nyaskivor.se

Dropkick Murphys ”Going out in style” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Bostonpunkarna Dropkick Murphys följer upp fjolårets liveplatta med sin sjunde studiofullängdare ”Going Out In Style”. De som hört bandet tidigare kommer känna igen sig i bandets celticinfluerade hardcorepunk, det är precis som tidigare allsångsvänliga slagdängor. På titelspåret, som är skivan starkast, följer man upp i gammal klassisk Dropkick tradition att hylla hemstaden Boston – man hinner med att namedroppa bland annat Bobby Orr (legendarisk hockeyspelare i Boston Bruins).

På låten ”Peg O’ My Heart” får man stor främmande av ingen mindre än chefen han själv Bruce Springsteen. Detta borde vara ett klart och tydligt tecken på att Dropkick Murphys ska ses som väl aktade, med tanke på att Springsteen väljer väl med omsorg vilka band/artister han ska gästa.

Skivan håller precis som på tidigare plattor en jämn och hög kvalitet, men jag är något besviken på att den inte lever upp till mina förväntningar – som i ärlighetens namn har varit väldigt högt ställda.

Lars Svantesson

We Are The Ocean ”Cutting Our Teeth” 2CD re-release (Hassle/Sound Pollution)

Ursäkta, skulle det här vara så intressant att man var tvungen att släppa en deluxeversion med bonusskiva ett halvår efter originalreleasen? Nej, det tycker jag inte. Visserligen är jag väl knappast att räkna som målgruppen för We Are The Oceans tonårsångestladdade skränrock, som mixar skrik med mer ordinär rocksång. Jag har ytterst svårt för denna emo/punk/metal som tenderar till att bli både monoton och intetsägande.

Visst även jag kan tycka att vissa låtar är bra, dock är de lätträknade. Två exempel på bra låtar (och många fler är det tyvärr inte) är ”Confessions” från originalplattan och ”Get out while you can” från bonusskivan.

Det här håller knappt för en skiva och definitivt inte för två fullängdare. Den här skivan är inte för nya lyssnare utan bara för de som redan är insnöade på ”We Are The Ocean”.

Lars Svantesson

Jamiroquai ”Rock dust light star” (Mercury/Universal)

Jamiroquai är tillbaka med albumet Rock Dust Light Star. Om man bortser från samlingsplattan High Times: Singles 1992-2006 så har det gått fem år sedan senaste plattan Dynamite, ett album som inte utmärkte sig särskilt mycket.

Det är inget tvivel om att Jamiroquai hade sin storhetstid under nittiotalets andra hälft med albumen Travelling Without Moving (1996) och Synkronized (1999) och till viss del in på 2000-talet med A Funk Odyssey (2001). Känslan de senaste åren är dock att de inte längre lyckas skriva lika slagkraftiga låtar som förut, ta bara exempelvis låtarna Cosmic Girl, Deeper Underground, Soul Education, Where Do We Go From Here?, Use The Force, High Times etc. De skapar fortfarande bra musikstycken men aldrig i samma klass som på de tidigare albumen.

Rock Dust Light Star innehåller dock en del guldkorn där det framförallt är musiken som utmärker sig och gör det största intrycket på lyssnaren. Sången från Jay K är sig lik och det är kanske det som gör att det ibland känns störande och enformigt efter att ha lyssnat en stund; det finns få överraskningar i den. Nej, här är det istället de många sköna basgångarna, de drivande beatsen, en hel del percussion, lite blås och annat smått och gott som utmärker och lyfter låtarna rejält. 

Det är ett ganska typiskt Jamiroquai-album i att det är verkligt bra dansmusik med många inslag av olika musikstilar. Det utmärkande här är att det vilar ett speciellt groove och mera 70-talsfeeling jämfört med förra släppet; och något som gör att musiken växer och blir bättre.

Rickard Engström

Lykke Li ”Wounded Rhymes” (Ll Rec/EMI)

Svenska Lykke Li spelar i samma liga som Robyn när det gäller naturbegåvad talang och internationell gångbarhet. Lykke Li besitter en känsla och en excentrisk stil utöver det vanliga som gör att jag skulle vilja använda uttryck som ”bisarrt bra”. Debutalbumet Youth Novels (2008) var något av en popsensation och nya plattan Wounded Rhymes är inte sämre den. Det finns en mognad, ekleticism och en innerlig själ i det hela som för tankarna till namn som Kate Bush, PJ Harvey och Florence and the Machine. Ja, så bra är Lykke Li. Ny plattan har på ett raffinerat vis ekon från alla möjliga håll i pop- och musikhistorien. Albumet är starkt rymtorienterat, men samtidigt med utsökt melodier i princip rakt igenom. Så gott som alla låtarna ter sig som potentiella moderna klassiker. Man tappar nästan andan.

Lyssna på: ”Youth Knows No Pain”, ”I Follow Rivers”, ”Get Some”.

Henric Ahlgren

Iron & Wine ”Kiss each other clean” (4ad/Playground)

Detta trodde jag inte om den skäggige kufen Sam Beam som jag fördomsfullt stämplat som en inåtvänd och svårtillgänglig  musikant  med snåriga melodier och texter. Så blommar plötsligt asfalten och törnrosesnåren och fram träder en fullkomligt suverän och säker popmusiksnickare på nya albumet Kiss Each Other Clean.

Musiken leker sig fram genom hela albumet på ett självsäkert och lekfullt sätt. Sam Beam/I&W bjuder oss in i ett ljudlandskap som strålar av psykedelicalight vare sig det vilar en pastoral stämning som in Walking far From Home och popsomriga Trees By The River, eller funkreaggeinfluerade Big Burned Hand.

Det som imponerar är att albumet hela tiden växer och för varje gång man lyssnar så framträder nya små intrikata ljudfinesser. Dessutom har Sam Beam stoppat in snygga  Beachboysiga körstämmor och lätthanterliga melodier som stärker albumet ytterligare. Kiss Each Other Clean kommer att räcka hela våren som soundtrack och det skulle inte förvåna mig om jag ligger i hammocken i sommar och har ljuvliga Goodless Brother In Love i lurarna. En utmärkt popplatta helt enkelt !

Bengt Berglind

Pure Reason Revolution ”Hammer and Anvil” (Century Media/EMI)

På sin fenomenala debutplatta ”The Dark Third” från 2006, introducerade brittiska Pure Reason Revolution en nyskapande och spännande samling progressiva rocklåtar. På efterföljaren ”Amor Vincit Omnia” tilläts de elektroniska inslagen i bandets musik ta en mycket större plats än på debuten, vilket inte blev så populärt hos vissa av bandets fans. Jag hör dock till de som tycker att även ”Amor Vincit Omnia” är riktigt bra.

Nya ”Hammer and Anvil” tar vid där ”Amor Vincit Omnia” slutade, skulle jag vilja påstå. Precis som på föregångaren levererar de högkvalitativ, progressiv electrorock. Det mycket tveksamma inledningsspåret ”Fight Fire” kunde dock ha slopats, liksom instrumentala ”Open Insurrection” som är ganska ointressant och kanske inte minst den sjukt irriterande ”Blitzkrieg”. Utan dessa tre spår hade ”Hammer and Anvil” kunnat vara i klass med föregångarna, men nu räcker det inte riktigt hela vägen dit.

Erik Högkvist

Nicky Swann ”Matches & Dispatches” (Indys/Hemifrån)

Nicky Swann är en singer-songwriter som har skrivit allt material på den nya skivan så när som Beatles-låten ”I Want To Hold Your Hand”. Hon har en skön själfull röst och blandar friskt mellan musikgenerna.

När hon startade som soloartist var hon inte nöjd med de gitarrister som kom och provspelade så hon tog på sej rollen som gitarrist själv. Något hon behärskar riktigt bra.

Skivan är en blandning av ballader, country, folk, blues och jazz. Det är en blandning som kräver en hel del lyssning för att smältas som en helhet på en och samma skiva. Jag uppskattar den därför mer efter ett antal lyssningar och då klarar jag även de partier som från början verkade lite ytliga och tråkiga. Bäst tycker jag hon lyckas med låtarna ”One Step Up” och ”Little Bird”.

Nicky är en artist som öser ur så många källor att man ser fram emot hennes nästa skiva.

Börje Holmén

Ron Sexsmith ”Long player late bloomer” (Cooking Vinyl/Cosmos)

                                  I butik: 2 mars

Om det är någon i dagens skivindustri som jag tycker  är värd en liten fet hit och en framskjuten plats på topplistorna är det Ron Sexsmith. Denna till synes genomsympatiske kanadensare som producerat trivselpop och rock på elva tidigare album har nu kommit till dussinet fullt med Bob Rock-producerade LPLB.

Fortfarande är det den välproducerade melodiösa musiken som är ett kännetecken för Ron Sexsmiths låtskivarpenna. Hans låtar bär spår av den engelska låtskrivartradition som kännetecknar den melodiöse Paul McCartney och Elvis Costello. Men man kan också spåra influenser av Buddy Hollys tidiga popballader i Rons låtar.

Man kanske skulle ha trott att  producenten Bob Rock med ett hårdrocksförflutet hos bland andra Metallica skulle ha försökt att tuffa och stöka till ljudbilden när han nu hade chansen, men icke så.

Det är fortfarande ett klassiskt poplåtsnickeri inbäddat i sammetsmjuka arrangemang som dominerar detta album. Det skulle sitta som ett smäck i någon amerikansk tv-serie eller romantisk komedi när slutexterna rullar. Inte ett öga skulle vara torrt i salongen och Ron Sexsmith skulle få chansen att skratta hela vägen till banken.

Av albumets fjorton spår kan man plocka vilket som helt för detta ändamål.. Det är väl det som är Ron Sexsmith styrka och svaghet som låtskrivare.

Bengt Berglind

PJ Harvey ”Let England Shake” (Island/Universal)

Jag är förälskad i Polly Jean Harvey. Jag har följt hennes karriär sporadiskt , men varje gång jag stannar upp och ger hennes musik lite tid kan jag inte låta bli att bli störtförälskad i denna egensinniga, superkreativa, tjusiga, intelligenta brittiska. (En kille måste ju få drömma lite också, eller?) Förförra plattan White Chalk (2007) var magnifik i sin avskalade utformning där PJ Harvey ackompanjerade sig själv med ett piano och frambringade stämningar som stundtals förde tankarna till någon gotisk engelsk 1800-talsroman. Nya plattan Let England Shake har en politisk ansats, med suggestiva litanior om världsläget och det brittiska imperiets förfall parat med ett tema kring Englands deltagande i blodiga krig under historien – där PJ Harvey tar rollen som en sanningssägande landsmoder. Det här är musik med ett allvarsamt uppdrag. Och frågan är om inte Let England Shake är PJ Harveys magnum opus och slutliga mästerverk? Jag sätter i alla fall fem skivor, utan att skämmas. Detta är genuin kvalitet. Magi!

Lyssna på: ”Let England Shake”, ”This Glorious Land”, ”In Dark Places”.

Henric Ahlgren

Amos Lee ”Mission Bell” (Blue Note/EMI)

Detta album är nummer fyra för Amos Lee. Han fortsätter att utvecklas och övertyga. Främst genom sin röst och sitt sätt att sjunga, men också att han skriver bra låtar. Jazz, pop, folkrock eller soul – alla stilar passar hans smidiga stämma. Sen blir det naturligtvis inte sämre när han har lierar sig med producenten Joey Burns och musiker inom Calaxico-kollektivet. Bara kolla in El Camino där mexicaliblåset smyger in och färgar musiken  med sin ökenstämning.

Amos verkar fullständig trygg i händerna på Joey Burns och har på Mission Bell bjudit in en skön samling duettpartners. Sam Bean/Iron&Whin/i Violin, Priscilla Ahn gästar i Stay With Me, Lucinda Williams i snygga Clear Blue Eyes och på slutet av albumet smyger Willie Nelson in med sin karaktäristiska röst.

Ledordet för detta album är soulfärgad country och resultatet är förbluffande bra. Det spelar ingen roll om musiken är popinfluerad som i Flower 8, gospelstukad i Jesus eller ljudparksljudande mörka Out of the cold.

Amos Lee sjunger själfyllt med stort självförtroende, insikt och säkerhet. Sedan måste jag skriva Calaxico en gång till.

Bengt Berglind