nyaskivor.se

Babian ”Hälften dör av fetma” (Troglodyte/Border)

Lirar man rock på skånska ter det sig uppenbart att man kommer att jämföras med Bob Hund och Babian är inget undantag som bekräftar regeln. Dessutom har man tagit ett namn från djurriket – ytterligare en punkt där likheterna är slående.

Babian är musikaliskt som en ren kopia av Bob Hund. Däremot är Babian mer politiska och samhällsaktuella i sin lyrik än vad Bob Hund är, där Bob Hund tenderar att bli poetiska så fortsätter Babian att vara politiska. Babian målar upp en självklart och ”på pricken” bild av det svenska samhället och dess tillstånd i en sammanfallande värld. Det här (h)ärlig rock n roll med skönt sväng.

Lars Svantesson

FACT ”In The Blink Of An Eye” (Hassle/Sound Pollution)

In The Blink Of An Eye är japanska hardcorepoparna Facts tredje fullängdare. Och deras mix av hardcore och popmelodier med en nypa modern metal är lite småintressant fast tyvärr faller den lite väl mycket i facket ”hårdmusik för MTV-publiken”. Jag har haft svårt att greppa den här skivan – faktum är att den har varit bäst i lurarna på pendeltåg och tunnelbana där den mest har fungerat som ett bakgrundsbrus för att lindra den värsta tristessen i att åka kollektivt.

Lars Svantesson

In This Moment ”A Star-Crossed Wasteland” (Century Media/EMI)

Los Angeles-baserade bandet In This Moment återvänder med sitt tredje album och
denna gång är det på riktigt.

Som genom en ödets nyck träffades Maria Brink ( sång, skrik ) och Chris Howorth
(gitarr) år 2005 och upptäckte att de hade någonting speciellt gemensamt. De
började skriva musik och det dröjde inte länge förrän debutalbumet Beatiful
Tragedy (2007) såg dagens ljus. Maria släppte här loss sina röstresurser med
mestadels skrik genom hela låtmaterialet. På The Dream (2008) med sin något
mjukare framtoning och drag åt vanlig enkel alternativ metal visar Maria en
annan nyans av sin otroliga sångtalang.

A Star-Crossed Wasteland är en förfining och vidareutveckling av de föregående
albumen. Helt efter ritningarna och precis som det anstår ett band som strävar
efter att vidareutvecklas.
 
Att vakna upp till inledningsspåret ”Gunshow” som vare sig innehåller melodi
eller refräng kräver sin lyssnare och är inte den ultimata väckarklockan om man
är trög i starten eller längtar efter en sovmorgon. Maria Brink följer effektivt
upp de kraxande kråkornas sång och hälsar oss välkommen till avgrundens rand där
det inte finns utrymme att kompromissa.     
Nej, åtskilliga timmar av dagen skall ha passerats innan man över huvud taget
närmar sig ett spår som ”The Gunshow”. Det är först då när Maria fyller sina
lungor till bristningsgränsen med all tillgänglig luft och primalskriken ekar
mellan alptopparna som man kan tillgodogöra sig all den energi som släpps lös
och slutligen få den adrenalinkick som så välförtjänt bär till oanade höjder.

I sånger som ”Just Drive” och ”Standig Alone” blir framtoningen mera
stabiliserad och här lever skrän och sång i perfekt symbios. Mycket kraftfulla
rent av ettriga gitarrer och nästintill neurotiska trummor gör helhetsbilden
komplett.

Vidare i handlingen så är ”The Promise” en lovande duett mellan Maria och Adrian
Patrick (från bandet Otherwise). De duellerande rösterna släpper in skriket på
ett naturligt sätt och lockar fram harmonierna med all sin skönhet. Ingenting
annat än ett gott kännetecken för kvalitet.    

Ett intro med piano banar väg för Marias sång i titelspåret ”A Star-Crossed
Wasteland”. Melodin eskalerar med tunga smäktande gitarriff och bandet gör sitt
jobb med elegans. Ett imponerande spår som besitter alla komponenter för att bli
en klassiker.  

När ljuset så småningom dämpas i salongen och man sitter och funderar på vad som
egentligen hände så lösgörs ur dunklet den vackraste balladen av dem alla.
”World In Flames” är bedövande känslosam i sin utformning och att lysa upp
mörkret med en låga från en välfylld tändare känns som det mest naturliga
beteendet.
 
”(Hot) Chicks in metal” med Lacuna Coil och Within Temptation i spetsen har med
In this Moment funnit sin baneman. Metallegering är bra mycket hårdare och
tumskruvarna är åtdragna till smärtgränsen, men att uppleva metalcore skall
också beröra och göra ont – även med en kvinnlig vokalist. Band som As I Lay
Dying och All that Remains bör vara på sin vakt för Maria flåsar dem i nacken.

Finns viljan att testa sin sinnevärld fullt ut så är A Star-Crossed Wasteland
absolut en bra valmöjlighet, men man får dock ta i beaktande att detta är något
helt annat än när människan första gången uppfattade det talade ljudet.

Thomas Claesson

Pain Of Salvation ”Road Salt One” (Inside Out/EMI)

När jag först hörde att PoS skulle släppa nytt så blev jag glatt överraskad, tre år efter Scarsick som jag inte riktigt gillade. Sedan hörde jag att de bestämt sig för att gå tillbaka till ett äldre, mer 70-talsinspirerat garagesound. Jag hörde då också Ep:n Linoleum som väckte mitt intresse inför albumet. Men sen fick jag reda på att de skulle vara med i Melodifestivalen. Då blev jag ytterst tveksam, jag ville verkligen inte att de skulle sälja ut sig på det viset. När sedan låten var en extremt lugn ballad, Road Salt, så blev jag lite smått arg för att de inte valt en bättre låt med lite drag i så de kunde ha vunnit hela skiten. Detta var i alla fall mitt utgångsläge inför den nya skivan, jag hoppades verkligen att de skulle imponera på mig, efter besvikelsen i melodifestivalen.

Vilken tur då att herr Gildenlöw har koll på vad han gör med sitt band! Den här skivan är faktiskt riktigt bra. De som gillar PoS känner igen sig, men de har också förnyat sig framför allt vad gäller deras sound, precis som utlovat. Det är stundtals skitigt, deprimerande, hårt och otroligt vackert. Trummorna låter som soptunnor med slappt spända skinn på, vilket är riktigt skönt på denna skiva. Gitarrerna leker fint över halsen med ett råare och inte så metaldistat ljud som förut. Pianisten har otroligt fina passager att spela, vilket jag kunde sakna i PoS:s äldre material stundtals. Skivan innehåller också inslag av många olika genrer, och Pos behärskar dem alla väldigt bra, alltifrån cirkusmusik i tretakt i Sleeping Under The Stars till en riktig bluesdänga i låten Tell Me You Don’t Know. Sedan måste jag nämna Daniel Gildenlöw på sång. Jag har faktiskt svårt att komma på en bättre sångare som klarar alla olika genrer som PoS ägnar sig åt. Det är en av progressiv rock/metals allra bästa vokalister.  

Några favoritlåtar på skivan är: No Way, Sisters (som dock låter skrämmande likt Nocturne), Darkness of Mine, Linoleum, Tell Me You Don’t Know . De låtar som inte riktigt håller måttet är Curiosity och Road Salt.

Betyget till Road Salt One blir starka 4/5 djävulshorn. Det är stundtals perfekt, olidligt vackert och riktigt bra musik. Anledningen att det inte blir en femma är för det första att jag ibland saknar deras gamla stil. Nu har man i och med nylanseringen av det nya soundet också inriktat sig mer på sin image, i alla försök att nå ut till en bredare publik. Den andra anledningen är att alla låtar inte är toppmaterial, det finns vissa låtar som inte riktig hör hemma på skivan.

Martin Engström

65 Days Of Static ”We Were Exploding Anyway” (Hassle/Sound Pollution)

Jag ska i ärlighetens namn börja med att säga att jag aldrig tidigare har varit i kontakt med bandet 65 Days Of Static, så jag kan inte säga hur de har utvecklats från sina tidigare album. Albumet ”We were exploding anyway” är bandets fjärde släpp och ett album som är helt instrumentalt bortsett från ett celebert besök i form av Robert Smith (från The Cure) på sjätte låten ”Come To Me”.

Bandet bjuder på både stämningsfull musik som skulle kunna sorteras in i avslappningsfacket, och dansant musik som drar sig mot både house och techno. Eftersom jag är totalt ohemma på just den typen av musik är det svårt att ge några musikaliska jämförelser. Jag kan dock meddela att jag gillar det här.

Lars Svantesson

Zac Brown Band ”The foundation” (Atlantic/Warner)

Det skulle inte vara helt fel att slinka in på ett av alla barrooms i Austin Texas och avnjuta en kall öl i sällskap med Zac Browns Band. De är med största säkerhet ett alldeles utmärkt liveband som legat ute på vägarna i södra USA och giggat sig i den form de visar upp på albumet Foundation.

Här finner vi variation i stilar och framförande. Det låter tryggt och svängigt – eftertänksamt och vemodigt. Fullfart och komik-i-kvadrat. Det senare funkar säkert runt midnatt som allsångalternativ i en fullpackad bar, men inte särskilt bra på platta. I stället rekommenderar jag spanskdoftande Whaterver It Is som påminner om en ung Joe Ely. Free och Jolene (som inte är Dollys) gillas skarpt. When The Boat Leaves med sitt Karibiengung skulle kunna bli en rejäl radioplåga i sommar om den plockades upp av någon vettig radioproducent.

Som du nu förstår så finns det lite av allt på detta album. Kolla själv om du gillar en knippa bra låtar, fiddlande fioler och en rejäl dos av högklassisk modern americana.

Bengt Berglind

Eternal Tears of Sorrow ”Children of the Dark Waters” (Massacre/Sound Pollution)

”Åh, Dimmu Borgir!” är det första jag tänker när jag slänger på denna skiva; ändå fram tills första gitarrsolot. ”Children of Bodom!” tänker jag då.

Det här är alltså finska Eternal Tears of Sorrow, signade av Massacre Records. Första intrycket är gott, en blandning av DIMMU BORGIR, CRADLE OF FILTH och CHILDREN OF BODOM. ETS spelar en skön blandning av symfonisk black metal och gothic metal med snygga orkester-arrangemang, smäktande pianon och snabba riff. Det första som jag kom att tänka på när jag hörde sångaren var: ”Hmm, var har de hittat den här killen? Han passar inte riktigt in…”. Med andra ord så tycker jag att sångaren är lite monoton och skulle må bra av lite variation i sången. För övrigt delas micken av två sångare; Altti Veteläinen, som growlar och hanterar basen, samt Jarmo Puolakanaho som axlar den rena stämman. Risto Ruuth, som axlar rollen som lead-gitarrist, låter lite som en blandning av en yngre Timo Tolkki och en sprudlande Alexi Laiho. Typiskt finsk, med andra ord. Inget illa ment!

Min personliga favorit på den här skivan måste nog blir ”Sea of Whispers”, vilken är en juste ballad i äkta goth-stuk där tidigare nämde Puolakanaho gör en trevlig instats.

Jag gillar ETS skarpt! Är du på ett riktigt skithumör eller helt enkelt ska sitta i soffan och mysa, så finns det du letar efter på den här skivan.

Overall: Ja tack, det här gillar jag. Ett rekommenderat köp!

Peter Henningsson

Grand Duchy ”Petit Fours” (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)

När Charles Michael Kittridge Thompson IV efter dryga 30 sekunder i öppningsspåret utbrister ”Come On Over To My House” tror man att det är någon släkting till Lou Reed som släppts lös. Först efter en minut och tjugo sekunder när den bekant skrikande rösten börjar ljuda vet man vem vi har att göra med, det vill säga om man lyssnat på klassiska plattor som Surfer Rosa, Doolittle, Bossanova och Trompe Le Monde med The Pixies.

Black Francis eller om ni så vill Frank Black som han också kallat sig har här ännu ett projekt rullande, denna gång tillsammans med frugan Violet Clark som de kallar för Grand Duchy. Runt hörnet känner man en tydlig ton av Pixies, men för den skull också en hel del annat smått och gott. Frank som jag nu väljer att kalla honom har alltid vetat hur man skriver en enkel samtidigt intressant rockdänga och så också denna gång.

Mannen har alltid haft en förkärlek för rullande basgångar mot snyggt flätade akustiska mattor, vilket vi får oss en härlig dos av både här och var på detta album. Det är inget banbrytande och kan någon gång kännas en aning tradigt, men det är då Franks känsla för melodier tar över samtidigt som ackorden tycks hänga i stretchlina.

Violet kompletterar Frank bra i sången som sköts växelvis av de båda makarna. I låten ”Black Suit” framträder den gamla klassiska Black Francis rösten, då känner man sig hemma i Pixiesland.  I låten ”Seeing Stars” som är ett av de bättre numren på plattan får vi slå oss till ro en aning med dess sköna tillbakalutade stil. De två starkaste låtarna är nog dock ”Fort Wayne” där franks röst svävar som en Hoovercraft över tyngda orgelbäddar med en lallande hustrus röst i bakgrunden, samt den suveräna popdängan ”Ermesinde” som är en 24 karats popklimp. Betyget fastställs till en 3:a med en liten guldstjärna i kanten.

Tomas Ingemarsson

My Latest Novel ”Deaths And Entrances” (Bella Union/Bonnier)

My latest novel är ett relativt nystartat band, de skivdebuterade 2006 med ”Wolves” efter ca ett år tilllsammans. Under detta första år agerade de förband åt namn som: Smog, British Sea Power och the Dears, vilket renderade i ett skivkontrakt med Bella Union och ovan nämnda platta. Nu kommer alltså uppföljaren…
 
Hur låter det då? My latest novel har på ett mycket smakfullt sätt tagit sig vidare och finslipat verktygen, det känns mer samspelt (vilket inte alltid är till bands fördel) men framför allt har låtskrivandet tagit ett markant skutt framåt. Det fanns lite för många spår på föregående album där otåligheten i mig fick mina fingrar att pilla på skipknappen för ofta. ”Death and entrances” känns mycket mer som ett färdigt verk än föregångaren. Här finns allsångsrökaren ”I declare a ceasefire”, med följande rader: ”Please put down your guns/ Lower your weapons/ I declare a change of heart”, ett ”mantra” som tar sin början exakt tre minuter in i låten, och sin ände 1 minut och 47 sekunder senare. En mycket stark låt; Om jag haft några vapen i mina händer hade jag utan större protester släppt dem till marken och skrivit på vilket fredsavtal som helst. Även öppningsspåret ”All in all in all is all” och ”Dragonhide” är stort låtsnickeri. Min absoluta favorit är dock ”A dear green place” där vi får prov på deras makalösa stämsång och kanske mer än i någon av de andra låtarna kan spåra deras skotska ursprung.
 
Varför inte full pott i betygsskalan, undrar du kanske? Jo, om de efter bara fyra år som band kommer med ett så vackert och genomarbetat andra-album, är jag nästan helt säker på att detta Glasgow-baserade band har ännu större alster inom sig. Nästa gång kan det bli knock-out!

Olle Nilsson

Dicovery ”LP” (XL Rec/PlayGround)

När jag satte mig ner för att börja lyssna på denna skiva fick jag en rejäl chock. Varför då, undrar kanske du? Ja, jag kommer till det.

Discovery är inte bara en tv-kanal utan även en duo som består av Rostam Batmanglij från Vampire Weekend och Wes Miles från Ra Ra Riot. Har du hört dessa indiegrupper tidigare så vet du att de är väldigt olika varandra. Vampire Weekend är ett ganska lugnt band medans Ra Ra Riot är rockigare. Det dom har gemensamt är att de båda är riktigt bra!

Vad var det då som chockade mig? Jo, det var att det lät så totalt annorlunda mot vad jag hade förväntat mig. Trots att jag lyssnat en hel del på båda banden.
Discovery använder sig av synthar och i stället för virveltrumma använder de handklapp. Det kanske låter lite udda och det stämmer. Som tur är betyder inte udda något negativt.
Rostam och Wes sjunger på hälften av låtarna, de får dessutom lite hjälp av Ezra Koenig (Carby) och Angel Deradoorian (I Wanna Be Your Boyfriend). Discovery lyckas verkligen med att sprida den där goa´ känslan som bara riktiga 80-tals synthar gör. Känns nästan som om jag satt och lyssnade på tv-spelsmusik ibland. LP är en bra skiva med lite plus på vissa låtar som till exempel covern av Jackson 5´s I Want You Back. Lite extra aktuell i dessa tider, som du säkert märkt. I låten So Insane visar Discovery sin bredd genom att växla tempo. De lyckas förvåna mig hela tiden, låten lever verkligen ett eget liv!
De har med LP lyckats göra en skiva som får mig att må bra. Det är en lättsam skiva som du kan ta till dig om du inte skräms av synthar. Och jag kan nästan lova att alla som spelade tv-spel på 80-talet får en varm känsla i magen.

Tobias Johansson