Hård men inte så grym
- Grimmstine ”Grimmstine” (Metal Heaven/Sound Pollution)
Grimmstine är ett nytt projekt som har tagit första delen av namnet från
”mannen med läderlungan” Steve Grimmett. Den andra hälften bidrar amerikanske
gitarristen Steve Stine med. Fantasilöst, men förmodligen ett naturligt val av
namn.
På Steve Grimmett’s CV finns sedan tidigare band som ”trash”-legenderna Onslaugh
och för att inte nämna Grim Reaper och Lionsheart. Steve Stine har levt en mera
undanskymd tillvaro ”over there” med grupper som Avian och Methuselah.
I huvudsak är ”Grimmstine” ett ganska varierat album som täcker in hela
spektrumet av ”metal”, från ”heavy metal/trash metal” (”To catch a killer”,
”Take this air”) till mera konventionell melodiös hårdrock (”Supernatural”, ”You
give me love”).
Jag tillhör skaran av beundrare till det sistnämnda. Trots idoga festivalbesök
och då främst på ”Sweden Rock Festival” har jag inte förbättrat min
”headbanging”-teknik, så att jag till fullo kan njuta av ”Trash metal”-banden.
Jag vet dock hur det känns att stå längst fram i ledet omgärdad av fullt
utvecklade ”headbangers”. Det gör mycket ondare än man tror.
Det känns som om Steve Grimmett och hans ekipage ligger i ”dödens” position i
ett V75-lopp. Det finns betydligt stabilare hästar (andra band) runt omkring
honom. Grimma och betsel måste justeras så att låtarna blir mera effektfulla
rakt över. Skygglapparna bör tas bort, dels för att vidga vyerna och dels så att
man ska komma ihåg låtarna bättre. Att vifta med piskan hjälper föga och att
slutligen dra öronpluggarna känns som en sista desperat åtgärd, vilket
emellertid leder till att han i alla fall kommer tryggt i mål.
De bästa spåren på en i övrigt ganska anonym skiva återfinns på den allra sista
halvan. Monumentala ”Afraid of the dark” där det inte sparas på krutet och den
näst intill perfekta ”power”- balladen ”This don’t look like love to me” som för
att ge lite perspektiv hamnar någonstans mitt emellan Judas Priest och
Whitesnake. Jag undrar också i min enfald om inte Steve Grimmett träffar en halv
ton högre än självaste Bruce Dickinson, men det kan vara en inbillning. Skivan avslutas så näpet av en liten vaggvisa – ”To sing a lullabye”, vilket gör att man somnar gott och undviker de värsta mardrömmarna.
Metallsnurran stannar obevekligen på den förtretliga piggen mellan siffra 2 och
3. Det är inget dåligt betyg, men heller inte jättebra. I ingenmansland kan man
säga.
Grimmstine’s dagar kan vara passerade innan de ens har börjat, men det kan också
vara så att något stort är på gång bakom hörnet. Det får framtiden utvisa.
Intill dess duger gott denna fleromättade ”metal-sandwich”.
Nej, nu tror jag det är dags att ta en smörgås själv och vad är bättre än en
macka med äkta Gustafskorv (hästkorv) som pålägg. Det kan behövas efter allt
prat om hästar och ”metal”.
Thomas Claesson
Fotnot: Gustafskorv är en basturökt korv med 80 % kötthalt (Hästkött).
Originalet tillverkas i Gustafs utanför Borlänge.
