bluesbaserade andraspåret ’Road To Ruin’ helt över föreställningen. Den ylande slidegitarren och den raspiga rösten är två parametrar man måste baka in i helhetsintrycket utan att darra på manschetten.

’Through The Torns’ är enligt min åskådning det bästa spåret. Mer genuin blues än så är svår att fånga. Instrumentala ’Behind The 8’ visar dels att Sardinas är en mästare att hantera sin Dobrogitarr och dels att det finns melodier som det inte går att sjunga till även om man kunde.

’Make It Shine’ är en pärla om än inte svart. ’Godness’ ger den rätta känslan av att vara ute i det fria. Det är trots allt där Sardinas trivs allra bäst. Det visade inte minst hans framträdande på 2009:års Sweden Rock Festival som jag hade äran att bevista. För övrigt en festival jag varmt kan rekommendera.

Det kan bitvis bli lite för mycket ’bomullsplockning’ bland strängarna på ”Sticks And Stones” vilket sänker omdömet 1/2 poäng. Något som däremot ger Sardinas full kredit är utstrålningen och att han ser ut som en korsning mellan Jack Sparrow och Åskgudens son.

Thomas Claesson

Jonathan Edwards ”My Love Will Keep” (Appleseed/Border)

Någonstans i bakhuvudet ringde det en liten klocka när namnet Jonathan Edwards dök upp strax före jul med ett nytt album. Efter att sökt mig tillbaks i minnets grumliga korridorer och fått hjälp från nätet så klarnade det hela betydligt. På det vinylomslag som då häckade i min skivhög satt en ung lagom skäggig och långhårig  Jonathan Edwards och såg ut som många andra singer/songwriters gjorde kring tidigt sjuttiotal. Albumet var Have a Good Time With Me och året var 1973.

Hans musik kallade vi då countyrock, nu faller den in under rubriken americana, vilket passar den bra. Rösten ligger någonstans mellan John Denver och James Taylor hos denne  musikaliske veteran. Den är fortfarande lika mjuk och honungslen, och han sjunger fortfarande med en lätthet och säkerhet som formats genom år av liveframträdanden och egen livserfarenhet.

Den musikaliska inramningen är ganska traditionellt countryinspirerad med massor av steel, fiol, munspel och en skog av akustiska gitarrer.

Inget nyskapande alltså, men tillräckligt bra och välspelat för att kollas in om du gillar skön americana, bra låtar och en sångare och låtskrivare som är värd att återupptäckas.

Bengt Berglind

Michael Brewer ”It is what it is” (Michael Brewer Music/Hemifrån)

Michael Brewer är en veteran i den musikaliska världen och har samarbetat med en rad namnkunniga musiker genom åren. Bla har han i mer än 40 år utgjort halva albumproduktiva sång/gitarrduon Brewer and (Tom) Shipley. 2004 släppte han sina två första soloalbum och ”It Is What It Is” är det tredje. En singer-songwriter med ganska täta reflekterande texter och ett akustiskt gitarrkomp. Det låter lite väl laid back för att vara engagerande. Vackert, lugnt och behagligt, men slätstruket. Ensam är han en i mängden kan man säga. 

Börje Holmén

Real Estate ”Days” (Domino/Playground)

Denna New Jerseybaserade trio gör musik på sitt andra album som påminner om en soluppgång på den amerikanska västkusten. Musiken är på ytan indiesnäll pop, välstrukturerad och musikaliskt välgjord i sin enkelhet. Kort sagt, det är klart begåvat. Men samtidigt ingenting som ockuperar ditt minne mer än för stunden. Det är svagheten.
För stunden gör Real Estate popmusik som är besläktad med Feelies och Vampire Weekends, musik som har sina  grunda rötter i den amerikanska collagevärlden, och som aldrig skulle kunna växa sig stark i Englands mörka industristäder.

När denna charmiga  trio är på sitt mest melodiösa musikhumör roar den för stunden ordentligt i Easy, Green Asiles och It´s  Real. Svag som jag är för stämsång så går det inte att hoppa över Wonder Years.

Att bandet är på väg bort från collageträsket påminner man om i sju minuter småepiska All The Same där musiken cirklar hypnotiskt runt och runt till sista tonen tonar ut.

Spännande musikalisk fortsättning kan följa för Real Estate.

Bengt Berglind

Nightbringer ”Hierophany of the open grave” (Season of Mist/Sound Pollution)

En timme amerikansk black metal kan bli i mastigaste laget, men Hierophany of the open grave tilltalar mig. Dock rekommenderar jag hörlurar. I högtalare funkar det bra som soundtrack, men lurarna lockar fram nyanserna och stämningarna; det går från något som låter bra till något som blir intressant.  Låtarna ger en känsla av hymner och sången är av mässande karaktär. Tänk åkallan av underjordens makter och diverse demoner. Ska jag klaga på något så är det en viss likriktning, men öppningslåten Rite of the slaying tongue sticker ut tillsammans med The gnosis of inhumation.

Släck ned ljuset, luta dig tillbaks i favoritfåtöljen, slut ögonen och glid iväg på en timslång resa i det svarta Amerika, och då menar jag inte Sydstaterna. Det är helt klart en resa värd pengarna.

Jonas Andersson

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Hate Gallery  “Viva La Resistance” (North&South/Playground)

Albumet ”Viva la Resistance” som släpptes den 28 november 2011 är uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet ”Compassion Fatigue” från 2008, som av brittiska Kerrang kallades ”Årets platta i sin genre”!

Punk, rock och hårdrock i en magnifik musikalisk pyttipanna-mix som gör att det spritter i hela kroppen – det är riktigt bra och det svänger gott!

Hate Gallery är Janne Jarvis (sång & bas), Rickard Lundell (gitarr), Petja Lepola (gitarr) och Fredrik Kvarnebrink (trummor)! Albumet ”Viva La Resistance” är skriven och producerad av Janne Jarvis, som har en brittisk pappa och en finsk mamma, han är uppväxt i närheten av London, men bor numera i Stockholm!

Janne Jarvis säger följande om Hate Gallery och den musik man spelar:
”(Vi är) ett ganska internationellt band. Vi startade i London någon gång runt 2006-2007. Det var jag som är engelsk och min kusin Petja Lepola från Finland. Sen flyttade vi till Stockholm och de två andra medlemmarna Rille Lundell och Freddie Kvarnebrink är svenskar. Det märkliga är att vi alla har finska mammor. (…) – Det är väl hårdrock helt enkelt. Men inte så klassiskt svensk eller brittisk hårdrock. Mer progressiv, mer punk. Lite liknande Nine Inch Nails eller Queens of the Stoneage”.

Ja, detta är en musikalisk energibomb av högsta klass och skivan börjar i högsta tempo med tre av albumets fyra bästa låtar på en rad – ”Viva La Resistance”, ”The warning”, & ”Satellite”, den fjärde låten i sammanhanget heter ”Frequency”. Tyvärr håller inte skivan lika hög klass hela vägen, men helhetsintrycket av låtarna, musiken, energin och öset ger till slut ändå ett betyg som är mycket mer än godkänt! Punkigt, rockigt och ruffigt, men det är ändå väldigt fräscht med en tydlig ljudbild!

Klart sämsta låt på albumet är dock rockballaden ”Love Shine On” som känns lite malplacerad och det känns inte riktigt som att denna låt hör samman med de andra, utan det är mer en känsla av följande scenario: ”Fan, vi måste ha med en ballad också, vi slänger in denna överblivna låt, den duger nog!”

Betyget på detta album blir högt, men en sådan här skapelse ska premieras!

Jag gillar detta album som är fyllt till bredden med potent party-punk-rock, och det är verkligen fullt ös, energi och röjmusik nästan hela tiden!

För mer info om Hate Gallery se vidare på deras webbsajt hategallery.com.

Viva Hate Gallery!

Roger Skoog

Jimmy Cliff ”Sacred Fire EP” (Collective/Border)

Med risk att dra för stora växlar av denna underbara 6-spårs EP skulle jag vilja jämföra mötet mellan Jimmy Cliff och Tim Armstrong med mötet mellan Johnny Cash och Rick Rubin. Likt det jättelyftet Cash fick med sina American-inspelningar producerade av Rubin finns chansen att även Cliff får ett ordentligt lyft tack vare samarbetet med Armstrong. I vilket fall har samarbetet lett till en av 2011 års bästa skivor (borde ha varit på min best of lista, by the way). The Sacred Fire EP känns som en frisk fläkt från ett av de största namnen in reggaescenen. Och i likhet med tidigare Cash-inspelningar mixas här några få egna låtar med fin-fina covers – och precis som på Cash skivor är det coverversionerna som står ut och verkligen lyfter skivan (utan för den skull göra de egna låtarna dåliga).

Skivan inleds och avslutas med Clash-pärlan ”The Guns of Brixton”, en låt som passar Cliff som handen i handsken – fenomenal. Så pass fenomenal att jag dansar en omväg från stereon till fåtöljen. Egna pennade samhällskritiska ”World Upside Down” följer därefter. Sedan den fullständigt fantastiska versionen av Rancid-pärlan ”Ruby Soho”. Antagligen tappade producenten Armstrong (vanligtvis gitarrist och sångare i Rancid) hakan när hörde denna. En ruskig föreställning som visar att gammal är äldst och samtidigt visar vart skåpet ska stå. Efter denna uppvisning känns den egna ”Ship is Sailing” något tafatt. Den tidiga Bob Dylan-låten ”A Hard Rain’s A Gonna Fall” får sig en ordentlig reggaeuppfräschning. Avslutar gör som sagt en ytterligare version av ”The Guns of Brixton”, som dock inte håller lika hög klass som föregående.

Skivan finns släppt som CDEP och som 12” (med nedladdningskod). Personligen föredrar jag den ruskigt fina vinylversionen, som är en fint lysande röd alternativt grön vinyl paketerad i ett minimalistiskt mycket snyggt omslag. Hela skivan från paketering till musikaliskt innehåll är en ren njutning.

Lars Svantesson