nyaskivor.se

Me And My Army ”Thank God for sending demons” (Parlaphone/EMI)

Sverige är nuförtiden inte direkt någon underutvecklad liten bananrepublik på nordliga breddgrader, när det kommer till att skapa populärmusik med bärkraft och gedigen kvalitet. Nej, det spottas nästan på löpande band ut stilsäkra och enormt medvetna, välgjorda produktioner. Trubbeltyngda producentdemonen och musikskaparen Andreas Kleerups nya band Me and My Army och dess debutplattan Thank God For Sending Me Demons är ett typiskt exempel på det här.

I förhandssnacket har bl.a. referenser som Fleetwood Mac:s excessplatta Tusk och Phil Lynotts soloalbum från tidigt 80-tals omnämnts. Det finns här också en folk- och skäggrocktendens kombinerat med ett sound som låter som en lite rockigare variant av Kleerups egen självbetitlade elektroniskt dominerade soloplatta från 2008. På Thank God For Sending Demons varvas sånger med några instrumentala stycken och man kan inte säga annat än att Kleerup besitter en fingertoppskänsla utöver det ordinära. Sången delas mellan flera i bandet, däribland även Kleerup.

Lyssna på: ”Chemicals”, Thank God For Sending Demons”, ”The Only One”.

Henric Ahlgren

James Blunt ”Some kind of trouble” (Atlantic/Warner)

James Blunt delade världen när han 2004 släppte skivan Back to Bedlam med singlarna Goodbye my Lover och You’re Beautiful. Antingen älskade man honom eller så hatade man honom. Jag älskade honom i smyg. Inför denna skiva ställer jag mig likgiltig. Jag skulle inte köpa låtarna, men inte heller byta låt om de skulle spelas. Mest av den anledningen att skivan är intetsägande. Den väcker inga känslor, varken bra eller dåliga, hos mig. Jag orkar inte bryr mig helt enkelt.

Det är tråkig radiopop som inte tjänar på James speciella röst. Snarare tvärtom. Hans röst gnäller sönder högtalarna. Från första skivans melankoli har han gått till klämkäck mjukpop som tråkar ut mig.  Skivans samtliga låtar låter likadant. Förutom den sönderspelade Stay The Night. Det finns ingenting nytt med skivan, allt har jag hört förut. Det är verkligen synd.

James Blunts unika röst borde kunna göra underverk med musik, men ingenting händer. Jag blir uttråkad. Kan tänkas ha det i bakgrunden när jag fokuserar på annat. Det är en välproducerad skiva med mjukpop, så jag kan förstå andras eventuella gillande. Den faller bara inte mig i smaken. Alls.

Sophia Lönnergård

White Lies ”Ritual” (Polydor/Universal)

Skivan börjar med ”Is Love” som faktiskt i början ger mig vibbar av Nick Cave, vilket dock försvinner ganska snabbt när låten drar igång. Det är en okej låt som inleder, varken bra eller dålig. Det är en lättillgänglig vers och en refräng som har satt sig i min hjärna. Skivan fortsätter på ett litet tamt sätt dock, det är ingen låt som jag riktigt blir tagen av förutom inledningslåten. Överlag så blir också sångaren tråkig i längden, då han har en ganska monoton röst och inte direkt något vibrato att lägga på som kan piffa upp det hela. Det elektroniska används heller inte på något fräscht sätt, exempelvis i ”Peace & Quiet”. Man har ett ganska 80-talsinspirerat sound vilket jag inte alls gillar. Det känns mer bakåtsträvande än kreativt och nytänkande.

Den starkaste låten på skivan är inledningsspåret ”Is Love”, sedan måste jag säga att det dalar neråt, det är ganska svagt med endast en hyfsad låt. Frågan är ju också om vi behöver fler band i den här genren. White Lies är tyvärr ett band som jag inte tycker direkt tillför någonting till genren heller, så som jag tycker Muse absolut gör, där man också har ett mycket starkare kort i sångaren.  Ju mer jag lyssnar på Ritual så slår det mig att sångaren mer förstör än förgyller, och det speciellt i verserna. Då drar man ofta på ett softare sound och skalar bort ”onödiga” melodislingor och ger sångaren mer utrymme, vilket jag nu kommit underfund med oftast blir ett magplask. Det är istället i refrängerna som det finns lite styrka, där finns melodier som mixas mycket bra med sången.

Det finns lite potential i bandet, det kanske kommer fram senare, vad vet jag. Det är dock ingenting jag med stor behållning kommer att se fram emot. Betyget till Ritual blir 2/5. Inte ens några djävulshorn som jag brukar ge…

Martin Engström

Stala & SO. ”It IS SO” (3rd Strike Music)

1997 bildades SO i de finländska skogarna men att det skulle dröja 14 år och 3 EP:s innan deras väldigt efterlängtade debutalbum kom ut kunde nog ingen räkna med. Men nu är det här. Är det då enligt förväntan?

SO är inte som andra band. De flesta andra kan man enkelt sätta en genre på – de är så och de är så, baserat på deras låtar. Det går inte med SO. De har en klick 80-talshårdrock i ”Shout”, en lite gypsyaktig rocklåt i ”She”, en tårdrypande ballad i ”Bye Bye”, grooviga beats i ”One Nite Stand” och lugn poprock i ”My Happy Day”… Hela skivan är som ett mixband, ingen låt är den andra lik. Jag antar att man kan kategorisera in albumet under rock, men en subgenre är inte att ens försöka sig på. Jag antar att det är detta Todd Tarantello syftar på när han säger att ”This Is THE SHOW BY SO.” i det kaxiga, men storslagna och cirkusliknande introt.

Skivan är uppdelad i två olika delar. Först ena halvan med gamla goda låtar från EP:sen och andra hälften med nytt material. Det som är lite synd på skivan är att det gamla materialet, som frontmannen Sampsa Astala rört om totalt med och arrangerat om, är helt solitt tillsammans med Melodifestivalslåten ”Pamela” – men att det nya materialet faller lite… platt. Det är inte riktigt det jag skulle definiera som SO. Det håller inte samma klass som det tidigare.

Ändå är det precis vad jag förväntade mig. Sampsa A. Stala (sångaren) är egentligen riktigt bra på att skriva låtar, dock tror jag att albumet blev lite påskyndat i och med släppet till Melodifestivalen. Om han hade fått lägga ner lika mycket tid på det nya materialet som han gjorde med det gamla, hade alltihop blivit ganska kick ass. Nu blev det helt okej. Med några riktiga guldkorn. Såklart.

Bäst: Lite tvedelad mellan den nya ”One Nite Stand” och min stora personliga favorit ”Shout”. Så får väl säga båda dessa! Sämst: Avslutningslåten ”E-Major”. Varför?

Sara Köhler

The Strokes ”Angels” (RCA/Sony)

Efter ep:n The Modern Age (2001) och debutalbumet Is This It (2001) hajpades New York-bandet The Strokes stort av alla hippa musikkritiker världen över och sågs som rockmusikens räddare och tronarvingar till klassiska New York-band som Velvet Underground och Television. De här förväntningarna blev förstås omöjliga att leva upp till och med de efterföljanden plattorna tappade The Strokes mark och nyare band tog deras plats i rampljuset.

Men The Strokes har aldrig gjort ett dåligt album och har med tiden också blivit underskattade i relation till den tidigare hajpen, i mitt tycke. Nya albumet Angles är det fjärde i ordningen och låter lite som en exposé över eller blandning av föregående album. Det påminner även en del om sångaren Julian Casablancas elektroniskt färgade och vitala soloplatta Phrazes For The Young från 2009. Det här är The Strokes i högform, helt enkelt – ett band med ett unikt sound och en växande låtskatt.

Lyssna på: ”Undercover of Darkness”, ”Taken For A Fool”.

Henric Ahlgren

Bravo Johnson ”Come Taste The Sun” (Stone Junction/Hemifrån)

På Bravo Johnsons nya album har han blivit ännu mera av en musikalisk kameleont där han fortfarande hämtar mycket från Neil Young men nu spretar iväg på ett sätt som vad Beck brukar göra. Han är i facket singer-songwriter som nu har varierat sig in i lite tuffare tongångar som t ex Easy. Bravo har som vanligt skrivit allt material själv. Tyvärr är guldkornen färre även om det finns några höjdare även denna gång. Skivan ställer större krav på lyssnaren för att denne skall kunna ta till sig plattan fullt ut och inte bara zappa mellan låtarna.

Bravo Johnson ”The Crooked And The Straight” (Stone Junction/Hemifrån)

Bravo Johnsons första kom redan 2008. Det här är en mycket bra skiva med härliga influenser av bla. Tom Petty, Bob Dylan, Neil Young. Kanske väl likt dessa ibland. Men det är ju så att när man hör en ny artist tycker man att dennes röst påminner mycket om andra  men efter ytterligare några lyssningar får artisten en egen karaktär. Bravo Johnson har skrivit allt material själv och han håller sig i rock-ballad-fåran som väl i och för sig är lättsmälta grejer för de flesta. Det saknas inte guldkorn här.

Fotnot: Det här exemplaret är en enkel CD men enligt All Music Guide ska det vara 2 skivor. Finns dock ingen info om dubbeln på Bravos egen sida. Lite mystiskt, liksom hans skivomslag som inte säger mycket, men man kan höra korta smakprov på AMG.

Börje Holmén

Angel Band ”Bless My Sole” (Appleseed/Border)

Även om denna recension ska och bör i huvudsak handla om Angel Band, så är det svårt att undvika Dixie Chicks; för det finns likheter och det finns skillnader. Bland likheterna kan nämnas att de båda grupperna frontas av tre kvinnor och stämsång i kubik, samt att countryfeelingen aldrig är långt borta. Producenten Lloyd Maines finns med hos dem båda och borgar för denna kvalité.

Angel Band är en ny angenäm bekantskap för mig och består av Kathleen Weber, Amy Paige och Nancy Josephson som också skriver de flesta låtarna på albumet. Då Dixie Chicks mer och mer jobbar med att framställa musikaliskt finsnickeri så satsar Angelband mer på att ta ut svängarna och sneglar mot både gospel, blues och annan rootsinfluerad  ”amerikanskmusik”. Alla tre tjejerna  i den vokala frontlinjen har starka röster utan att tumma på stämsången.

Hope Is On The Way som skrevs i samband med Barack Obamas klassiska installationstal som president fastnar fort i melodibanken. Kanske är även nästa spår Same Boat tillägnad honom fast mer med tanke hur han har det idag i sin presidentroll. Folkmusikdoftande Didn’ t See It Comin’, lugna King Of Nothing och texmexkryddade Boots of Gualdalupe är alla starka låtar som växer. Detta gäller också  mörka själfyllda Black Tar Sway och Beatlescovern Don’t let Me Down. Så även om Dixie Chicks numera har reducerats till duon Courtyard Hounds och låter helt Ok, så är det Angel Band som regerar denna musikgenre.

Bengt Berglind

Low Anthem ”Smart Flesh” (Bella Union/Playground)

Om du gillar vinande distade elguror på volym 12, tryckluftsborrar och brutal hårdmetalsång i 190 knyck kan du sluta läsa här. Vill du däremot  ha en framtid med harmoni, lugn och tro på musiken som en läkande form kan du fortsätta att ta del av resten av denna så kallade recension.

Low Athems andra album Smart Flesh fortsätter att utveckla gruppens minimalistiska musikaliska sida. Inspelad i en nedlagd pastafabrik har kvartetten försökt att utveckla och utnyttja de tomma rummens akustik  och lyfta fram den i sin musik. Det sker ofta på ett mycket försiktigt sätt, kanske med sköra röster och ett instrument som i Love And Altar. Samma framgångsrecept används i  Matter Of Time där tramporgel och munspel lägger sina stämningar bakom en sorgsen röst. Instrumentala Wire behåller den lugna ytan, medan Boeing 373 och Hey All You Hippies bevisar att Low Anthem har en stökigare sida i sitt musikskapande. Men detta är en kort  ljudlig utvikning och snart har lugnet lagt sig och vardagen lunkar på ackompanjerad av Low Anthem. Ett slags alternativt The Band för 2011 och framåt.

Bengt Berglind

Arcade Fire ”The Suburbs” (Mercury/Universal)

Kanadas stolthet Arcade Fire spelade på den spektakulära scenen Dalhalla utanför Rättvik i somras. En dryg månad efter Sverigebesöket släpptes ”The Suburbs” som blir deras tredje album sedan debuten ”Funeral”, som kom 2004.

”The Suburbs” är ett mäktigt epos bestående av 16 låtar, med en total speltid på drygt 64 minuter. Det är just speltiden som är den här skivans svaghet. Den är för lång och dessutom väldigt mastig på något sätt. Känslan är liksom att det blir lite för mycket av det goda. I övrigt är det inte mycket att klaga på. Arcade Fires episka poprock är otroligt proffsig och stundtals, helt oundvikligt gåshudsgenererande.

Arcade Fire lyckas inte överträffa 2006 års mästerverk ”Neon Bible”, men de befäster tveklöst sin position som ett av 2000-talets allra bästa band.

Erik Högkvist

New York Dolls ”Dancing Backward in High Heels” (Blast Records/Sound Pollution)

                                    I butik: 18 mars

New York Dolls ses idag, inte minst visuellt, som föregångare till glam, punk, sleaze utan att de själva egentligen fick det stora genombrottet innan bandet splittrades 1975. 2004 återförenades gruppen med originalmedlemmarna David Johansen, Sylvain Sylvain och Arthur Kane (som sedan avled) i sättningen. Nya plattan Dancing Backward in High Heels är det tredje albumet efter återföreningen och en uppvisning i konsten att fortfarande hålla lågan brinnande och kärleken till musiken levande.

Dancing Backward in High Heels är framförallt en hyllning till New York Dolls egna rötter och 60-talsinfluenser inom pop och rock snarare än ett återvändande till bandets föregångspunkrock från tiden i början av 70-talet. En värdig väg att gå. ”Streetcake” är för övrigt årets bästa poplåt, i mina öron.

Lyssna på: ”Streetcake”, ”Fool For Your Baby”, ”You Don’t Have To Cry”

Henric Ahlgren