nyaskivor.se

Ed Harcourt ”Lustre” (Piano Wolf/Playground)

Efter fyra skivor och en best of vid 29-års ålder trodde många att Ed Harcourt var slut som soloartist. Han tog ett brejk men fokuserade på att skriva och producera ny musik. Nu är han, efter fyra års tystnad tillbaka. Lustre släpps på eget bolag och under de fyra åren som gått har Ed utvecklats otroligt mycket som artist.

Det är en mer mogen Ed, naken och utlämnande som vi hör på Lustre. Musiken är enklare och ljudet fylligare. De fyra, tysta åren har gjort att Eds kreativitet har flödat. Den musikaliska lekfullheten från debutalbumet Here be Monsters (2001) är tillbaka tiofalt. Sammansättningen av ljud får skivan att låta som musikalisk prosa och jag är åter förälskad i Ed.

Introt till A Secret Society fick mig att undra om låten verkligen hörde till skivan. Alla tvivel blåstes dock bort när refrängen fått mig på fall. Att välja en favorit på skivan är näst intill omöjligt. Låtarna har alla en hög kvalitet och känns precis lagom slarvigt välbearbetade. Det är en ombytlig skiva som passar till både fest, vardag och fredagsmyset i soffan.

Tystnaden som spreds när skivan var slut var ovanligt stilla, inte ens stadens ljud tränger längre in i lägenheten. Jag trycker på play igen och denna gång glömmer jag inte repeatknappen så jag kan dansa runt till Ed hela eftermiddagen.

Sophia Lönnergård

Fantastic People ”Fantastic Music For Fantastic People” (Fantastic Music/PLU)

Efter runda svängar 20 lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig om skivan. Jag har hört mycket förut i The Doors, Jerry Lee Lewis och Brolle Jr. The Fantastic People har tydliga influenser av andra artister, men sammansättningen känns ny. Inspirationen från det etablerade materialet blir till något nytt värt att lyssna på. Skivan i sig känns komplett med mycket variation låtarna emellan där varje låt tillför skivan något nytt och det är mycket som händer längs vägen mot slutet.

Musiken är bra, musikerna gör ett bra jobb, texterna är bra. Det som stör är sången. Klas Bohlins har en väldigt speciell röst och stundvis mycket dålig engelska. När The Greatest Show kommer igång vill jag helst stänga av. Mina favoriter på skivan är då han inte sjunger och jag kan njuta av musiken. Man Of The Century är den enda låten rösten inte stör utan kompletterar musiken. Antingen så älskar man eller så hatar man Klas speciella röst det är upp till lyssnaren, däremot skulle jag råda honom att träna på det engelska uttalet.

Fantastic Music For Fantastic People är en bra skiva, men tyvärr inte mycket mer än så. Det finns mycket potential till vad som hade kunnat vara en mycket bra skiva. Ett band som bildades sommaren 2009 och redan under hösten började inspelningarna av skivan, kanske hastade de lite väl mycket.

Sophia Lönnergård

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, ”She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt

The Acorn ”No Ghost” (Bella Union/Playground)

No Ghost är gruppens tredje album. Det som inom vissa kretsar i musikbranchen brukar betecknas som det svåra albumet. Det är då  som lagret med låtar brukar tryta, bandet börjar gå varandra på nerverna eller att det storsatsande bolaget har fått nog när inte bandet har “cashat in“ som det var tänkt. När det gäller The Acorn har jag inte hela bilden klar hur det står till med det ena och det andra. Men jag vet att de tillhör kategorin indiefolkband och kommer från Canada. Rolf Klausener är frontfigur i kvintetten i fråga.

The Ghost  är inspelad förra sommaren i en avlägsen belägen stuga norr om Quebec och ska, enligt gruppen, i musiken ge en bild av både stadens puls och livet på landet. I Made the Law och Crossed Wires kanske med sina hetsiga gitarrer och studsande rytmer ska vara stadens ljud och själ. Lugnt framåtsträvande One The Line och öppet harmoniska Slippery When Wet ger ett lantligt intryck. Då tycker jag att The Acorn  visar upp sin bästa musikaliska sida. No Ghost är en besynnerlig och märklig mix av asfalt, neon, blommande ängar och öppna landskap. Denna gång skippar jag asfalten och trivs bäst i öppna landskap för och citera Lundell.

Bengt Berglind

Broken Bells ”Broken Bells” (Columbia/Sony)

Ibland händer det bara att det plötsligt funkar, att alla kuggarna kuggar i. Att alla bitarna liksom faller på plats.

Broken Bells är ett sådant exempel. Ett musikaliskt möte mellan producenten  Brian Burton, kanske mer känd som Danger Mouse och exsångaren i indiepopgruppen Shins, James Mercer, resulterar i ett alldeles utmärkt litet popalbum. Det är inte ofta sånt händer numera. Ofta är det en eller två  hits som får den otacksamma rollen att försöka bära upp ett helt album. Men på Broken Bells debutplatta vimlar det av utsökta poppärlor ibland med modern psykedelisk touch. James Mercer är en oerhört mångsidig  sångare som sjunger med en klarhet och säkerhet som är få förunnat. Arrangemangen på de tio låtarna som albumet innehåller är mångsidiga med ett brett ljudbildspektra som känns nytt men som samtidigt hämtar små guldkorn från pop- och rockhistorien som de sedan väver in i sin egen popmusikvärld med gyllene  ramar.

Nu återstår att se om Brokens Bells bara är ett musikaliskt möte, som sedan ebbar ut i intet. Det kan också vara början till något riktigt stort. Hoppas kan man !

Bengt Berglind

Psychopunch ”The Last Goodbye” (Silverdust records/Sound Pollution)

Det här är nionde albumet från Västeråsrockarna. Det har varit lika svajigt som en gammal vinylsingel under årens lopp. Jag har bokat dem till Jäger, hyllat dem, sågat dem på vägen mot denna skiva. De har varit produktiva med singlar, medverkat på en uppsjö av samlingsskivor. ”The Last goodbye” är bland det bästa som har kommit från detta actionrockande diseldoftande gäng. De blir aldrig ett nytt Hellacopters och det är skönt att de inte längre försöker med det, utan gör sin grej. För första gången känns det lika bra som det gjorde med debuten ”We are just as welcome as holy water in satans drink” (2001).

Mattias Ransfeldt

Babian ”Hälften dör av fetma” (Troglodyte/Border)

Lirar man rock på skånska ter det sig uppenbart att man kommer att jämföras med Bob Hund och Babian är inget undantag som bekräftar regeln. Dessutom har man tagit ett namn från djurriket – ytterligare en punkt där likheterna är slående.

Babian är musikaliskt som en ren kopia av Bob Hund. Däremot är Babian mer politiska och samhällsaktuella i sin lyrik än vad Bob Hund är, där Bob Hund tenderar att bli poetiska så fortsätter Babian att vara politiska. Babian målar upp en självklart och ”på pricken” bild av det svenska samhället och dess tillstånd i en sammanfallande värld. Det här (h)ärlig rock n roll med skönt sväng.

Lars Svantesson

FACT ”In The Blink Of An Eye” (Hassle/Sound Pollution)

In The Blink Of An Eye är japanska hardcorepoparna Facts tredje fullängdare. Och deras mix av hardcore och popmelodier med en nypa modern metal är lite småintressant fast tyvärr faller den lite väl mycket i facket ”hårdmusik för MTV-publiken”. Jag har haft svårt att greppa den här skivan – faktum är att den har varit bäst i lurarna på pendeltåg och tunnelbana där den mest har fungerat som ett bakgrundsbrus för att lindra den värsta tristessen i att åka kollektivt.

Lars Svantesson

65 Days Of Static ”We Were Exploding Anyway” (Hassle/Sound Pollution)

Jag ska i ärlighetens namn börja med att säga att jag aldrig tidigare har varit i kontakt med bandet 65 Days Of Static, så jag kan inte säga hur de har utvecklats från sina tidigare album. Albumet ”We were exploding anyway” är bandets fjärde släpp och ett album som är helt instrumentalt bortsett från ett celebert besök i form av Robert Smith (från The Cure) på sjätte låten ”Come To Me”.

Bandet bjuder på både stämningsfull musik som skulle kunna sorteras in i avslappningsfacket, och dansant musik som drar sig mot både house och techno. Eftersom jag är totalt ohemma på just den typen av musik är det svårt att ge några musikaliska jämförelser. Jag kan dock meddela att jag gillar det här.

Lars Svantesson

Uffie ”Sex, dreams and denim jeans” (Because/Warner)

Det var fyra år sedan hon släppte sin singel ”Pop the clock” och först nu kommer hennes debut album som döpts till Sex, Dreams and Denim Jeans. Vad är då det första man möts utav när skivan snurrar igång?  Jo, det är den fyra år gamla singeln som ligger där i starten och man undrar lite varför. Visst, man släpper singlar för att sedan ha med dem på albumen, men i detta fallet känns det som att bäst-före-datumet för den här låten gick ut före länge sedan.

Att debutalbumet kommer så sent förklarar hon själv med att hon varit ute och turnerat så mycket, och att hon var så attraktiv för bokningar att hon gjorde två världsturneringar på raken. Visst är det bra att turnera, men man borde nog kunna göra ett uppehåll för sitt debutalbum.

När man lyssnar på skivan hör man på flera låtar hur hon hela tiden sjunger eller berättar hur lat hon är, att hon aldrig jobbar och att hon inte är någon artist, för att hon kan ju inte ens sjunga. När jag hör detta undrar jag hur hon har tänkt att jag som lyssnare skall kunna ta henne på allvar när hon själv inte verkar göra det. Att hon enligt egen utsago är ”The least working girl in showbuissnes” har jag inte för en sekund svårt att tro på då det hörs genom hela albumet.

Det finns egentligen ingenting att rekommendera på Sex Dreams and Denim Jeans. Andra spåret (Art Of Uff) är helt okej och hon ska ha ett plus för att hon ändå orkade spela in hela fjorton spår på skivan. Som gästartister ser vi William Pharrel och Mattie Safer. Av dessa två herrar är det bara William Pharrel som man egentligen märker någonting utav.

Slutsatsen blir alltså: gör om och gör rätt!

Tobias Blixt