nyaskivor.se

Heart ”Red Velvet Car” (Eagle/Playground)

                                   Spotify

Gruppen Heart med systrarna Ann och Nancy Wilson som ledfigurer och konstanter började på 70-talet med en akustiskt driven rock inspirerad inte minst av Led Zeppelin för att på 80-talet förvandlas till AOR-giganter och stora MTV-profiler med kommersiella monsterhittar som bl.a. ”Alone” och ”These Dreams”. Den sist nämnda delen av karriären ledde dock till att bandet, när 90-talet och grungevågen ebbat ut, i princip förlorat sin gamla cred som det skrapat ihop under 70-talsperioden.

Men systrarna Wilson har på senare år börjat bygga upp grundstenarna igen och alltmer sökt sig tillbaka till rötterna. Nya plattan Red Velvet Car är det bästa gruppen gjort hittills i den riktningen. Det mesta på plattan kan betecknas som kvalitativ mjuk vuxen classic rock med en lätt akustiskt ton dominerad av ballader och midtempo-låtar. Det här är inte alls illa utan låter överraskande inspirerat och taggat.

Och de tidiga Led Zeppelin-influenserna som en gång fick systrarna att starta skiner igenom mycket – vilket är en fin styrka med skivan, i mitt tycke. Ja, Ann Wilson låter i sina bästa stunder på plattan som den kvinnliga motsvarigheten till den med musikalisk värdighet åldrade Led Zeppelin-sångaren Robert Plant och man kan också associera en del till dennes magnifika senare americana-platta Raising Sand tillsammans Allison Krauss.

Henric Ahlgren

Devo ”Something for everybody” (Warner)

                                    Spotify

Kultbandet Devo har återvänt och gör det med bravur på sin nya skiva ”Something for everybody” som är bandets första fullängdare sedan 1990. Bandet bildades under tidigt 70-tal av ett gäng amerikanska nördiga universitetsstudenter som tog namnet Devo som är en förkortning av de-evolution, som förenklat innebär bakvänd evolution det vill säga att arter förändras till mer primitiva varelser . Det är inte mycket musikaliskt som har hänt med Devo sedan ’78 när man släppte den fantastiska debutplattan ”Q: Are We Not Men? A: No We Are Devo!” – man har bara tagit sin satiriska scifi-anti-pop in i 2000-talet. Devo har klarat ingången i framtiden på ett lysande sätt. Musiken känns både fräsch och futuristisk.

Devo levererar i ära av sitt namn en fantastiskt nördigt dum och samtidigt smart popmusik som har ena foten i elektronisk musik och den andra punk/new wave. De trallvänliga låtarna är ackompanjerade av fantastisk popmusik som samsas i ljudbilden med snygga synteffekter. Devo har gjort det smarta valet att låta fansen själva få välja ut låtarna till ”Something for everybody” via bandets hemsida – och fansen har gjort ett utmärkt jobb – det är bra låtar rakt igenom. Jag är mycket mer än nöjd med denna återkomst.

Det här är fantastiskt bra helt enkelt!

Lars Svantesson

Little Band of Lillwi ”The Sound of Grandma’s EP” (Tjoff Tjoff Records)

                                   Spotify

Little Band of Lillwi är en konstellation, bestående av Klas Finngåård och Hasse Carlsson,  som spelat in en EP-skiva som hyllning till inredningsbutiken Grandma’s i Göteborg. Därav namnet på bandet och titeln på EP:n: The Sound of Grandma’s EP.

Det här är ett knippe med fyra fina låtar i mjuk organisk lättsam americana-stil som nästan drar åt cocktail-hållet: ”Silent Conversation”, ”Let Me Be There”, ”All There Is” och ”Thank You”.

Låtarna känns jämbördes lika starka, vid några lyssningar. Allt är mycket snyggt producerat med lågmält eleganta stråkarrangemang och körer på flera av låtarna, en varm akustisk känsla dominerar i stort. Det är intimt och samtidigt luftigt. Stark sånginsats.

Perfekt musik för en skönt laidback söndag förmiddag. En hel platta med liknande kvalitativt material vore ju välkommet.

Henric Ahlgren

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Kent ”En plats i solen” (RCA/Sony)

Bortåt ett halvår sedan vinterplattan Röd kommer Kent så med En plats i solen. Den kalla elektroniska synthestetiken med foten i 80-talet som präglade Röd är fortfarande på många sätt intakt på denna nya platta, men där Röd levererade en starkt dyster ”sent på jorden-känsla” finns här mer lättsamhet och ja, sommarkänsla – om dock än med en melankolisk anstrykning, förstås. Det är ju Kent.

Det är svårt att säga hur de gör det, men detta är ännu en ny platta med en så hög lägstanivå att Kent åter visar att de spelar i en helt egen liga med svenska mått mätt. Trots att plattan kom i början av sommaren kan den med fördel också nyttjas som soundtrack till sommarens sista bitterljuva suckar innan frosten härskar. Ja, den kanske till och med passar ännu bättre så.

På ”Ärlighet Respekt Kärlek” körar Lars Winnerbäck. På ”Passagerare” sjunger Rebecka Törnqvist tillsammans med Jocke Berg.

Henric Ahlgren

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så – och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Katy Perry ”Teenage dream” (Virgin/EMI)

Katy Perry som nog till vardags är mest känd för låtar såsom ”Hot n Cold” och ”I Kissed A Girl” är tillbaks med sitt tredje album, ”Teenage Dreams”. Att debuten kom redan 2001 och endast bestod av kristna låtar är det nog inte alla som vet.

Med den vetskapen i bakhuvudet, att första albumet var kristet, så kan jag inte låta bli att le lite för mig själv då texterna den här gången är väldigt snuskiga av sig. Så pass att hon till och med fått en ”Parental Advisory”-stämpel på skivan. I de fall då de inte är alltför ”extrema” så är de väldigt tilltalande, i alla fall för någon i min ringa ålder om 19 år.

Albumnamnet ”Teenage Dreams” passar ganska bra in eftersom de flesta av texterna påminner en om de dilemman som finns i dagens tonåringars vardag. Ett undantag är såklart den kaxiga ”Peacock” som helt hänsynslöst ger en känga till alla killar som har sjungit om hur de vill att tjejer ska klä av sig och visa sig. För det är precis vad den låten handlar om, men nu är det killarnas tur.

Rent musikmässigt sett har hon blivit lite mer pop/rockigare än jag upplevde förra albumet, men jag tycker ändå att det bara har blivit bättre. Det känns som att det här ÄR Katy Perry. Ingen smörpop á la Britney Spears, utan lite… rockigare. Lite tATu över det hela, om ni minns dem.

Hela albumet går lite i stil med ”California Gurls” (som är den hittills mest kända singeln från albumet) MEN det blir bättre. Så gillar du den låten bör du definitivt inhandla albumet! Gillar du schalger (!!) skulle du nog också kunna njuta av det här!

Bäst: ”Hummingbird Heartbeat”

“Sämst”: “Fireworks”

Måste även passa på att säga att albumet nästan är ätbart. Hela skivan ser ut som en lollipopklubba med massor av bilder på bakverk. Dessutom kan man inte missa godisdoften som slog emot en när man öppnade konvolutet!!

Sara Köhler

Pernilla Andersson ”Ö” (Warner)

              I butik: 8 september

Pernilla Andersson är ute med sitt femte album på sex år. ”Ö”. Själv beskriver hon skivan som Harry Nilsson möter Fleetwood Mac i Twin Peaks. Många har nog sjungit med och nynnat på hennes förra hit med ”Johnny Cash och Nina P” från ”Gör dig till hund” (2008). Efter den gjorde hon en underbar skiva på engelska men sjunger nu igen på svenska och tolkar Eldkvarns ”Huvudet högt”. ”Kasta sten” är en Bob Dylan-inspirerad historia.

Hennes texter berör och hennes röst värmer. Just nu är det jämt skägg mellan Pernilla och Melissa Horn. Pernilla gör det med bravur den här gången. Mycket stämningsfullt. Hon har även en liten roll i nya Cornelis-filmen med Hank von Helvete som sjunger i Norska bandet Turbonergro. Jag vill ha mer av Pernilla Andersson. Såg henne i nån TV soffa – hon har attityd också. Rätt sådan. Verkar vara en sund människa, sen är hon ju gift med Dregen och allt. Hatten av för Pernilla.

Mattias Ransfeldt

Deer Tick ”Born on flag day” (Fargo/Playground)

Visserligen är det inte gruppens debutalbum War Elephant som kom för något år sedan. Och om inte detta vore nog så är album nummer tre The Dirt Sessions på gång att ges ut i England i höst.

Deer Tick är ett alldeles förtjusande litet slyngelartat rockband som rullar fram i hjulspåren av den stora amerikanska  rocktraditionen. Vad som gör att detta band verkar ha en lysande framtid framför sig är i första hand en knippe bra låtar skrivna av bandets ledare, sångare och gitarrist John Mc Cauley. Han sjunger dessa med en slängighet och en attityd som är bedårande. Sen är det det här med hans röst. Han verkar ha sina stämband inlindade med rostig taggtråd som ger rösten ett mycket särpräglad uttryck. Och det ska medges att de första gångerna jag lyssnade igenom Born On A Flag Day, så ville jag stoppa in en förpackning snabbverkande Strepsils i CDn, för att hjälpa John Mc Cauley att fixa rösten. Nu har jag vant mig och hör vilken framtida suverän frontman detta band har som omfamnar alla klicheér som finns i rockmusiken, men gör det på ett kärleksfullt sätt. Om detta sen är rock eller alt.country eller pop eller något annat, det spelar ingen roll. För det är kul och förbaskat bra nutida musik som får det att dra i mungiporna och värmer i det kommande höstdiset.

Bengt Berglind