Refrängerna är behållningen
- White Lies ”Ritual” (Polydor/Universal)
Skivan börjar med ”Is Love” som faktiskt i början ger mig vibbar av Nick Cave, vilket dock försvinner ganska snabbt när låten drar igång. Det är en okej låt som inleder, varken bra eller dålig. Det är en lättillgänglig vers och en refräng som har satt sig i min hjärna. Skivan fortsätter på ett litet tamt sätt dock, det är ingen låt som jag riktigt blir tagen av förutom inledningslåten. Överlag så blir också sångaren tråkig i längden, då han har en ganska monoton röst och inte direkt något vibrato att lägga på som kan piffa upp det hela. Det elektroniska används heller inte på något fräscht sätt, exempelvis i ”Peace & Quiet”. Man har ett ganska 80-talsinspirerat sound vilket jag inte alls gillar. Det känns mer bakåtsträvande än kreativt och nytänkande.
Den starkaste låten på skivan är inledningsspåret ”Is Love”, sedan måste jag säga att det dalar neråt, det är ganska svagt med endast en hyfsad låt. Frågan är ju också om vi behöver fler band i den här genren. White Lies är tyvärr ett band som jag inte tycker direkt tillför någonting till genren heller, så som jag tycker Muse absolut gör, där man också har ett mycket starkare kort i sångaren. Ju mer jag lyssnar på Ritual så slår det mig att sångaren mer förstör än förgyller, och det speciellt i verserna. Då drar man ofta på ett softare sound och skalar bort ”onödiga” melodislingor och ger sångaren mer utrymme, vilket jag nu kommit underfund med oftast blir ett magplask. Det är istället i refrängerna som det finns lite styrka, där finns melodier som mixas mycket bra med sången.
Det finns lite potential i bandet, det kanske kommer fram senare, vad vet jag. Det är dock ingenting jag med stor behållning kommer att se fram emot. Betyget till Ritual blir 2/5. Inte ens några djävulshorn som jag brukar ge…
Martin Engström
