Som ett blandband
- Stala & SO. ”It IS SO” (3rd Strike Music)
1997 bildades SO i de finländska skogarna men att det skulle dröja 14 år och 3 EP:s innan deras väldigt efterlängtade debutalbum kom ut kunde nog ingen räkna med. Men nu är det här. Är det då enligt förväntan?
SO är inte som andra band. De flesta andra kan man enkelt sätta en genre på – de är så och de är så, baserat på deras låtar. Det går inte med SO. De har en klick 80-talshårdrock i ”Shout”, en lite gypsyaktig rocklåt i ”She”, en tårdrypande ballad i ”Bye Bye”, grooviga beats i ”One Nite Stand” och lugn poprock i ”My Happy Day”… Hela skivan är som ett mixband, ingen låt är den andra lik. Jag antar att man kan kategorisera in albumet under rock, men en subgenre är inte att ens försöka sig på. Jag antar att det är detta Todd Tarantello syftar på när han säger att ”This Is THE SHOW BY SO.” i det kaxiga, men storslagna och cirkusliknande introt.
Skivan är uppdelad i två olika delar. Först ena halvan med gamla goda låtar från EP:sen och andra hälften med nytt material. Det som är lite synd på skivan är att det gamla materialet, som frontmannen Sampsa Astala rört om totalt med och arrangerat om, är helt solitt tillsammans med Melodifestivalslåten ”Pamela” – men att det nya materialet faller lite… platt. Det är inte riktigt det jag skulle definiera som SO. Det håller inte samma klass som det tidigare.
Ändå är det precis vad jag förväntade mig. Sampsa A. Stala (sångaren) är egentligen riktigt bra på att skriva låtar, dock tror jag att albumet blev lite påskyndat i och med släppet till Melodifestivalen. Om han hade fått lägga ner lika mycket tid på det nya materialet som han gjorde med det gamla, hade alltihop blivit ganska kick ass. Nu blev det helt okej. Med några riktiga guldkorn. Såklart.
Bäst: Lite tvedelad mellan den nya ”One Nite Stand” och min stora personliga favorit ”Shout”. Så får väl säga båda dessa! Sämst: Avslutningslåten ”E-Major”. Varför?
Sara Köhler
