nyaskivor.se

Imperial State Electric ”In Concert!” (Psychout/Sound Pollution)

   Release: 29 april

Efter en debutskiva som mottogs väl av både fans och kritiker så valde Imperial State Electric att spela in en hyllning till musikrötterna, som samtidigt fungerar som en rock and roll-historielektion.

De sex odödliga rockörhängen som spelats in live i studion representerar på ett utmärkt sätt vad som senare utvecklades till hårdrock (och alla dess genreindelningar): Leave My Kitten Alone, Is It Day Or Night, You Can´t Do That?, I Don´t Know What I Want, Rock And Roll Boogie och Sweet Little Sixteen. För den som kanske inte känner igen låttitlarna är säkert originalartistnamnen lättare att känna igen: The Runaways, The Beatles, The Easybeats, Little Willie John & The Raspberries och Chuck Berry.

Personligen är jag mest överraskad av att skivans mest tunggungande inslag är suveräna The Runaways-covern Is It Day Or Night. Inte ett band känt för sin tyngd, om man säger så…

Det står utom allt tvivel att Nicke Andersson (tidigare medlem i bland annat Entombed och The Hellacopters) är Sveriges mr Rock and Roll, Jerry Williams får helt enkelt ursäkta.

Jag säger bara; tack för historielektionen – let’s rock!

Magnus Bergström

J Mascis ”Several Shades Of Why” (Sub Pop/Border)

Inte en helt behaglig känsla, men ibland är det exakt vad som krävs för att du skall hitta något nytt. Många gånger det hänt mig har jag hittat nya områden men ändå känt likheter.

Att lyssna på J Mascis senaste, och faktiskt första, soloalbum är samma typ av upplevelse. Det är samma karaktäristiska röst, harmonierna och melodierna är lika starka som hos hans band Dinosaur Jr. För den oinvigde kan det tyckas enkelt att ”packetera om” ett gäng låtar från rock till ett akustiskt arrangemang, men icke . Det krävs en del. Här har vår gode J Mascis tagit hjälp av en del kompisar. Kevin Drew från Broken Society Scene, Pall Jenkins från Black Heart Procession och Ben Bridwell från Band of Horses för att nämna några. Och resultatet har inte låtit vänta på sig, det låter riktigt bra.

För mig är det en gåta att hans kontakt på skivbolaget Sub Pop var tvungen att tjata på honom i nästan tio år innan det blev av. Men det är klart, är man golfare, skidåkare, skådespelare, producent och musiker så kan det ju ta lite tid. Och det är nog som kineserna säger; ”Det är bara den som går vilse som hittar nya vägar”.

För mig är det som att komma hem till Dinosaur Jr. men ändå något helt nytt. Och väldigt, väldigt bra. Fyran i betyg har redan växtvärk.

Hasse Carlsson

Maggie Björklund ”Coming Home” (Bloodshot/Border)

Vilken superb överraskning!  Den danska steelgitarristen och kompositören Maggie Björklund bjuder oss på med sitt debutsoloalbum Coming Home. Musiken, instrumental och med sång, skulle med lätthet passa som soundtrack till filmer som Paris Texas eller The Long Riders, där ökenhettan dallrar i ett kargt öde landskap någonstans i New Mexico.

Man väntar bara på att det ska uppenbara sig en ensam ryttare i fjärran. Men egentligen skulle musiken passa in i fler filmcenarios genom att Maggies steelgitarr hela tiden ligger lite under ytan i musiken, och förstärker den med skiftande stämningar och ett sprakande färgspektra. Bland hennes medmusikanter på Coming Home är delar ur Calaxico, samt gästvokalisterna Jon Auer – Posies, Mark Lenegan-Screaming Trees och Rachel Flotard – Visqueen. De smälter så väl in i detta musikaliska sammanhang och Maggies själfyllda steelgitarr – skör, vacker och stolt – binder ihop Coming Home till en musikalisk och för fantasin bilskapande helhet; därav femman här ovan. Dansk dynamit, dansk musikdynamit !

Bengt Berglind

Blandade artister ”Andra spelar Sundström” (National/Border)

Han fyllde 50 i fjol och Stefan Sundström kan som artist skryta med 30 år branschen. För åtta år sedan gjorde han Spelar Allan som en hyllning till Allan Edwall. Men nu alltså dags för Stefan själv att tolkas av andra artister.

Sundström har varit produktiv nog att släppa fjorton album så material att plocka ur har inte saknats här. Men det är inte de allra folkligaste örhängena man har valt att damma av. Samma kompband är med genom hela skivan och artisterna har själva fått välja bland låtarna.

Dundertåget gör en riktigt lyckad Vitabergspredikan och Miss Li gör en fin tolkning av Under Isen. Sen går det utför i backen. Lars Winnerbäck, Ola Magnell, Little Marbles, Love Antell och Emelie Essinger lyckas inte riktigt lyfta sina tolkningar till toppen och ge dem nytt liv. Artisterna gör inte Sundströms låtar som om de vore sina egna och därmed inte bättre än originalen. Visst, så här brukar det se ut när man ska till att släppa tributealbum. Hyllningen är inte dålig det är bara det att Sundström själv är så mycket bättre.

Peter Dahlén

Chris Duarte ”Infinite Energy” (Provogue/Border)

Chris Duarte bördig från St. Antonio (Texas) började sin karriär som så många
andra med otaliga spelningar på allehanda pubar och lokaler. Vid 16 års ålder
var han redan en etablerad artist och det långt innan han själv var berättigad
att nyttja dryckerna som stod uppställda bakom bardisken.

Jag har haft ögonen på Chris Duarte ända sedan debuten med Texas Sugar/Strat
Magik (1994). Det var en skiva som träffade mitt i Bullseye. Duarte kändes som
en värdig om än inte ersättare så åtminstone efterträdare till Steve Ray Vaughan
som så tragiskt gick bort i helikopterolyckan 1990.

Infinite Energy bjuder på en varierande mylla av blues även om inriktningen vid
några tillfällen ändras, irrar iväg och försvinner in i snårskogen med andra mål
i siktet.

Hästen är sadlad och en Winchester – geväret som vann vilda västern – är tryggt
nerstoppad i högra sidofacket. Det är dags att jaga tvättbjörn. Första spåret ”
Ridin'” hoppar igång med en rejäl hästspark och man skulle kunna tro att Johnny
Winter sitter vid tömmarna på den vilt galopperande Mustangen. Influenserna är
inte at ta miste på.

”City Life Blues” och ”Sundown Blues” är två tunga spår med rätt adelsmärke. Med
grundplåtar härstammande från Jimi Hendrix och ett eget briljant gitarrspel
kommer man långt. Rytmsektionen ombesörjs av Matt Stallard på bas och Chris
Bourroghs vid trummorna. En trio är självfallet allt som behövs.

Långa ekvilibristiska gitarrövningar bjuds det på i ’Killing Time’ och ’Purple
Gloaming’. Duarte har lärt sig alla tricks under resans gång och jag är
övertygad om att en presentation på scen hade varit klart givande för att inte
säga övermäktig.

’My Heart Don’t Want To Let You Go’ ger sig ut i soul-träsket där Marvin Gaye’s
ande håller ett vakande öga på de ofrälsta som sitter fast i kvicksanden. En
helt onödig utflykt, som absolut inte helgar medlen utan bara väcker ont blod.

Att bege sig in i Jazz fusion – labyrinten med ’Hamra St’ var även det dömt att
misslyckas. Möjligheten att träffa på Miles Davis i slutänden är som bekant ett
hopplöst företag i en värld där kampen för evigt är förlorad. Däremot är risken
att gå vilse överhängande stor.

Duarte gör rätt i att bli vid sin läst och förbli den bluesman och Texas Ranger
han är utsedd till. Han måste förtjäna sina sporrar ärligt och inte ge sig ut på
planlöst kringflackande strövtåg och därmed kanske rent av sluta sina dagar som
en utarmad Rodeo Clown.

Thomas Claesson

Duran Duran ”All you need is now” (Pias/Border)

Engelska new romantics-bandet och de gamla pinup-pojkarna Duran Duran har ännu inte lagt hatten på hyllan för gott. Efter storhetstiden på 80-talet fick bandet en nytändning 1993 med det självbetitlade comeback-albumet Duran Duran (ibland kallat ”The Wedding Album”) och hitsinglarna ”Ordinary World och ”Come Undone” och har därefter lunkat vidare i maklig takt utan att göra större väsen av sig.

Nya plattan All You Need Is Now är det sjätte albumet sedan 1993-plattan och har på vissa håll faktiskt hyllats som bandets bästa skiva sedan albumet Rio (1982)! Jag kan nog inte riktigt instämma helt i den kören. Men faktum är att Duran Duran här visar sig fortfarande vara förvånansvärt pigga och i form. Det finns ekon från förr särskilt nämnda Rio och dess uppföljare Seven and the Ragged Tiger (1983) kan delvis stå som referenser för att beskriva ljudbilden på All You Need Is Now – detta parat med ett mera up to date sound som gör att det här sålunda känns otippat vitalt. Känslan för svepande melankoliskt marinerade slicka refränger sitter fortfarande också där den ska. Trevligt.

Lyssna på: ”All You Need Is Now”, ”The Man Who Stole A Leopard”, ”Mediteranea”.

Henric Ahlgren

Jesse Sykes & The Sweet Hereafter ”Marble Son” (Fargo/Playground)

                                              I butik: 4 april

Oh My Girl-albumet  för några år sedan med amerikanska sångerskan och bandledaren Jesse Sykes var en mindre sensation i mina örongångar. En skiva som var fyllt med ovanligt rockig americana, bra låtar och en gitarrist som spelade varierat, stämningsfult och ibland med stor pondus. Ett par album senare är det inte lika fräscht som då.

Visserligen är inledningsspåret en grym uppvisning i hur hela albumet borde tagit sig ut med sin psykedeliska americana. Lite som ett ungt Jefferson Airplane skulle ha låtit 2011. Men sedan avstannar det hela snabbt. Många av de resterande spåren är uppbyggda på samma sätt, med en lugn inledning som doftar engelsk folkmusik eller kanske  något som liknar gruppen Midlakes senaste album.

Jesse Sykes och hennes band är suveräna musiker som tar det hela på för stort allvar denna gång. Musiken, sången och arrangemangen är täta, snygga och musikaliskt oantastliga. I vissa fall kan jag lätt falla för detta. Men inte idag, inte nu. För det blir lätt tråkigt. Musik ska ha puls och ett groove. Kollar jag ner på foten som brukar indikera om det småsvänger något i musiken så sover den sin stilla törnrosasömn. Inte bra, för jag borde gilla det här.

Alla  musikingredienserna var på plats men det blev ingen kommunikation den här gången. Sorry Jesse !

Bengt Berglind

Adele ”21” (XL Rec/Playground)

Den engelska rosen Adele från Tottenham slog igenom 2008 med hiten ”Chasing Pavements” och albumet 19 vars titel anspelade på den unga damens dåvarande ålder. Adele banade djärvt väg jämsides med Amy Winehouse och Duffy som ny souldiva med framtiden för sig.

Nya Rick Rubin-producerade plattan 21 visar att den nu 21-åriga stjärnan verkligen kan göra anspråk på att vara ”the great white hope” inom soulmusiken och Aretha Franklin-vibbarna är nästan tydligare på denna platta som är lite mognare och lite mörkare än debuten. Första singeln ”Rolling In The Deep” är inte mindre än fantastisk och skivköparna verkar ha tyckt detsamma, plattan har vid det här laget toppat Englandslistan och amerikanska Billboard.

Lyssna på: ”Rolling In the Deep”, ”Someone Like You”, ”He Won’t Go”.

Henric Ahlgren

Gov’t Mule ”Mulennium” (Provogue/Border)

                                     Spotify

Det finns datum i historien som aldrig glöms. Var och en som har upplevt den 3:e
september 1967, den 28 februari 1986 eller den 31 december 1999 har mycket lätt
att redogöra för vad som gjordes just de dagarna. 
 
Vid millenniumskiftet befann jag mig själv i en liten stad i Sverige. Vi kan
kalla staden Kristinehamn.

Dimman låg tät den natten. Då menar jag inte den själsliga eller kroppsliga
dimman utan Moder jords dimma från naturen. Fyrverkeriet stod uppställt på Norra
Torget och tolvslaget närmade sig. Raketer för tiotusen och åter tiotusentals
kronor briserade i skyn. Ingen såg raketerna när de exploderade i dimman.

Dova knallar hördes milsvitt. Karl den XII:e måste ha upplevt något liknande
under sina fälttåg i Polen, där mörsare med jämna intervall fyrade av sina
salvor i krökta banor mot skyn. Nu hördes dånet i en liten stad i Sverige. Vi
kan kalla staden Kristinehamn.

I en annan del av världen var det ännu sex timmar kvar till tolvslaget. Roxy-
Teatern i Atlanta (Georgia) förbereddes som värst, då Gov’t Mule skulle spela
senare på kvällen. Read the rest of this entry →