nyaskivor.se

Soilwork ”The Panic Broadcast” (Nuclear Blast/Warner)

Genren ”melodic death metal” har växt lavinartat och är i det närmaste översvämmad. I och med det krävs det en hel del för banden i genren att skilja sig från mängden.

Svenskarna i Soilwork gör på nya given, The Panic Broadcast, sitt bästa för att bryta mönstret. Och det börjar mycket lovande med ösiga thrashgodbiten Late For The Kill, Early For The Slaughter som har en refräng som fastnar direkt. Låten är med sina drygt fyra minuters blandning av aggressivitet och melodi något av det bästa som bandet presterat hittills i karriären, enligt undertecknad. Och låttiteln är ju störtskön! Night Comes Clean är ett oväntat försök i mer episk stil. Dessvärre känns den inte komplett, men exakt vad det är som gör att det inte ”släpper” är svårt att sätta fingret på. Och för den som tycker om när aggressiva band ger sig på powerballad-genren så finns en given favorit i radiovänliga The Thrill. Men refrängen balanserar helt klart på gränsen till att vara för ”smörig”…

Apropå recensionsrubriken: skivan innebär en återgång till mer fokus på gitarrspelet i stil med bandets tidigaste skivor (säkert beroende på Peter Wichers comeback). Och ja, aggressiviteten är förstås närvarande, annars vore det inte Soilwork. Samtidigt lämnas gott om utrymme för lite fler melodier och stillsammare tongångar än vad som varit fallet tidigare, inte minst sångmässigt. Med andra ord har skivan en bra bredd, vilket är en fördel i och med att det tilltalar en bred lyssnarskara. Å andra sidan kan det vara en nackdel i och med att dom som vill ha samma stil rakt igenom får svårt att ta till sig en del av materialet.

Hur som helst: Soilwork visar med The Panic Broadcast att ”Göteborgssoundet” är välmående. Gott så.

Magnus Bergström

Uffie ”Sex, dreams and denim jeans” (Because/Warner)

Det var fyra år sedan hon släppte sin singel ”Pop the clock” och först nu kommer hennes debut album som döpts till Sex, Dreams and Denim Jeans. Vad är då det första man möts utav när skivan snurrar igång?  Jo, det är den fyra år gamla singeln som ligger där i starten och man undrar lite varför. Visst, man släpper singlar för att sedan ha med dem på albumen, men i detta fallet känns det som att bäst-före-datumet för den här låten gick ut före länge sedan.

Att debutalbumet kommer så sent förklarar hon själv med att hon varit ute och turnerat så mycket, och att hon var så attraktiv för bokningar att hon gjorde två världsturneringar på raken. Visst är det bra att turnera, men man borde nog kunna göra ett uppehåll för sitt debutalbum.

När man lyssnar på skivan hör man på flera låtar hur hon hela tiden sjunger eller berättar hur lat hon är, att hon aldrig jobbar och att hon inte är någon artist, för att hon kan ju inte ens sjunga. När jag hör detta undrar jag hur hon har tänkt att jag som lyssnare skall kunna ta henne på allvar när hon själv inte verkar göra det. Att hon enligt egen utsago är ”The least working girl in showbuissnes” har jag inte för en sekund svårt att tro på då det hörs genom hela albumet.

Det finns egentligen ingenting att rekommendera på Sex Dreams and Denim Jeans. Andra spåret (Art Of Uff) är helt okej och hon ska ha ett plus för att hon ändå orkade spela in hela fjorton spår på skivan. Som gästartister ser vi William Pharrel och Mattie Safer. Av dessa två herrar är det bara William Pharrel som man egentligen märker någonting utav.

Slutsatsen blir alltså: gör om och gör rätt!

Tobias Blixt

The Gaslight Anthem ”American Slang” (Sideonedummy/Bonnier Amigo)

Bruce Springsteen fick sitt genombrott med albumet ”Born To Run” och följde upp den med skivan ”Darkness On The Edge Of Town”. The Clash blev giganter i och med releasen av deras tredje album ”London Calling” och följde sedermera upp med ”Sandinista”. New Jersey-bördiga The Gaslight Anthem, som har tidigare nämnda artister som tydliga inspirationskällor, har gjort något liknande när de nu följer upp 2008 års bästa skiva ”The ’59 Sound” med albumet ”American Slang”. I och med föregående albumsläppet, deras andra i ordningen, gjorde de sig ett namn och nu har de bemästrat konststycket att följa upp en succé (även om den bara var en undergroundsuccé).

Sångaren, gitarristen och tillika låtskrivaren Brian Fallon sa sig innan skivan släpptes arbeta på bandets egna ”London Calling” – snacka om att skapa höga förväntningar på den nya skivan. Det är skönt att bandet vill skapa något stort och något eget, men någon ”London Calling” har man inte lyckats att skapa. Gaslight Anthem har ändå skapat ett lysande album med ena foten i det amerikanska heartland, med förkärlek för Bruce Springsteens ”Blue Collar America”, och andra foten i punkrocken.

Det här är ett av årets måste-album. Och årets sommar-soundtrack, som mycket väl kan bli årets höst-soundtrack.

Lars Svantesson

Tom Petty and the Heartbreakers ”Mojo” (Reprise/Warner)

Tom Petty har otvivelaktigt mycket på sitt samvete. Ända sedan avstampet med det
självbetitlade albumet Tom Petty and the Heartbreakers (1976) har strida
strömmar av njutbara tongångar skänkt åhörare både glädje och tillfredställelse.
Petty’s odysee’ är imponerande. Vem minns väl inte Damn The Torpedos (1979) med
”Refugee” och ”Here Comes My Girl” och kanske om möjligt ännu mera övertygande
ett decennium senare – Full Moon Fever som bjöd på ”Free Fallin” och ”I Won’t
Back Down”. Jämna fina skivor med låtar som är svåra att överbrygga.

Jag kan villigt erkänna att jag inte följt Tom Pettys förehavande till punkt och
pricka under de senaste tjugo åren. Det finns dock två undantag och det är dels
”Wildflowers” (1994) som bevisade att skaparförmågan på intet sätt hade ebbat ut
och att låtmaterialet rör sig som en sinuskurva med knappt märkbara vågrörelser.
Vad som definitivt fick mig att vakna till var dock när han samlade ihop sitt
gamla gäng Mudcrutch (2008) och slöt cirkeln på ett häpnadsväckande sätt. Det
gjorde att den gode Tom ånyo hamnade på bevakningslistan med högsta prioritet.
”The Wrong Thing To Do” och ”Scare Easy” förseglar låtskrivandet än en gång och
Byrds klassiker ”Lover Of  The Bayuo” (Levy,McGuinn) är det ultimata valet om
man väljer att göra en cover.

När nu ”Mojo” ligger och snurrar på tallriken och Petty har lämnat merparten av
Heartland-rocken bakom sig, så kan man undra om detta är tillräckligt
konkurrenskraftigt. Skönt då att det lyckligtvis finns en liten detalj som gör
att allt är frid och fröjd och man kan sjunka allt djupare ner i schäslongen med
ett förnöjt leende och bara lyssna under andakt. Jag menar gubevars de 12
ackordslingorna som är grunden till all Blues. 

Redan inledningsspåret ”Jefferson Jericho Blues” genomsyras av taktfast
munspelsorienterad blues. Kärlekshistorian mellan Thomas Jefferson (USA:s 3:e
President 1801-1809) och Sally Hemings återberättas på ett sanslöst fyndigt
sätt. På ”First Flash Of Freedom” jammas det friskt i nästan 7 minuter. Det är
tumlande jazz-rock med psykedeliskt mönster av en taktfast vals. Vem vill väl
inte bli uppbjuden till en sådan dans? Tankarna förs oavkortat till band som
Widespread Panic och Allman Brothers.  

Melodin ”U.S. 41” (motorväg i Florida ) har sina rötter i Everglades
träskmarker. Swamp Music i all ära och så typiskt för ett band som härstammar
från just norra Florida.

”Running Man’s Bible” är ett annan självsäker sång som svassar omkring med
trippande bestämda steg mot ett mål som skänker salighet. ”The Trip To Pirate’s
Cove” bär alla Pettys signum och här berättas om ett gäng som är ute på en
biltur och via kringelkrokar hamnar på ett party tillsammans städerskor på ett
hotell. Petty’s förmåga att förmedla det enkla firar än en gång triumfer.

De lugnare momenten synkroniseras med fyra låtar. ”No Reason To Cry” är ett
vemodigt spår med tyvärr alltför folklig underton. En tillfällig dipp. På
”Lover’s Touch” rätar det upp sig och Pettys släpande, nasala röst kommer till
sin rätt. ”Something Good Coming” böljar fram och åter som vågor som slår upp
mot stranden och sedan drar sig åter. Kan det vara de badvänliga stränderna (St
Pete’s beach) i St.Petersburg U.S. (norvästra hörnet av Florida) som har gett
inspiration månne ? Glöm inte solskyddsfaktorn här. Det straffar sig
oundvikligen. Slutligen fladdrar den evigt brinnande blueslågan långsamt och i
ett stop/loss tempo som försvinner ut i form av ”Takin’ My Time” vilket utan
omsvep är hämtad från fäderneslandets egen lilla traditionsrika sångbok.  

Att Petty har sinne för humor råder inget tvivel om. Det bevisas dels i
slagfärdiga ”Candy” där man får anta att han inte bara sjunger om sötsaker, men
framför allt i överrumplande reggaeinfluerade ”Don’t Pull Me Over” där han bönar
och ber att inte Sheriffen skall vinka in honom när han är ute på en av sina
otaliga bilresor (som helt klart är ett favoritämne).
 
Tiden har kommit då det är dags att presentera bandet -The Heartbreakers. Mentor
och på sologitarr återfinns Mike Campell. Tre av låtarna är komponerade av honom
tillsammans med Petty. Kan alla tricks på gitarren och får ta ut svängarna
ordentligt här. Han har dessutom några dolda kort i skjortärmen. Benmont Tench –
Piano/keyboard/orgel – gör helheten komplett och fyller ut eventuella luckor.
Scott Thurston – rytmgitarr/munspel – briljerar och skiner ikapp med solen. Ron
Blair – basgitarr – återvändande originalbassist. Steve Ferrone – Trummor och
slagverk.

Omsider en fyrklöver där mina låtfavoriter gestaltas av i tur och ordning av
”Let Yourself Go” med skön rytm och en lugnande orgel som lägger sig som bomull
runt hjärtat. ”High In The Morning” där det arbetas fram en del svett med hjälp
av högoktanigt gitarrspel. ”I Should Have Known It” är det närmaste hårdrock man
kommer med tydliga Led Zeppelin riff. ”Good Enough” knyter ihop säcken på ett
elegant sätt. Precis som bluesrock skall spelas och man känner rännilar av
välbehag som sprider sig längs hela sin lekamen.
 
Hur skall man då bedöma en skiva som denna utan att skapa en konflikt? Mitt i
min iver och upphetsning upptäcker jag att samtliga 15 låtarna med alla sina u-
svängar och abrovinker har fått en släng av sleven. Det är ett gott tecken i
skyn. Att skapa något så nydanande och inte luta sig tillbaka på gamla lagrar
måste i rimlighetens namn belönas, men samtidigt kan man aldrig veta om något
ännu bättre väntar runt hörnet. Skalan från en klassiker via excellent, mycket
bra, kort och gott bra eller kanske bara lite över genomsnittet är inte helt
enkel att bemästra. Därför känns svaret som en befrielse då det är lika enkelt
som genialiskt och kommer så plötsligt och helt överraskande – ”Mojo” är helt
enkelt tillräckligt bra. 

Thomas Claesson

Fotnot : Mojo är ett diversifierat uttryck med positiv innebörd. Här ryms
självförtroende, sexuell attraktion, charm, sällskaplighet och till och med
magi. Enkelt sagt: om man vet med sig att man har en mojo som fungerar, ja då
ligger man bra till i förhållandet med det motsatta könet (eller vad som
föredras).

Det är bara att applådera Tobias Sammet som klarat av att sy ihop det här tvåskivorsprojektet, samtidigt som han har ett stort engagemang i sitt huvudband Edguy. Ljudmässigt låter skivorna precis som ett så här ambitiöst och storslaget projekt ska låta: instrument och sång tillåts ta den plats som behövs – när det behövs. Och att lyssna i hörlurar förstärker intrycket av storslagen rockopera. Det går inte att skriva om Avantasia utan att nämna gästartisterna: Jorn Lande, Klaus Meine, Michael Kiske, Bob Catley, Jon Oliva, Tim ”Ripper” Owens, Eric Singer, Bruce Kulick – och självklart ”ryggradsduon” Sascha Paeth och Miro. Bland andra…

Avantasia ”Angel Of Babylon” (Nuclear Blast/Warner)

Undertecknad tackar hårdrocksgudarna för att Tobias knåpat ihop en av alla tiders bästa hårdrocksrefränger i midtempo: Death Is Just A Feeling. Huvudsångare i låten är Jon Oliva (Jon Oliva’s Pain, ex-Savatage) som gör en imponerande ”elak” sånginsats. Refrängen ger rysningar utöver det vanliga. Hårdrocksgodis!

Vackra och stillsamma Blowing Out The Flames är en annan favoritlåt med härlig körsång i refrängen och ett känslofyllt ”gråtande” gitarrsolo. Och sångfyndet Cloudy Yang (vilken röst!) gör symfoniska Symphony Of Life på ett så skönt sätt att man får gåshud. Schlagerdoftande (!) melodiösa godbiten Down In The Dark innehåller rätt mix av höjningar/sänkningar av tempot. Journey To Arcadia avslutar skivan på ett alldeles utmärkt sätt med sju minuter och 13 sekunder fyllda av snygga melodier.

Mindre bra då? Jo, det finns två låtar som säkerligen inte kommer att gå till hårdrockshistorien: funkiga (!) Alone I Remember och rakt-på-sak-rockiga Rat Race.

Avantasia ”The Wicked Symphony” (Nuclear Blast/Warner)

Tim ”Ripper” Owens (ex-Judas Priest) står för en imponerande sånginsats i Scales Of Justice. En av dom sångstilsmässigt ”hårdaste” låtarna som släppts under namnet Avantasia. Och den är mycket bra! Forever Is A Long Time är en midtempolåt med gitarrsolon i den högre skolan. Duetten mellan Tobias och Klaus Meine (Scorpions) i Dying For An Angel är ljuv musik för balladälskare. Titelspåret The Wicked Symphony måste förstås också nämnas, för här snackar vi om nio minuter och 28 sekunder storslagenhet av yppersta klass. Imponerande!

Mindre bra då? Med risk för att anklagas för att ”svära i kyrkan” så tycker jag att det blir lite för mycket Jorn Lande…

Summa summarum är slutomdömet att herr Sammet & co har gjort ett mycket bra jobb och att Avantasia är starkare än någonsin.

Magnus Bergström

Jackson Browne/David Lindley ”Love is strange” (Ada/Warner)

Varken Jackson Browne eller David Lindley ska väl knappast behöva någon speciell presentation. De har jobbat ihop från och till sedan tidigt 1970-tal. På deras gemensama liveskiva ”Love Is Strange” blandar de låtar från både Jacksons och Davids låtskatter, även om det är den förstnämndes låtar som är i övervikt. Dubbelskivan är inspelad i Spanien på turnen de gjorde tillsammans år 2006.

Med tanke på de låtar som de här två herrarna kan bjuda på är det en hitkavalkad från början till slut med det ena örhänget efter det andra. Men tyvärr blir det aldrig bättre än bra. Skivan är mest att rekommendera till de som brinner för Jackson Browne eller David Lindley, ni andra kan lika gärna skippa den. Bästa låten på skivan är utan tvekan ”These Days” där Luz Casal gör en fantastisk sånginsats.

Lars Svantesson

The National ”High Violet” (4ad/Playground)

Det där med känslor är inget lätt kapitel. Som manlig deltagare i livets märkliga cirkus tycker jag det är lätt att prata om dem så länge man inte är i dem. Tack och lov har vi alla lärt oss mer och mer om hur känslorna fungerar och vad de är bra till. Idag vet vi att det i princip är omöjligt att komma ihåg något om vi inte blivit känslomässigt berörda. Skall någonting stanna hos oss måste det passera känslorna. En av mina närmsta vapendragare bland dessa är vemodet. Det finns något vackert med det. Ibland tror jag en del blandar ihop vemod, som ändå andas en skönhet och ett hopp, med ren dödsångest som är något helt annat. Vemodet räds inte att ta med dig till själens mörkare skrymslen. Inte för att knäcka dig utan för att visa att det kan finns en styrka att finna där. Genom konst och musik kan den få oss att känna som om vi går sönder inombords. Dess lågmälda uppriktighet går igenom alla våra intellektuella filter och kulturella skyddsmurar utan att vi har en chans.

När jag första gången hörde Matt Berninger sjunga låten ”Sorrow” från The Nationals senaste fullängdare ”High Violet” hände just det. Den gick bara rätt in. Jag hann inte ens få upp garden. Sedan radas en kavalkad av fantastiska låtar upp. Den tempostarkare ”Bloodbuzz Ohio” är en av årets bästa låtar. Att köra bil till den är nästan en garanti för att hamna i länsmans fotoalbum … ”Runaway” vars enkelhet utnyttjas genialiskt genom sin underbara stigning är även den en höjdare. När bleckblåset kommer är tårarna inte långt borta.

Hela skivan avslutas med ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vilken underbar, ljuvlig och vemodig skiva. Betyget fem är givet.

”Melancholy is sadness that has taken on lightness”, sa någon …

Hasse Carlsson

Den Svenska Björnstammen ”Dansmusik EP” (Pope/Universal)

Det tredje låten på EP:n heter Dansmusik och det är precis vad Den Svenska Björnstammen handlar om. För att ytterligare förtydliga detta heter också EP:n Dansmusik. För det är dans hela vägen. I en intervju har bandet sagt att de bara vill ha kul och det här är kul. Det är svårt att inte börja röra på kroppen när man lyssnar på musiken. De lätt monotona rösterna i kombination med elektronisk pop och en släng av klubbmusik låter väldigt bra. För det går just bra för sjumannabandet från Norrköping nu. Deras hit Dansmusik har spelats flitigt på dansgolven, de har haft flera festivalspelningar och vann i år MetroOnStage-finalen. Den Svenska Björnstammen är något så sällsynt som bra dansmusik på svenska. De ligger fortfarande en bra bit efter segraren i den klassen, Familjen, men jag är villig att ge dem några år på sig.

Bandet låter avslappnat och de gör vad de känner för, förutom låtar har de även genomfört ett projekt där de byggde en zeppelinare. Men det känns så enkelt att man nästan blir misstänksam. Kan man verkligen sjunga ”nu dansar vi till dansmusik igen” och så dansar alla? Svaret är tydligen ja. Och det får gärna vara så enkelt, så länge jag får fortsätta dansa till Den Svenska Björnstammen.

Rebecka Bergh