nyaskivor.se

Asia ”Indigo” (Frontiers/Playground)

Indigo representerar en oväntat kreativ återfödelse som lyfter fram Asias styrkor. Kopplingen till John Wetton är fortfarande hörbar och behandlas med respekt. Albumet fungerar dock inte enbart på grund av det förflutna. Den verkliga kraften kommer från den nuvarande konstellationen. Det är svårt att föreställa sig en mer smakfull presentation av klassiskt influerad rockmusik.

Geoff Downes spirituella tangenter sätter den harmoniska riktningen, John Mitchell ger mer bett åt gitarrtonen, Virgil Donati utökar det rytmiska ordförrådet och Harry Whitley för vidare de välbekanta sångklangerna med sin egen smidighet. Efter ett tolvårigt uppehåll, förlusten av den viktigaste aktören i deras historia och en grundläggande personalförändring låter bandet anmärkningsvärt som sig själva. Det hedrar John Wetton utan att begrava nutiden under hans minne.

The Traveller (Into The Light) inleder med en rejäl dos storslagenhet och en refräng som svävar fritt. En sånginsats som inte ger något övrigt att önska, trumspel som håller musiken i ständig rörelse, kontringar med tydliga gitarrlinjer och en bakgrund som fylls på med flera keyboardlager. Den titulära fristaden Arcadia representerar hoppet om att lämna mörker och gamla sår bakom sig. Det stora eposet känns bekant, men att placera urspunget är svårt.

Asias progressiva rötter är speciellt märkbara i den monumentala 3-delade sviten Tattoo Indigo. Den instrumentala första delen är mörk och tung. Djupa basfrekvenser, skiftande keyboardtoner och rytmiska förskjutningar bygger upp en spänning som håller ett bastant grepp. Återkommande versrader driver momentet framåt.

Del två seglar sömlöst fram med subtila minnen som dröjer sig kvar likt indigofärgade spår. Akustiska ljud och en enkel melodisk båge ersätter de vidsträckta ljudlandskapen. På egen hand känns det korta stycket nästan illusionsfritt, men som svitens lugna mittpunkt är det perfekt placerat.

I del tre växlar sången till ett högre register, medan gitarrer, keyboards och trummor blir alltmer sammanflätade. Intrigen släpper den tidigare uppbyggda spänningen, men glänser oförtrutet med en glasklar charm. Totalt sett ett anmärkningsvärt förlösande musikstycke.

Efter ett par stämningsfulla spår (Life In The Sun och Hymn For The Fallen) återfinns Night And Day och Whitley ger direkt rockenergi till sin röst. Aggressiva gitarrer, stramare rytm och vassare frasering ger en förnyad känsla av energi till handlingen. Historien om Valencia (The Ghost Ship) skildras med stillsam dramatik. Arrangemanget antyder vattnets rörelser och den spöklika atmosfären återspeglar den ödesmättade förlisningen utanför Vancouver 1906. Refrängen förblir diskret och passar det historiska ämnet. Den korta instrumentala sången An Elegy avslutar sedan berättelsen.

Med Chesapeake Bay blir albumet ännu mer personligt. Wetton och Downes ofullbordade komposition har omsorgsfullt  färdigställts. Den är välkommen i sin utformning som liten och intim. Yes-gitarristen Steve Howe lägger till fina akustiska konturer som ger låten extra ömhet. Harmonierna på On A Winter’s Night har stor påverkan. Känsloläget blir melankolisk och produktionen är smakfull med piano och stråkar som förblir diskreta. Den unge walesiske sångaren omsluter lyssnaren vackert och varmt.

16 låtar på dryga timmen har blåst nytt liv i bandets namn och sprider förnyat hopp. Musikaliskt besitter albumet alla nyanser som tänkas kan. Låtarna är genomlysta och perfekt producerade med ett överflöd av upplyftande stilistiska element. Det finns onekligen en tillgivenhet för det förflutna , förståeligt nog, men det finns också en förmåga och vilja att bana väg mot framtiden.

Thomas Claesson