nyaskivor.se

The Gaslight Anthem ”American Slang” (Sideonedummy/Bonnier Amigo)

Bruce Springsteen fick sitt genombrott med albumet ”Born To Run” och följde upp den med skivan ”Darkness On The Edge Of Town”. The Clash blev giganter i och med releasen av deras tredje album ”London Calling” och följde sedermera upp med ”Sandinista”. New Jersey-bördiga The Gaslight Anthem, som har tidigare nämnda artister som tydliga inspirationskällor, har gjort något liknande när de nu följer upp 2008 års bästa skiva ”The ’59 Sound” med albumet ”American Slang”. I och med föregående albumsläppet, deras andra i ordningen, gjorde de sig ett namn och nu har de bemästrat konststycket att följa upp en succé (även om den bara var en undergroundsuccé).

Sångaren, gitarristen och tillika låtskrivaren Brian Fallon sa sig innan skivan släpptes arbeta på bandets egna ”London Calling” – snacka om att skapa höga förväntningar på den nya skivan. Det är skönt att bandet vill skapa något stort och något eget, men någon ”London Calling” har man inte lyckats att skapa. Gaslight Anthem har ändå skapat ett lysande album med ena foten i det amerikanska heartland, med förkärlek för Bruce Springsteens ”Blue Collar America”, och andra foten i punkrocken.

Det här är ett av årets måste-album. Och årets sommar-soundtrack, som mycket väl kan bli årets höst-soundtrack.

Lars Svantesson

Jackson Browne/David Lindley ”Love is strange” (Ada/Warner)

Varken Jackson Browne eller David Lindley ska väl knappast behöva någon speciell presentation. De har jobbat ihop från och till sedan tidigt 1970-tal. På deras gemensama liveskiva ”Love Is Strange” blandar de låtar från både Jacksons och Davids låtskatter, även om det är den förstnämndes låtar som är i övervikt. Dubbelskivan är inspelad i Spanien på turnen de gjorde tillsammans år 2006.

Med tanke på de låtar som de här två herrarna kan bjuda på är det en hitkavalkad från början till slut med det ena örhänget efter det andra. Men tyvärr blir det aldrig bättre än bra. Skivan är mest att rekommendera till de som brinner för Jackson Browne eller David Lindley, ni andra kan lika gärna skippa den. Bästa låten på skivan är utan tvekan ”These Days” där Luz Casal gör en fantastisk sånginsats.

Lars Svantesson

The National ”High Violet” (4ad/Playground)

Det där med känslor är inget lätt kapitel. Som manlig deltagare i livets märkliga cirkus tycker jag det är lätt att prata om dem så länge man inte är i dem. Tack och lov har vi alla lärt oss mer och mer om hur känslorna fungerar och vad de är bra till. Idag vet vi att det i princip är omöjligt att komma ihåg något om vi inte blivit känslomässigt berörda. Skall någonting stanna hos oss måste det passera känslorna. En av mina närmsta vapendragare bland dessa är vemodet. Det finns något vackert med det. Ibland tror jag en del blandar ihop vemod, som ändå andas en skönhet och ett hopp, med ren dödsångest som är något helt annat. Vemodet räds inte att ta med dig till själens mörkare skrymslen. Inte för att knäcka dig utan för att visa att det kan finns en styrka att finna där. Genom konst och musik kan den få oss att känna som om vi går sönder inombords. Dess lågmälda uppriktighet går igenom alla våra intellektuella filter och kulturella skyddsmurar utan att vi har en chans.

När jag första gången hörde Matt Berninger sjunga låten ”Sorrow” från The Nationals senaste fullängdare ”High Violet” hände just det. Den gick bara rätt in. Jag hann inte ens få upp garden. Sedan radas en kavalkad av fantastiska låtar upp. Den tempostarkare ”Bloodbuzz Ohio” är en av årets bästa låtar. Att köra bil till den är nästan en garanti för att hamna i länsmans fotoalbum … ”Runaway” vars enkelhet utnyttjas genialiskt genom sin underbara stigning är även den en höjdare. När bleckblåset kommer är tårarna inte långt borta.

Hela skivan avslutas med ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vilken underbar, ljuvlig och vemodig skiva. Betyget fem är givet.

”Melancholy is sadness that has taken on lightness”, sa någon …

Hasse Carlsson

Den Svenska Björnstammen ”Dansmusik EP” (Pope/Universal)

Det tredje låten på EP:n heter Dansmusik och det är precis vad Den Svenska Björnstammen handlar om. För att ytterligare förtydliga detta heter också EP:n Dansmusik. För det är dans hela vägen. I en intervju har bandet sagt att de bara vill ha kul och det här är kul. Det är svårt att inte börja röra på kroppen när man lyssnar på musiken. De lätt monotona rösterna i kombination med elektronisk pop och en släng av klubbmusik låter väldigt bra. För det går just bra för sjumannabandet från Norrköping nu. Deras hit Dansmusik har spelats flitigt på dansgolven, de har haft flera festivalspelningar och vann i år MetroOnStage-finalen. Den Svenska Björnstammen är något så sällsynt som bra dansmusik på svenska. De ligger fortfarande en bra bit efter segraren i den klassen, Familjen, men jag är villig att ge dem några år på sig.

Bandet låter avslappnat och de gör vad de känner för, förutom låtar har de även genomfört ett projekt där de byggde en zeppelinare. Men det känns så enkelt att man nästan blir misstänksam. Kan man verkligen sjunga ”nu dansar vi till dansmusik igen” och så dansar alla? Svaret är tydligen ja. Och det får gärna vara så enkelt, så länge jag får fortsätta dansa till Den Svenska Björnstammen.

Rebecka Bergh

Anarbor ”Words You don’t swallow” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Mixar man lika stora delar tidlös popmusik med rock (främst från 70-talet) och tar en stor skopa modern garage och punkrock får man ganska troligt ett resultat som kan jämföras med Anarbor. Vid första mötet med bandets musik kan det tyckas väldigt lik den typ av punkrock som jag har ganska svårt för, den punkrocken som är producerad för radio- och MTV- konsumenterna. Men tar man sig tid för att upptäcka Anarbor så märker man att det inte stämmer utan att det här bandet har mer att bjuda på.

Jag är positivt överraskad och detta mest tack vare den stora delen av tidlös popmusik man har använt sig av – den gör skivan riktigt bra. Fullängdsdebuten ”The Words You Don’t Swallow” bjuder på 11 jämnstarka låtar, vilket naturligtvis gör lyssningen till en ren njutning.

Lars Svantesson

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

A Rocket To The Moon ”On Your Side” (Atlantic/Warner)

A Rocket To The Moons senaste skiva heter On Your Side och jag vet inte vad jag skall tycka till en början. Visst den börjar starkt med ”Annabelle” och ”Mr.Right” men efter några låtar märker jag att någonting är väldigt fel. Varför låter varenda låt exakt lika? Enligt mig kan man inte göra en skiva där alla 12 låtarna handlar om exakt samma sak, vilket i det här fallet råkar vara en tjej. Det har gjorts skivor med teman förut men då med oerhört mycket större varitation.

Så det är alltså där felet ligger, för låtarna är egentligen inte dåliga, faktum är att de låter riktigt bra allihop men det känns som att de kanske gjorde sig bättre utspridda på sex eller sju album. Alltså, förutom att den som skriver texterna behöver finna ny inspiration så låter skivan för övrigt mycket bra. Det är en proffsig produktion från ett band som på kort tid gjort sig ett namn inom musikscenen. Den som gillat deras tidigare låtar kommer fortfarande att gilla det här lika mycket om inte mer. Är man dessutom svag för låtar om kärlek och svallande känslor är skivan perfekt. I vissa fall blir det dock lite för tamt och i ”Like We Used To” så blir det hela så mesigt att till och med Erik Saade verkade manlig med sin ”Manboy” i melodifestivalen.

Hur lyder då slutomdömet för A Rocket To The Moons tredje fullängdare? Helt okej får jag nog ändå säga att skivan blir i sin helhet. Man får lyssna lite varierat på låtarna då och då för att det ska vara ett riktigt bra album så något maxbetyg blir det inte. Men alla låtarna håller hög kvalitet och de visar allihopa att de håller hög klass på musiken och spelar oerhört tajt efter att man bildat bandet så sent som 2006.

Tobias Blixt

The Get Up Kids ”Simple Science” (Hassle/Sound Pollution)

Den stora svårigheten med The Get Up Kids är att deras popmusik med indienerv är ganska svårgripbar, det tar flertalet lyssningar innan den når fram helt och hållet. Det vore samtidigt orättvist att säga att det är väl värt mödan, för jättebra blir det aldrig. ”Simple Science” som EP:n heter innehåller 4 poplåtar som helt eller delvis innehåller experimentella ljudbilder. Det jag gillar mest med skivan är dess omslagsbild, den lilla pojken och den stora påskharen känns både rofylld och skrämmande på samma gång – ungefär som filmen Donnie Darko. Och det kanske är med orden rofylld och småskrämmande som man på bästa sätt kan beskriva The Get Up Kids musik. Helhetsintrycket av skivan ligger någonstans mellan hyggligt och bra där av en svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Peter Mayer ”Goodbye Hello” (Little Flock/Hemifrån)

För ett tag sedan var det ett gäng unga engelska rock-, pop- och electronicamusiker som presenterade sin version av Beatles vita album, vilket kändes nytt, kul och fräscht. Peter Mayer, amerikansk gitarrist och sångare, har plockat ihop sina Beatlesfavoriter till albumet  Goodbye Hello. Här finns femton stycken klassiska Lennon/McCartney- och Harrison-kompositioner av hög klass. Men sättet de framförs på här framkallar stora suckar och uppgivenhet i kvadrat. Här finns inte Lennons snäsiga rockröst, Harrisons gitarrslingor, McCartneys basgångar eller Ringos karaktäristiska trumspel. Peter Mayer and Friends versioner är välkammat kompetenta men totalt ospännande, märkligt lama och urtvättade intill sista musikfibern. Vem ska vi då rekommendera denna platta till ? Kanske på någon fest för övermogen ungdom, när sextiotalstemat ska passa in i de fina salongerna. Själv ropar jag: Hello, stäng av ! Och Goodbye !

Bengt Berglind

Jeff Beck ”Emotion & Commotion” (Rhino/Warner)

Om du inte kollat in DVD:n med Jeff Beck ”live at Ronnie Scott” så gör det nu, pronto. Med en liten snortight kompgrupp kanonmusiker i ryggen bjuder Jeff Beck på en smaskig mix ur sin digra låtlista från då och nu.

Joss Stone och Imelda May gör finfina vokalinsatser på scenen och deras röster passar som handsken till Jeffs  gitarrspel, både när det är sublimt eller rockigt tvärrått. På denna platta finns de bägge vokalissorna med. Joss Stone  gör sina bägge soulnummer med en klarhet som inte brukar finnas på hennes egna soloplattor. Imalda  May sjunger också utmärkt med ett stänk av mystik i rösten.

Den andra delen av plattan är helt instrumental och här dominerar och imponerar naturligtvis Jeff Beck stort med sitt gitarrspel. Det är inget konstigt med det. Men det som gör det hela till att man spelar plattan om och om igen är HUR mister Beck spelar. Det handlar om TONEN i gitarren. Till och med i en så sönderspelad melodi som Over The Rainbow, eller operasycket Nessum Dorma  och Corpus Christie Carol stannar tiden och gitarrtonen hänger kvar i luften som en mätt och lycklig kolibri, för att sedan flyga vidare på nya häpnadsväckande äventyr. Hammerhead är fusionrock av bästa märke. Många Jeff Beck-fans skulle säkert vilja ha ett helt nytt album fyllt med något liknande, så även jag. Men så blir det inte denna gång och det känns faktiskt helt OK !

Bengt Berglind