nyaskivor.se

Anders Wendin ”Dom ska få se vem dom roat sig med” (Hacka/Border)

Nu ska vi inte börja att jämnföra med Lundell eller Winnebäck. Det behövs inte, för Anders Wedin klarar den svenska debuten med flaggan i topp på alla fronter. Både melodier och texter håller en skamligt hög nivå inom kategorin svensk popmusik.

Nu ska det sägas att jag inte ha varit någon fan av Anders engelska Moneybrosa. Det här lockar mig mer från första stund. Med Lampan På har rullat i radion och Himlen Som Du Drömde Om med alla sina körinslag är en riktig allsångsklassiker.

Jag Har Gått Och Undrat Över Trädet är skönt avskalad och ansluter till den svenska vistraditionen på sitt vis.
DU Måste Gå Nu är en betraktelse över ett samhälle som fanns en gång, kanske i Anders barndom. Han målar upp bilder från ett Sverige som liknar ett slitet vykort från den lilla orten.
I Inte Dina Läppar finns en rak melodihake och ett körinslag som borde rulla i radion under sommaren.

Så här håller det på albumet igenom och det är bara att kapitulera och hoppas att det kommer fler album med Anders Wendin, på svenska.

Bengt Berglind

Marc Ford ”Holy Ghost” (Naim/Border)

Mark Ford mångårig gitarrist i sydstatsklassiska Black Crowes har som så många andra i bandet gett sig ut på en egen soloutflykt. Denna gång utforskar han de små dammiga vägarna och stigarna långt från den amerikanska breda niofiliga motorvägen.

Här stiger människa och musiker fram i egen person, i ett småskaligt och avslappnat album med mjuka countrykanter och den moderna folkmusikens sätt att betrakta sin omvärld. Det är absolut inte något nytt sätt, men det är behagligt och småsvänger skönt .

Mark Fords röst är fullt godkänd, utan att glänsa på något sätt. Albumet är fullt av små melodihakar som sakta men säkert växer fram, som i Just A Girl och på flera andra ställen.

Styrkan ligger annars i hans gitarrspel som han aldrig överdriver. Det finns där hela tiden med små snygga inpass, som både sticker till och smeker som en len sommarvind.

Eftersom jag är svag för sköna orgelljud så noterar jag att sådana förekommer mer än en gång. Det finns en känsla i detta album som gör att det kommer att spelas betydligt fler gånger än vad som var tänkt. Det känns bra när musik fungerar så. Fortfarande.

Bengt Berglind

Tuomas Holopainen ”Music Inspired by the Life and Times of Scrooge” (Nuclear Blast/Sony)

Ett ord som mästerverk måste användas med försiktighet. Grymt bra plattor finns det relativt gott om, men mästerverken är desto färre. Master of Puppets? Reign in Blood? Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band? Det finns några aspiranter, men de är relativ få. Icke desto mindre drar jag mig inte för att använda just ordet mästerverk om Tuomas Holopainens Music Inspired by the Life and Times of Scrooge.

Låt mig fastslå tre saker direkt: För det första är det här inte metal, så är du trångsynt kan du lägga av att läsa direkt. För det andra har jag ingen djupare relation till Nightwish, utan har först nyligen börjat lyssna mer på dem, så jag kan inte sätta den här plattan i relation till deras musik på ett relevant sätt. För det tredje är jag förutom musiknörd också serienörd och avgudar Don Rosa, vars arbete den här skivan bygger på.

Music Inspired by the Life and Times of Scrooge är mäktig och suggestiv, men fast musiken är symfonisk blir den ändå aldrig orkestralt pompös. Det finns en tillbakahållenhet som väl illustrerar den enkla människans (ankans) längtan och drömmar, och den hårda och ofta ensamma vägen fylld av försakelser för att uppfylla sina drömmars mål. Från första till sista tonen bygger Tuomas Holopainen upp stämningar som fyller mitt huvud med bilder ur farbror Joakims liv. Sådant går inte att åstadkomma utan en djup hängivenhet och kärlek till Don Rosas arbete; det är Holopainens hjärta som talar. Kanske blir jag, som har läst serierna på ett närmast religiöst sätt, lättare påverkad än den genomsnittlige lyssnaren, men det är så genomtänkt och välgjort att stämningen utan tvivel når fram även till den som inte har någon anknytning till utgångsmaterialet. Det går helt enkelt inte att lyssna på Duel & Cloudscapes utan att scener från en stad i någon gammal västernfilm rullar i huvudet.

Även om min relation till Nightwish som sagt inte är så djup, så inbillar jag mig att Nightwishfans kommer att känna igen sig musikaliskt och att ta denna skiva till sina hjärtan. Jag hoppas verkligen att alla andra gör det också, för den är ett mästerverk. Vilken whisky väljer jag då när jag sitter i fåtöljen och svävar bort till Klondyke och en svunnen tid? Ingen skotsk den här gången, även om farbror Joakim härstammar från Skottland. I stället får det bli en rye, denna dryck som var bränsle till den amerikanska drömmen; farbror Joakims dröm.

Jonas Andersson

Eels ”Cautionary Tales Of Mark Oliver Everett” (Pias/Border)

Efter de första albumen av EEls var jag hjärtligt trött på hans dystra och genommelankoliska musik och text. Nu har jag vilat upp mig och ger mig i kast med ett nytt från mr. Dysterkvist. Det har gått nio eller tio år sedan och det känns riktigt bra att återuppta kontakten med Mark Oliver Evrett.

Det musikaliska anslaget är i stort sett det samma. Hans röst har förändrats till det bättre, den är något mörkare och spricker så där behagligt emellanåt. Musiken flyter majestätiskt fram, alltid välproducerad och orkestrerad in i minsta detalj.

Ofta börjar det med EELS röst och några enstaka instrument, för att sedan långsamt byggas ut med stor orkester.
Visserligen är det maffigt men i längden något enahanda. Albumet fyllt av melodiska ballader upp till kanten och som en vän i musiknatten fungerar det utmärkt.
Variation efterlyses, annars hade det nog lutat åt en femma för EELS.
Ett litet minus i kanten är också att han ibland låter som Chris Rea på sniskan. Men annars är det bra.

Bengt Berglind

Animals As Leaders ”Joy of motion” (Sumerian/Border)

”The Joy of Motion” är detta bands tredje släpp. Och för er som inte hört Animals as Leaders förut bör jag ge en liten ”heads up”. Det är avancerad musik på många sätt och är verkligen inte till för alla. Vågar jag sträcka mig till att säga att detta är så långt ifrån mainstream man kan komma? När man tar sig an att, på riktigt, försöka lyssna på Animals as Leaders och ta det till sig är det alltså bra att förbereda sig något. För det första är det instrumentalmusik, det finns alltså ingen sång i någon form. För det andra är det en typ av musik som kan uppfattas som väldigt svårlyssnad, med rötter från progressiv metal och djentstilen som växt starkt på senare år med Meshuggah som pionjärer (som jag fortfarande tycker gör det bäst). Musiken skiljer sig dock avsevärt ifrån Meshuggah även ifall rötterna som sagt finns där. Det här är lite mer urflippat och mer lekfullt, fingrarna bokstavligen talat flyger över de 8-strängade gitarrerna de har specialtillverkat. Jag tar mig friheten att använda ett begrepp en av mina bröder ofta använde om Dream Theater, ”gitarronani”. Det stämmer väl in på Animals as Leaders och vet man med sig att man har svårt för det kanske man ska låta bli att lyssna på bandet.

Nu kanske det låter som att jag endast är negativ. Bakom denna musik står tre oerhört talangfulla individer som tänker framåt och vidareutvecklar genren. Några låtar, de som är listade nedan, är framförallt lyssningsvärda och kommer nog snurra mer hemma hos mig. Jag kan uppskatta det de gör och hitta en hel del mycket bra partier. Tyvärr så är det just så, att partier i många av låtarna är bra. Det är svårt att hitta strukturen i låtarna och det är som sagt endast några stycken som är riktigt bra. Another Year är exempel på en låt som har ett mer öppet sound, lite funkigt och nästan discoaktigt, där jag tänker på 80-talets gitarrgudar och melodislingor som kunde springa därur.

Jag antar att bandet redan bestämt sig för att inte ha någon sångare, och att det därför aldrig kommer plockas in någon. Men det är faktiskt något jag saknar. När det händer så mycket i gitarrerna under låtarna och det är gitarrslingor ovanpå det, som har melodin, kan det blir för mastigt att lyssna på. TesseracT är ett band inom samma genre som jag tycker lyckas bättre med sitt koncept, där instrumenten och rösten har en tydligare funktion.

Bästa låtarna: Air Chrysalis, Tooth and Claw, Crescent, Mind-Spun.

Martin Engström

Jackson Firebird ”Cock Rockin” (Napalm/Border)

‒ Hey Batman, what’s that in your pocket?

‒ Cock, Robin.

Det skämtet är tyvärr roligare än Jackson Firebirds Cock Rockin’. Det är rock’n’roll med inslag av bluesig hård rock som gäller och titellåten drar igång mycket lovande. Tempot är högt och det svänger. Tyvärr är rätt många av låtarna betydligt svagare och det lyfter aldrig riktigt. På det stora hela är det ändå det lite mer tillbakalutade materialet som funkar bäst. She Said, Red Light och Little Missy doftar tung, bluesig 70-talsrock och ger mersmak. Vibbar av Disneyland After Dark hörs i Goin’ out West, och då menar jag verkligen Disneyland After Dark och inte D-A-D.

Lågvattenmärken som på egen hand drar ned betyget är Sweet Eloise, som drar igång härligt bluesigt, men som havererar i något j-la rappande pratsångsparti. Riktigt bedrövlig är också Quan Dang med sin semirappande nu metal-sång.

Ska man sammanfatta Cock Rockin’ så är det ömsom vin och ömsom vatten. Plockar man ut hälften av låtarna så har man en riktigt bra spellista. Tyvärr är resten av låtarna knappt lyssningsvärda. Personlig favorit är Red Hair Honey. Varför? Eeeh…låt oss bara säga att det handlar om personliga preferenser i relation till titeln.

Visst ja, cock robin betyder rödhake på svenska, om ni inte visste det.

Jonas Andersson

The Pretty Reckless ”Going To Hell” (Cooking Vinyl/Playground)

The Pretty Reckless är ett band med sin bas i New York med Taylor Momsen i spetsen. De har sedan de startade släppt debutplattan ”Light Me Up” i 2010 och EP:n ”Hit Me Like A Man” (2012). Två år har det gått, men nu är de tillbaka med ”Going To Hell”.

När jag sätter på den här skivan tänker jag direkt på typ, en skitig replokal i förorterna till New York (Eller nåja, hur de porträtteras i filmer och serier i alla fall) och det är väl det som passar ganska bra in på denna kvartett ifrån just, New York.

De har det här lite, vad ska man säga, skitiga hårdrocks soundet. Typ, om ni tar The Veronicas och lägger till en stor doss classic rock så har ni The Pretty Reckless musik. Samtliga låtar är skrivna av Taylor själv, i vissa fall tillsammans med gitarristen Ben Phillips och det är en harmoni av välskrivet material. Texterna är mörka och lite romantiserande, alltihop mycket liknande föregångaren ”Light Me Up”. Samtidigt som den är väldigt rå, så känns den också så himla ärlig.

Plattan i sig är väldigt jämn. Det finns ett par låtar som sticker ut lite extra – öppningsspåret ”Follow Me Down” och dess hetsiga verser för att sedan slå ner till ett lugn innan allt brakar lös igen, den lite mer anthem-aktiga ”Heaven Knows” som passar in på säkert vilken gymnasiebakgård som helst, och ”Sweet Things”. Bara det hur Taylor praktiskt taget löper hela linan ut i refrängen med allt vad hon kan, innan allt tonas ner. Taylor har en helt fantastisk och framförallt KRAFTFULL röst som verkligen passar helt perfekt, som handen i handsken, till den här typen av musik. Vill även passa på att ge ett litet hedersomnämnande till ”House on the Hill”, en av balladerna på plattan. Den är otroligt vacker och Taylor sätter verkligen en känsla i den med rösten.

”Going To Hell” imponerade på mig mer än jag trodde att den skulle göra från första början. Det är en stabil, solid och jämn platta som håller höga mått. Materialet i sig, om än välskrivet, når dock inte riktigt hela vägen fram för mig, men jag gillar utvecklingen som har skett sen sist. Och det gör mig bara mer sugen på vad mer The Pretty Reckless kan leverera i framtiden.

Sara Köhler

Conan ”Blood Eagle” (Napalm/Border)

Jag älskar doom, men då är det riffbaserad doom à la Candlemass vi snackar om. Conan är något helt annat. Det är monotont och oftast ultralångsamt; vi snackar kontinentaldrift. Musiken blir närmast meditativ, snudd på hypnotisk, och det finns inga riff att nynna på efteråt. Ingenting man spelar när man ska städa med andra ord, i alla fall inte om man vill få något gjort.

För min egen del krävs en viss sinnesstämning för att uppskatta sådan här musik, och det krävs mycket för att göra den intressant. Ett band som Ahab lyckas oftast med det på ett bedövande vackert och stämningsfullt sätt, men Conan är mycket primitivare och här finns inget vackert. Det är grottmänniskodoom, som skivbolaget kallar det. Bandet får nästan sin namne från Cimmeria att framstå som en intellektuell gigant i jämförelse. Tack och lov har Conan dock vett att variera sig inom sina ganska snäva ramar. Foehammer drar upp tempot avsevärt, medan Gravity Chasm lyckas få till rätt så bra sväng, vilket helt klart drar upp betyget en del. Överlag bidrar svänget i trumspelet till att lyfta musiken.

Blood Eagle är för fans av Ahab och Primordial, men personligen tycker jag att både Ahab och Primordial är betydligt intressantare band. Jag kan tyvärr inte instämma i de smått lyriska recensioner jag sett av Blood Eagle, men en trea kan jag med viss tvekan bjuda på. Ardbeg Corryvreckan passar bra i whiskyglaset; tungt och rökigt är det som gäller för att matcha musiken.

Jonas Andersson

Hurray for the Riff Raff ’’Small town heroes” (Ato/Pias/Border)

Alynda Lee Segarra med rötterna i Bronx, och musikrötterna i punk, har med sitt band korsat den amerikanska kontinenten och sugit upp olika slags musik under vägen.

På detta album finns en mix av country, men också ekon från både femtio- och sextiotal. Men utan att det verkar nostalgi och en musikalisk dammgömma.

Alyndas röst är känslig och uttrycksfull. Hon tar aldrig i från tårna utan samverkar utmärkt med sina känsligt spelande medmusikanter.

Countryfärgade Blue Ridge Mountains inleder. End Of The Line och St Roch Blues luktar bluesinfluenser lång väg. Sextiotalet tittar fram i I Know I’ts Wrong och No One Else. För mig är covern på Jesse Fullers The New San Fransisco Bay Blues en pärla. En urban blues från 2014.

Hurray…..for Riff Raff.

Bengt Berglind

Nervosa ”Victim of yourself” (Napalm/Border)

Thrash? Check! Trio? Check! Tjejer? Check! Relativt obskyrt ursprungsland? Check!

Fyra rätt av fyra möjliga, och ja, jag är mycket svag för ovanstående saker i min musik. Jag älskar thrash, jag tycker trioformatet är underbart ärligt, eftersom det inte finns något att gömma sig bakom i en livesituation, jag uppskattar tjejband (Förlåt uttrycket!) som spelar skiten av killarna, eftersom metal inte sitter i könet (Prins Albert, någon!?) och jag gillar att metal är universellt. Om du inte tror mig så gå in på youtube och sök på Bunny-hugging metalheads in Botswana.

Nog svamlat, åter till ordningen. Det här är brutalt, rått och svängigt med rötterna i gammal hederlig tysk thrash. Sodom och Destruction dyker upp i mina tankar, och faktiskt Coroner även om de är mer tekniska, och dessutom kommer från Schweiz. Nervosa är dock ingen kopia, utan har en egen profil. Vi snackar relativt okomplicerad thrash utan överdriven teknikalitet, men gott om tempoväxlingar och variation ändå. Fernanda Lira (bas och sång) och Prika Amaral (gitarr) gör båda ett habilt jobb på sina instrument. Plus i kanten för Liras sång som är härligt skrikig och desperat och får mig att tänka lite på Sabina Classen i Holy Moses. Ett ännu större plus i kanten för trummisen Pitchu Ferraz, som håller ihop det hela föredömligt och som med både sväng och blastbeats verkligen har lyft bandet om man jämför med ep:n Time of Death (2012).

Låtmaterialet är synnerligen jämnt och jag hittar faktisk inte en dålig låt, men om jag däremot ska nämna några som sticker ut lite extra blir det nog Twisted Values, Justice be Done, Morbid Courage, Death och titellåten Victim of yourself. Hur underbart är det inte att helt enkelt döpa en låt till Death?!Varför krångla till det? Avslutande Uranio em nos är en underbar liten orgie i blastbeats för dem som vill ha lite extra mangel.

Victim of yourself är en platta som växer, så gör dig själv en tjänst och skaffa den snarast. Det är också definitivt en platta som kommer att vara med på min topplista när 2014 ska summeras. Nu håller jag bara tummarna för en Europaturné som når våra breddgrader. Den där glasögonprydde, ljushårige killen längst fram vid kravallstaketet, det är jag.

Jonas Andersson