nyaskivor.se

VOZ ”Shadows of Death” (Music Buy Mail/Sound Pollution)

Release:  16 mars

Musik från Florida, USA brukar i hårdrocksvärlden i huvudsak innebära death metal. Albumdebuterande VOZ är ett av undantagen för här handlar det uteslutande om traditionell amerikansk heavy metal i Iced Earth-stil. Förresten; låt dig inte luras av ordet ”albumdebuterande” för flera av bandmedlemmarna har rutin i massor: Morrie Vozdecky, Shane French (ex-Jon Oliva’s Pain, Circle II Circle, Teer och Millenium), John Teer (ex-Teer) och Raven Blakkwell. Som extra krydda leverereras gästgitarrsolon av Pete Blakk (King Diamond) och Dave Garcia (Cage). Flertalet av låtarna är dessvärre snarlika och det gör att skivan aldrig riktigt lyfter. Men som tur är finns tre undantag som ger Shadows of Death relevans: Witch Hunter är cool metal i mid tempo med en skön refräng. Skivans bästa låt!

Darkness Reigns innehåller skivans bästa sånginsats av Morrie Vozdecky (tänk en råare version av Rob Halford á la Tim ”Ripper” Owens) och dessutom är gitarrsolot extra smakfullt. Heaven Cries börjar med ett skönt gitarrintro innan pratsång tar vid och därefter är det tung metal som gäller. De två sistnämnnda låtarna återfinns i slutet på skivan, så med andra ord gäller det att lyssna igenom hela paketet innan slutomdöme kan ges. Om VOZ är något för dig som läser detta? Det får du avgöra själv…

Magnus Bergström

Everything Went Black ”Cycles Of Light” (Prosthetic/Border)

När man sätter på skivan första gången med ett nytt okänt band har man höga förväntningar att den här skivan ska vara ”the new shit” som man alltid väntat på, sen kommer musiken och ”everything went black”.

Introt bådar något gott, men när det bryter ut i spår 2, känner jag mig först besviken. Och är så i några låtar innan musiken och skriken, som nästan snuddar i primalskrik ibland, vänder mig tillbaka. Det här är hårt och brutalt och blir aldrig MTV sockersött som ofta har varit fallet med de recensionsexemplar jag brukar få.

Skönt att det finns band som inte bara ska vara hårda till en viss gräns och sen ska anpassa sig i mainstreamkulturen. Det är tung skoningslöst riffande, utan att för delen komma in mot crust och annan mindre melodiöst mangel, det här är i gränslandet mellan death metal och skoningslös hardcore. Kanske inte den friska fläkt som jag hade hoppats, men ändå en skiva och ett band som jag kommer återvända till även efter den här recensionen är färdigskriven.

Det hårda manglet som ibland blir doomiskt malande och med skriksången, utan att enligt mig räknas som growl – det här är bara skönt skrik, byts ibland ut mot vackrare tongångar. Det sker inte för ofta så man blir irriterad utan ett par tre gånger under skivan. Vilket naturligt gör de hårda delarna ännu hårdare och bättre. Så på det hela taget är jag nöjd med denna skiva.

Lars Svantesson

Neal Casal ”Sweeten The Distance”  (Fargo/Playground)

Det är svårt och förstå hur en så kompetent och driven musiker, låtskrivare och sångare som Neal Casal kan låta så anonym och slätstruken på album efter album. Hans musik andas som vanligt ett luftigt LA sound som grundades bland annat av Jackson Browne, America och senare Eagles.

På sista tiden har Neal agerat  förstegitarrist i Ryan Adams band och visst hörs det att han är en utmärkt  strängbändare i västkustskolan. Sjunger gör han känsligt och alla bakgrunder är genomarbetade i minsta musikskrymsle. Var fallerar det hela då ? Låtarna är svaret. De är fyllda med ingredienser men ändå helt profillösa. Så kan vi inte ha det när det finns så mycket bra att välja på i samma genrer.

Bengt Berglind

Terrorizer ”Hordes of Zombies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om jag skulle välja tio plattor att ta med till en öde ö, så skulle Terrorizers World Downfall troligen vara en av dem. Har man gjort en så stilbildande platta får man räkna med att allt annat man gör kommer att ställas mot den. Det har fått en del surmagade recensenter att konstatera att Hordes of Zombies inte är World Downfall del 2. Det tycker inte jag heller men däremot är den en klockren uppföljare till World Downfall, och då räknar vi inte 2006 års Darker Days ahead som inte var en värdig gravsten över Jesse Pintado (R.I.P.).

Ovan nämnda surmagade skribenter brukar skriva något i stil med att skivan är bra, men inte lika bra som World downfall. Enligt mig begår man det generalfel som de flesta hårdrockare (så även jag) ofta gör, nämligen att in i döden hävda att första plattan minsann var bäst. Må så vara att World Downfall är en milstolpe av furiös energi och oöverträffad charm, men Hordes of Zombies har bättre produktion och piskar skiten ur de flesta grindcorewannabes i den yngre skolan. Säkerligen kommer en del purister också att hävda att Terrorizer utan Jesse Pintado inte är Terrorizer, men Katina Culture är en sjuhelvetes gitarrist och jag är säker på att Jesse Pintado, var han än befinner sig, nickar gillande.

Musiken då? Första intrycket är ett något kliniskt ljud, men det är inget som stör.  På det hela taget är ljudbilden tämligen fyllig och organisk. Låtarna är starka och varierade men faller aldrig utanför death/grind-ramarna.  Inga ballader så att säga, men en blandning av snabbt och tungt med mängder av sköna riff och fills av Katina Culture. Lite mer dödsmetall än tidigare tycker jag mig höra, men ingen grindfanatiker kommer att bli besviken. Jag kan plocka ut vilken låt som helst och det börjar rycka i benen, men tvingas jag välja några favoriter så är Evolving Era och Flesh to Dust vassa och avslutningen med tunga och svängiga State of Mind och manglaren A Dying Breed är grym. Malevolent ghosts sticker också ut från mängden med ett bitvis närmast punkigt sväng. Det finns dock inte en enda svag låt på plattan.

Sandovals trumspel hör också till höjdpunkterna. Det är inte ofta jag hör en platta där trummorna är ett bestående intryck, men så är fallet här. Den mannen är fullkomligt omänsklig när det gäller trumspel, och då ska vi komma ihåg att han själv hävdar att han inte kan spela med full kapacitet efter sin diskbråckoperation.

Vad gäller titeln så har jag inte tillgång till texterna, men jag misstänker att de zombiehorder det syftas på inte är den hjärnmumsande sorten. Låttitlarna spänner från inledande Hordes of Zombies till avslutande A Dying Breed. Däremellan får vi till exempel Ignorance and Apathy, Evolving Era, Generation Chaos, Prospect of Oblivion och State of Mind. På omslaget kan vi se en militär, en polis, en hårdrockare, en punkare, en affärsman och en katolsk präst av något slag, alltså representanter för något slags grupptillhörighet. Temat förefaller vara att det är vi som är zombies genom att blint följa trender och ledare utan att tänka själva.

En av årets plattor redan i februari, och varför ger jag den då inte full pott om den är så grymt bra? Enkelt, det är ju inte World Downfall… och därmed gick jag själv i samma fälla som alla andra recensenter.

Jonas Andersson

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

’Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

Israel Nash Gripka ”Barn Doors and Concrete Floors” (CRS/Border)

Det är bara att kapitulera direkt på denna ljuvliga americana. Här finns alla klassiska beståndsdelar vi behöver och släktskapet med Steve Earle, Neil Young, Crazy Horse och Stones glimmar och glänser.

Israel Nash Gripka behöver inte skämmas för någon imitatör är han absolut inte. Han förvaltar och förädlar inom den amerikanska rootsmusiken genom att skriva sin egen musik  inom dessa givna ramar.
Inget nytt alltså, men det är väl inte det som är meningen.

Utmärkta exempel på detta är inledande melodiösa Fool’s Gold och lättfångade Four Winds. Lousiana är countryStonesdoftande alá Let It Bleed och Baltimore är fylld av täta stämmor och slirigt munspel.

Israel är från New York och har  tidigare två album bakom sig, New York 2009 och ett livealbum från  Europaturnén 2011 inspelat i Holland.

Barn Doors… är inspelad i en gammal lada utanför Catskills Mountains och man kan riktigt höra hur det har påverkat musiken och ljudet, föredömligt producerat av Steve Shelly från Sonic Youth.

Jag återkommer ofta till röster som påverkar och övertygar. Israel gör detta genom att hela tiden låta  djupt trovärdig. Han omger sig av utmärka medmusikanter som naturligtvis bidrar till att det hela blir så bra det blir. Så här på slutet skulle jag nog dryfta mig till att smyga in något som är nära en full femma i betyg.

Bengt Berglind

The Terraces ”The Terraces” (DR2/Sound Pollution)

Det här måste man bara gilla! När jag först såg omslaget, ett par skitiga fotbollsdojor, visste jag nästan exakt vad som väntade. Och oj så rätt jag hade! Förutsägbart ja absolut, men det behöver inte bara vara något negativt. Bandnamnet gör gjorde ju inte saken mindre uppenbar.

Trallande punkrock med refränger som gjorda för läktarkörer med arbetarklass- och fotbollsreferenser. Musiken befinner sig någonstans i gränslandet mellan den klassiska urtypen av punkrock 77-punk och den mer råare Oi!-punken (och en beståndsdel jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är). Kalla mig gärna både dum, enkelspårig och förutsägbar men det är sådant här jag har svårt att inte fullständigt älska trots att det ofta är generaliserat, simpelt och ganska IQ-befriat. Men det är väl sådant här folk behöver höra när vardagen är vimmelkantig och ingen vet varken in eller ut på vardagsproblematiken. Musiken och texterna inom den här genren tenderar till att behandla just den typen av ämnen och The Terraces är inget undantag. Kanske inte det bästa jag hört i den här genren, men helt klart en skön befrielse att dra på skivan koppla in lurarna och bara ta en halvtimme och försvinna iväg. Men som debutskiva står den sig högt och det är bara att hoppas att bandet återkommer med fler skivor i framtiden.

Bästa låten är tredje låten ”25 Years”, trots att jag är inbiten Liverpool-supporter kan jag inte göra annat än att älska låten trots att George Best (Manchester United legendar) omnämns.

Lars Svantesson

Reckless Kelly ”Good Luck & True Love” (No Big Deal/Border)

Med femton år branchen tuffar countryrock-bandet Reckless Kelly vidare med sitt nionde album Good Luck & True Love.

Denna gång har kvintetten i fråga spelat in live i en gammal lokal utan pålägg för att få den, så kallade, rätta känslan i musiken. I det fallet har de lyckats. Det låter homogent och genomarbetat albumet igenom. Speciellt märks detta i det instrumentella samspelet som är lysande.

Sångstämmorna sitter också fint, låtmaterialet är klart över genomsnittet och samtliga spår är skrivna av sångaren Willy Braun. Tempot är avslappnat och lunkar fram tryggt och säkert. Musik som inte överraskar eller tar mer plats än du själv vill i din tillvaro. Musik som känns som en kompis som du vet var du har och inte behöver bekräftelse stup i kvarten.

New Moon Over Nashville, I Never Liked St. Valentine och Weatherbeaten Soul är tre bra exempel på vad bandet själv betecknar som old school countryrock.

Bengt Berglind

Little Feat ”40 Feat: The Hot Tomato Anthology, 1971-2011” (Proper/Playground)

När Frank Zappa i salig åminnelse uppmanade Lowell George och Roy Estrada att bilda ett eget band, så gick startskottet för en ny era. De båda medlemmarna i dåvarande ”Mothers of Invention” hade redan den kultförklarade ’Willin” i bagaget, så steget var inte svårt att ta. Den tidstypiska låten skrev George under samma tidsrymd som det tog andra att läsa en mening.

Den kronologiskt arrangerade 3CD-boxen med en antologi som spänner över fyrtio livesånger och lika många år är värd att utforska. Boka en biljett till en rundresa i sällskap med psykedelisk country, smutsig blues, skum rock, dräpande funk, rumlande jazz och rent av jublande gospel. Det är nu tillfället har kommit. De resande bjuds därtill på förfriskningar och underfundiga texter myntade i ett teatralt, ironiskt fikonspråk.

CD 1 (1971-1978) genomsyras av den lätt korpulente Lowell George’s karismatiska utstrålning. Man ser honom framför sig iklädd snickarbyxor frenetiskt bearbetande sin slidegitarr på ett sätt som inte många var mäktiga till.

Här återfinns en rufflig version av ’Lafayette Railroad’. Ett instrumentalt stycke som har få jämlikar, om ens någon. I ’The Fan’ spills det influenser från ”Mothers” så att bägaren rinner över. Estrada har mer än ett finger med i det här spelet. En annan höjdpunkt är övergången mellan ’Cold Cold Cold’ och ’Dixie Chicken’. Den förvandlingen kan få den mest inbitne ateisten att bli troende på kortare tid än ett ögonblick. Förevigad är även ’Apolitical Blues’ som vevas igång med en positivhalares oartikulerade ljud och successivt utvecklas till den elakaste bluesen av dem alla.

Well my telephone was ringing, And they told me it was Chairman Mao, I don’t care who it is, I don’t want to talk to him now, I have the apolitical blues, It’s the meanest blues of all.

På CD 2 (1988-2001) är det många pärlor som rullar ut på golvet men förvisso även några glaskulor. Förtrollningen var bruten men det stod inte och föll med George’s alltför tidiga bortgång. De duktiga låtskrivarna/musikerna Payne, Barrére och Tacket fortsatte på den intrampade stigen och vände sig inte om. De körde sitt eget race precis som samtida Grateful Dead. Introduktionen av den nya medlemmen Shaun Murphy sågs emellertid inte med blida ögon. Kvinnlig countryröst och medföljande tamburin har aldrig stått överst på önskelistan och kommer aldrig att göra det heller.

Som brottstycken kan nämnas den iögonfallande kraftfulla versionen av ’Long Time Till I Get Over You’ och en udda tagning av ’Rock N’ Roll Doctor’ som får ses som en hyllningssång till George.

CD 3 innehåller nyinspelningar (officiella bootlegs) av gamla godingar och är den mest lättillgängliga skivan. En flodvåg av minnen sköljer över dem som har varit med från tidernas begynnelse. Den ena efter den andra kioskvältaren samsas sida vid sida.

’Spanish Moon’ har sitt härbärge här och det gungande, suggestiva tempot gör att lyssnaren försätts i rörelse åt endera riktningen. En melodi som är mycket svår att motstå. Tyvärr nedtonad mot slutet vilket retar gallfeber på den mest tålmodige. Fortsätter man på den inslagna vägen och har sin lekamen under förflyttning är ’Oh Atlanta’ en värdig representant som inbjuder till en svängom. För att inte tala om paradnummer som ’Old Folk’s Boggie’ och ’Feat’s Don’t Fail Me Now’.

Den här samlingen är tillägnad de allra mest begeistrade och trogna fansen (undertecknad inräknad) som letar efter udda passager, små nyansskillnader och speciella kryddor. Befinner man sig ute på stäppen och letar efter en instegsskiva (till Little Feat’s besynnerliga värld) rekommenderar jag istället antingen den fulländade liveskivan ”Waiting For Columbus” (1978) eller den oerhört tillfredsställande och totalt tillbakalutade ”Kickin’ It At The Barn” (2003). Någon av dessa eller rent av båda bör fånga en ny skara beundrare.

Avslutningsvis tillägnar jag första versen från ”Time Loves A Hero” till Lowell George som hade fräckheten att lämna sin egen berättelse vid endast 34 års ålder. Så gör man bara inte.

Well, they say that time loves a hero. But only time will tell. If he’s real he’s a legend from heaven. If he ain’t he was sent here from hell.

Thomas Claesson

Eric Gales ”Transformation” (Provogue/Mascot/Border)

Vad har Morgan Freeman, Justin Timberlake, Aretha Franklin och Eric Gales för gemensam nämnare? Jo, de har sin härkomst från Memphis, Tennessee. Även om Eric Gales känns som en katt bland hermelinerna, så har även han sin givna plats i historien. Om man får tro den hängivna skaran älskare av bluesmusik vill säga.

Gales har legat under min radarbevakning ända sedan 90-talet och den vänsterhänte gitarrmagikern har en del på sitt samvete. Han tillhör inte skaran av de allra största giganterna såsom numera t.ex Joe Bonamassa utan befinner sig i språngskiktet strax därunder. Liksom Popa Chubby är han född med gitarr på magen och som förebild finns givetvis en annan vänsterhänt gitarrist vid namn Jimi Hendrix.

När tåget lämnar perrong nr 3 och ’Railroaded’ stånkar igång snurrar hjulen på rätt spår så långt rälsen kan nå. En riktig bluesrocker med knivskarp gitarr och tungt malande komp var precis vad som krävdes för att komma i igång. ’Tortured Mind’ fyller på i samma goda andemening. Det är de här spåren med tydliga influenser av rock som ligger mig varmast om hjärtat. När soul och funk blandas in är min position i dressinen inte helt komfortabel. ’Sea of Bad Blood’ har den karaktären och den kopplas givetvis – med ett enkelt handgrepp – in på ett avlägset stickspår för vidare färd till annan destination.

’Somtimes Wrong Feels Right’ på sina modiga 8 minuter är som ett evangelium och man släpper allt vad man har för händerna. Här fyller musiken från de tre vise herdarna ut alla eventuella tomrum. Efter ett intro på knappa två minuter förs man oavkortat via bluesens allra finaste beståndsdelar mot oändligheten eller så långt man vill komma. Gales lågmälda röst är i perfekt symbios med den mjuka gitarren.

Eric Gales försöker transformera bluesen i Jimi Hendrix’ anda och titellåten ’Transformation’ är ett tydligt tecken på detta. I det här fallet funkar det riktigt bra och man får ha överseende med den pålagda kompgitarren och andrastämman. Vän av ordning skall dock vara införstådd med att allt Eric Gales tar i inte blir till guld. Ett fenomen som även hans mentor Jimi Hendrix drabbades av från och till.

Thomas Claesson