nyaskivor.se

JD Souther ”Rain” (Slow Curve Records)

J.D. Souther har några kritikerrosade soloalbum bakom sig när denna web-EP med livelåtar dyker upp. Han är däremot minst lika känd för att skriva låtar för och tillsammans med andra artister och har bland annat skrivit låtar för Eagles, Bonnie Ratt, Roy Orbison för att nämna några få av alla de han har jobbat med genom åren.

Rain är en 7-låtars live EP som bara finns att köpa via Southers egen hemsida (Klicka på bilden för att komma dit). I vanliga fall skulle jag vilja placera in Souther i country/americana-facket men den här livespelningen spelar de låtarna i jazztolkningar. Vilket gör skivan perfekt för avslappning efter en hård arbetsvecka. Bästa låtarna är ”Journey Through The Nile” och ”New Kid In Town”.

Jag gillar vad jag hör, men däremot tror jag att detta är en utgivning som främst kommer locka de redan inbitna fantasterna till ett köp. Men blev du det minsta intresserad efter att du läst det jag skrivit är den helt klart värd att kolla upp. Ett tips är att gå till hemsidan och lyssna på smakproven som finns där.

Lars Svantesson

Levon Helm ”Electric Dirt” (Caroline/EMI)

Att visa respekt för äldre och framlidna är en självklarhet. Att en man som
Levon Helm både har överlevt och medverkat på Woodstock-festivalen väcker
dessutom en känsla av beundran och ödmjukhet. Den snart 70-åriga trumslagaren
från Arkansas hade bästa stolen inom synhåll när han 1969 sjöng med sitt band
vars namn var just – The Band.

Första sången ut blir ”Tenesse Jed” med signum Jerry Garcia i salig åminnelse.
Musik skapad för ett par solglasögon – med så svart glas att ingen ens vet ditt
namn – en blå-tonad Fat Boy (Harley – Davidson) och några mil asfalt. Den
amerikanska drömmen är förverkligad. Du är fri som fågeln och ingenting kan
stoppa dig på prärien när du glider fram i en oemotståndlig Greatful Dead-anda.

Två stycken Muddy Waters melodier ”Stuff you got to watch” och den ack så
sanningsenliga ”You can’t lose what you ain’t never had” är en självklarhet i
dessa sammanhang. Den förra en lunkande visa ackompanjerad av dragspel och
tacksam refräng som inbjuder till allsång. Den senare med en mandolin som
huvudinstrument vars närvaro skapar en exceptionell fridfullhet. 
      
En träkyrka i södern med gospel som dånar mellan väggarna. ”Move along train”
och den formidabla ”When I go away” glänser båda i skenet av kyrkans
kandelabrar. Helm’s lantliga helighet växer ikapp med körens svävande ande,
vilket gör helheten till något som griper tag i både kropp och själ.  Man måste
ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med i den totala hängivenheten som
återspeglas här. Ett sista moment innan det hela är över.

Helm’s röst är inget annat än ett släpande, skrovligt läte som återuppväcker
decennier av sånger, lika ärligt och sant som tidens obevekliga klocka. Det
finns över huvud taget ingen elegans, förutsatt att man inte räknar mänsklig
värdighet och integritet som en värdefull dygd.    

Helm förvaltar arvet från 60-och 70-talet med stolthet och finess. Inte mycket
har egentligen förändrats. Livet i södern är sig likt. Grodorna kväker i
Louisianas träskmarker och syrsorna öronbedövande spelande fortgår som det
alltid gjort. Helm återupplivar och målar upp musiken precis som den skall vara.
Att komponera odödliga mästerverk som The Band’s tidigare ”The Weight” eller
”The night they drove old Dixie down” låter sig visserligen inte att göras nu
för tiden. Helm kommer dock nära, så nära det går att komma.

Thomas Claesson

Porcelain ”…as it were. Here and there” (Porcelain Music)

Septetten Porcelain från Österbotten i Finland spelar back to basics proggrock med nordiska folkmusikinfluenser som ett viktigt inslag. Stommen i musiken är gitarrer, bas, trummor och inte minst klaviatur: keyboards, hammond och synth. Charlotta Kerbs sång ovanpå det hela är en mix av Robert Plant och en kulande fäbodjänta. Värt många lyssningar bara det!

Plattan …as it were. Here and there inleds funkfärgat, fartfyllt med Lost in Haze men är till övervägande del en ganska lugn, melankolisk historia och lagom jammig som sig bör, från sorgsna andraspåret Parts över långa Someone and love med pratsång som ur en återberättad novell och ett smått briljant gitarrsolo, mystiska Markens Gröde till vackra sistaspåret Vinden, som är det enda skrivna på svenska.

…as it were. Here and there är en angenäm bekantskap som förhoppningsvis får den renommé den förtjänar.

Mats Johansson

Giant ”Promise Land” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Snacka om att få valuta för pengarna, för den som köper ”Promise Land” förväntar sig förstås AOR-hårdrock med gitarren i fokus och det är precis vad som erbjuds här. Ja, just det: till skillnad från dom flesta AOR-artister så är gitarrerna mer framträdande än keyboards när det handlar om Giant (normalt brukar det vara 50/50).

Bandets fjärde (comeback-)skiva inleds starkt med Believer (Redux) som med sköna keyboardslingor, snygg körsång och ett läckert gitarrsolo ser till att lyssnaren är fast. Det fortsätter bra med titellåten Promise Land vars styrka är den övertygande sången i verserna. Skivans bästa refräng återfinns i fartfyllda Never Surrender. Och balladen Our Love är en typisk Giant-ballad av bästa klass. Men det är i femte låten Prisoner Of Love som det bränner till och det ordentligt med svängigt 70-talsgung. Klart bästa låten!

Individuellt så handlar det om gedigna insatser skivan igenom. Mest reagerar jag dock över nya utmärkta sångaren Terry Brock (Seventh Key, Strangeways) och alla läckra gitarrrsolon signerade John Roth (Winger).

Dann Huff är inte längre med i bandet på grund av andra åtaganden, men han har ändå funnits till hands vid skivinspelningen och det är säkert en av anledningarna till att det låter så bra. Betyget är nära en sänkning till 3,5 eftersom skivan hade vunnit på att kortas med ett par låtar. Men det handlar trots allt i huvudsak om AOR-hårdrock i toppskiktet och jag är säker på att fansen kommer att älska det. Om bara Giant vågar utforska de svängiga tongångarna i Prisoner Of Love mer på nästa skiva så kan det bli riktigt roligt…

Magnus Bergström

Grand Design ”Time Elevation” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Detta band med ursprung i Västmanland var sannerligen ingen njutbar lyssning.
När det ändå har lagts ner så mycket arbete av en grupp ambitiösa musiker blir
man häpen av att det mynnar ut i något så totalt intetsägande.

Att ha Def Leppard som förebild betyder att man har ett negativt saldo redan
från början. Jag har aldrig förstått originalets storhet och detta förtydligas
senast på SRF 2008 då en skara tappra åskådarna blev översköljda av skurar med
dåliga vibrationer. Nu finns det alltså en kopia som inte bara vill låta som DL
utan även gör det.

Kära Örebroare hmm.Jag menar kära Västeråsare: Det här är ingen stor dag för
gurkans hemstad. Ett band måste ha en egen själ, åtminstone en liten nyans som
gör att man känner att de har något eget. Vill man höra cover-band så kan man ta
en käpp och slå på en buske var som helst, så kommer de fram i strida strömmar.
Denna skiva kommer att vara totalt bortglömd när sista spåret har tonat ut.
Dessutom får man uppsöka ett fristående apotek och försöka bota den begynnande
huvudvärken.

För alla anhängare av Def Leppard så är detta om än inte en våt dröm så
åtminstone en förenklad ”replica”.
 
För alla oss andra vill jag rekommendera att uppsöka ett centralt beläget
gathörn. Då finns nämligen en möjlighet att man få höra ett fordon som är
utrustat med V8-motor. Inte så lätt så här års visserligen, men har man tur så
passerar förr eller senare en Van eller Pickup. Den musiken ger åtminstone några
sekunders lycka vilket är betydligt mer än Grand Design skapar med sitt nötande
maskingnissel som närmast påminner om en havererad tändkulemotors entoniga dunk,
dunk, dunk.

Thomas Claesson

Alkaline Trio ”This Addiction” (Hassle/Sound Pollution)

Alkaline Trio släpper nu sin sjunde fullängdare ”This Addiction”. Rent musikaliskt skulle man kunna placera dem någonstans i gränslandet mellan punk, skatepunk och MTV-punk i samma stil som Green Days senaste plattor. Det är melodiöst och ganska trallvänligt. Men trots att den känns producerad för MTV och radiostationer så är den här musiken inget som jag tror kommer gå hem hos kidsen. Det är lite för smalt och inte tillräckligt trallvänligt för det. Och det tackar jag för.

Plattan innehåller en hel drös låtar med personliga och starka texter, som alla ligger på den mörka planhalvan av tillvaron. Den låten som sticker ut mest rent textmässigt tycker jag är ”The American Scream” som handlar om en soldat som kom hem från Afghanistan och tog sitt liv vid sin mors grav. Ruggigt starkt! En annan låt som sticker ut både musikaliskt och textmässigt är öppningsspåret ”This Addiction” som är en skön punklåt om drogmissbruk och vägen tillbaka. Denna låt innehåller skivans starkaste refräng.

Jag gillar det här, även om några låtar på skivan inte är speciellt bra.

Lars Svantesson

Gamma Ray ”To The Metal” (Ear Music/Playground)

Det är absolut inte första och heller inte sista gången man stoppar in ett nytt album samt direkt känner ”Fan, det här har jag hört förut”. Gamma Ray släpper nu ”To the Metal” som inte erbjuder någon större överraskning. Det är så tyskt det kan bli skulle man kunna säga. Dessutom antar jag att fansen vill ha det på så vis. Men jag kunde inte låta bli att notera en sak som jag läste från bandets egen hemsida, jag citerar: “The new Gamma Ray offering is thoroughbred and classy, fast-paced and deep, and holds a few surprises in store which distinguish the band from the mass of acts who try their hand at similar styles and sounds.”

Nu undrar jag givetvis vad det är som skiljer Gamma Ray från just alla de andra, jag kanske inte har hört samma låtar som de själva?

Det är kompetent och stundtals trevligt. Man blir absolut inte helt besviken, ej heller finns det något som låter dåligt. Samtidigt bör man försöka ta i lite extra någon gång, såsom jag ansåg deras konkurrenter Helloween gjorde med albumet ”Gambling With the Devil”.

Jag hittar ingen klar favorit vilket också är udda, man brukar alltid hitta någon låt som lockar lite extra. Däremot hittar jag ganska snabbt låten ”No Need to Cry” som jag fullkomligt spyr av. Givetvis sätter sig låten på huvudet därtill!

Så om man är ett stort fan utav Gamma Ray har ni fått ännu ett album serverat. För er andra så är det intet nytt. Jag kommer inte rekommendera den här skivan, men samtidigt skadar det inte att plocka den på rea. Men ska Gamma Ray mäta sig med sina konkurrenter bör man stampa på gaspedalen och visa lite kärlek till musiken.

Ricky Löfqvist

Foreigner ”Can’t Slow Down” (Ear Music/Playground)

USA-baserade AOR-bandet Foreigner, med engelske låtskrivaren och gitarristen Mick Jones och sångaren Lou Gramm som portalfigurer, slog igenom närmast otidsenligt med sin radioanpassade och mångmiljonsäljande strömlinjeformade rock samtidigt som den första vågen av skramlig punkrock regerade bland erans trendsetters under andra halvan av 1970-talet. Bandet nådde sin konstnärliga och kreativa höjdpunkt 1981 med Mutt Lange-producerade albumet 4 – ett alster som inte är något mindre än ett fullblodsmästerverk inom AOR-klassen med hitlåtar som bl.a. ”Urgent” och ”Waiting For A Girl Like You”. (Punkikonen Johny Rotten har för övrigt i intervjuer på senare år avslöjat att han i hemlighet älskade just 4.)

Den största kommersiella världsomspännande framgången fick Foreigner dock med balladen ”I Wanna Know What Love Is” från albumet Agent Provocateur (1984) – en gospelfärgad låt som egentligen inte kan sägas vara helt representativ varken för gruppen som sådan eller albumet i sig. Enligt Lou Gramm var det också Mick Jones allt större orientering mot ballader som fick gruppen att med tiden falla isär. Ytterligare bidragande orsak kan också sägas vara att Gramm tragiskt drabbades av en hjärntumör och förlorade mycket av sin forna kraft.

Mick Jones har dock nu på senare år självsvåldigt satt upp en ny version av bandet i kölvattnet av den revival som sk. ”classic rock” fått runt millenniumskiftet. Därav albumet Can’t Slow Down med sångaren Kelly Hansen som bitvis låter lite som en klonad kopia av Lou Gramm. Det här är inte alls pjåkigt och väl värt att lyssna på, inte minst för de som gillade Foreigner tidigare, även om någon up-tempolåt till på plattan hade varit bra för dynamiken. Stabila låtar är annars bland annat titellåten ”Can’t Slow Down”, ”Living In A Dream” samt ”Lonely”. Det kan tilläggas att de som sett den här versionen av Foreigner live på senare tid vittnar om att den även ter sig mycket bra på konsertscenen. Men det är klart, det ”riktiga” bandet är det ju inte. Det är ju aldrig den här typen av konstellationer.

Henric Ahlgren

Grimmstine ”Grimmstine” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Grimmstine är ett nytt projekt som har tagit första delen av namnet från
”mannen med läderlungan” Steve Grimmett. Den andra hälften bidrar amerikanske
gitarristen Steve Stine med. Fantasilöst, men förmodligen ett naturligt val av
namn.

På Steve Grimmett’s CV finns sedan tidigare band som ”trash”-legenderna Onslaugh
och för att inte nämna Grim Reaper och Lionsheart. Steve Stine har levt en mera
undanskymd tillvaro ”over there” med grupper som Avian och Methuselah.

I huvudsak är ”Grimmstine” ett ganska varierat album som täcker in hela
spektrumet av ”metal”, från ”heavy metal/trash metal” (”To catch a killer”,
”Take this air”) till mera konventionell melodiös hårdrock (”Supernatural”, ”You
give me love”).

Jag tillhör skaran av beundrare till det sistnämnda. Trots idoga festivalbesök
och då främst på ”Sweden Rock Festival” har jag inte förbättrat min
”headbanging”-teknik, så att jag till fullo kan njuta av ”Trash metal”-banden.
Jag vet dock hur det känns att stå längst fram i ledet omgärdad av fullt
utvecklade ”headbangers”. Det gör mycket ondare än man tror.    

Det känns som om Steve Grimmett och hans ekipage ligger i ”dödens” position i
ett V75-lopp. Det finns betydligt stabilare hästar (andra band) runt omkring
honom. Grimma och betsel måste justeras så att låtarna blir mera effektfulla
rakt över. Skygglapparna bör tas bort, dels för att vidga vyerna och dels så att
man ska komma ihåg låtarna bättre. Att vifta med piskan hjälper föga och att
slutligen dra öronpluggarna känns som en sista desperat åtgärd, vilket
emellertid leder till att han i alla fall kommer tryggt i mål.

De bästa spåren på en i övrigt ganska anonym skiva återfinns på den allra sista
halvan. Monumentala ”Afraid of the dark” där det inte sparas på krutet och den
näst intill perfekta ”power”- balladen ”This don’t look like love to me” som för
att ge lite perspektiv hamnar någonstans mitt emellan Judas Priest och
Whitesnake. Jag undrar också i min enfald om inte Steve Grimmett träffar en halv
ton högre än självaste Bruce Dickinson, men det kan vara en inbillning. Skivan avslutas så näpet av en liten vaggvisa – ”To sing a lullabye”, vilket gör att man somnar gott och undviker de värsta mardrömmarna.

Metallsnurran stannar obevekligen på den förtretliga piggen mellan siffra 2 och
3. Det är inget dåligt betyg, men heller inte jättebra. I ingenmansland kan man
säga.

Grimmstine’s dagar kan vara passerade innan de ens har börjat, men det kan också
vara så att något stort är på gång bakom hörnet. Det får framtiden utvisa.
Intill dess duger gott denna fleromättade ”metal-sandwich”.

Nej, nu tror jag det är dags att ta en smörgås själv och vad är bättre än en
macka med äkta Gustafskorv (hästkorv) som pålägg. Det kan behövas efter allt
prat om hästar och ”metal”.

Thomas Claesson

Fotnot: Gustafskorv är en basturökt korv med 80 % kötthalt (Hästkött).
Originalet tillverkas i Gustafs utanför Borlänge.

W.E.T. ”W.E.T.” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Tänk dig följande fight: I ena ringhörnan alla med fördomar mot så kallade projektgrupper. I andra ringhörnan Frontiers Records, skivbolaget bakom projektgruppen W.E.T. Vinnare: Frontiers Records på (nästan) knockout. Och det är förstås en logisk vinnare, för det är nämligen följande rutinerade herrar som rört ihop W.E.T.-ingredienserna till en välljudande AOR-gryta: Robert Säll (Work Of Art), Erik Mårtensson (Eclipse) och Jeff Scott Soto (Talisman, Yngwie Malmsteen med flera).

Inledande dubbelmackan med riviga Invincible och singellåten One Love sätter ribban högt. Det är rentav så att just Invincible är en av dom finaste stunderna i Jeffs långa karriär. Men bästa låten är suveräna Put Your Money Where The Mouth Is (stilpoäng för rolig titel). Närmare en perfekt AOR-låt med riv i går helt enkelt inte att komma. Underbart svängig! Och i början av låten gör herr Soto sin bästa David Coverdale-imitation när han ylar kraftfullt. Fina balladen One Day At A Time med ett gnistrande gitarrsolo borde ha fått avsluta skivan på ett snyggt sätt. Jag skriver borde, för därefter följer tre låtar som är orsaken till att betyget på skivan inte blir högre: det är tre i sammanhanget ganska slätstrukna låtar.

Slutintrycket blir hur som helst att W.E.T. slagit till med en lovande banddebut, inget snack om den saken. Törs man hoppas på någon eller några livekonserter framöver? För det vore synd om det enbart handlar om ett studioprojekt.

Magnus Bergström