Foreigner låter lite som förut
- Foreigner ”Can’t Slow Down” (Ear Music/Playground)
USA-baserade AOR-bandet Foreigner, med engelske låtskrivaren och gitarristen Mick Jones och sångaren Lou Gramm som portalfigurer, slog igenom närmast otidsenligt med sin radioanpassade och mångmiljonsäljande strömlinjeformade rock samtidigt som den första vågen av skramlig punkrock regerade bland erans trendsetters under andra halvan av 1970-talet. Bandet nådde sin konstnärliga och kreativa höjdpunkt 1981 med Mutt Lange-producerade albumet 4 – ett alster som inte är något mindre än ett fullblodsmästerverk inom AOR-klassen med hitlåtar som bl.a. ”Urgent” och ”Waiting For A Girl Like You”. (Punkikonen Johny Rotten har för övrigt i intervjuer på senare år avslöjat att han i hemlighet älskade just 4.)
Den största kommersiella världsomspännande framgången fick Foreigner dock med balladen ”I Wanna Know What Love Is” från albumet Agent Provocateur (1984) – en gospelfärgad låt som egentligen inte kan sägas vara helt representativ varken för gruppen som sådan eller albumet i sig. Enligt Lou Gramm var det också Mick Jones allt större orientering mot ballader som fick gruppen att med tiden falla isär. Ytterligare bidragande orsak kan också sägas vara att Gramm tragiskt drabbades av en hjärntumör och förlorade mycket av sin forna kraft.
Mick Jones har dock nu på senare år självsvåldigt satt upp en ny version av bandet i kölvattnet av den revival som sk. ”classic rock” fått runt millenniumskiftet. Därav albumet Can’t Slow Down med sångaren Kelly Hansen som bitvis låter lite som en klonad kopia av Lou Gramm. Det här är inte alls pjåkigt och väl värt att lyssna på, inte minst för de som gillade Foreigner tidigare, även om någon up-tempolåt till på plattan hade varit bra för dynamiken. Stabila låtar är annars bland annat titellåten ”Can’t Slow Down”, ”Living In A Dream” samt ”Lonely”. Det kan tilläggas att de som sett den här versionen av Foreigner live på senare tid vittnar om att den även ter sig mycket bra på konsertscenen. Men det är klart, det ”riktiga” bandet är det ju inte. Det är ju aldrig den här typen av konstellationer.
Henric Ahlgren
