nyaskivor.se

Battleaxe ”Heavy Metal Sanctuary” (SPV/Border)

De två första Battleaxeplattorna från 80-talet var båda exempel på NWOBHM från ett band som var klart lyssningsvärt, men utan att ha det där lilla extra. Glädjande då att denna återkomst med två av originalmedlemmarna låter som en rätt naturlig fortsättning där Power of the Universe (1984) slutar. Produktionen är lagom modern för att lyfta låtarna, men med en tydlig strävan att bibehålla 80-talskänslan. Mindre glädjande att de fortfarande saknar det där lila extra.

Låtarna är överlag helt okej men utan att något egentligen sticker ut. Även om mäktiga Kingdom Come är en av höjdpunkterna är det som bäst i de mer fartfyllda låtarna, som Hail to the King, Too hot for Hell och lätt punkiga Rebel with a Cause, som ger lite Acceptvibbar. Accept dyker för övrigt upp i min hjärna titt som tätt, kanske på grund av Dave Kings sång. AC/DC-doftande Give it more och Romeo är å andra sidan inte mycket att hänga i julgranen. Dave Kings sång är ett av skivans glädjeämnen, även om han inte är någon av de större sångarna. Han lyckas variera sig riktigt bra efter låtarnas karaktär, vilket bidrar till att göra det hela lite intressantare.

Heavy Metal Sanctuary en skiva för dig som gillade Battleaxe när det begav sig, eller vars hjärta klappar för NWOBHM, men samtidigt en platta som tyvärr inte är oumbärlig i din skivback. Det rycker i nacken medan jag lyssnar och knytnäven är på väg upp i luften, men tyvärr sitter inte låtarna kvar i skallen så värst länge efter genomlyssning. Hade den kommit 1985 hade betyget blivit högre, men konkurrensen och kraven har blivit högre med åren.

Jonas Andersson

Jack Bruce ”Silver Rails” (Esoteric Antenna/Border)

En av de första stora konsertupplevelserna kom i slutet av sextiotalet i Göteborg med då ashyllade Cream på scenen. Eftersnacket var naturligtvis en källa för skapande av musikhistorier som kanske lever och frodas än. Hur Eric Clapton vände ryggen till publiken för att han inte ville visa hur han spelade sina solon. Eller att Jack Bruce spelade så het bas att hans fingrar blödde efter varje spelning.

Många månader senare i denna bedårande nutid hade jag nog gett upp hoppet om ett nytt och fokuserat Jack Brucealbum. Men här har vi nu som tur är nya Silver Rails.

Rösten är något tunnare och något mer sliten, men har kvar sin utpräglade timbre och sitt egenartade sångsätt.
Han har också återupptagit samverkan med låtskrivaren Pete Browne från Creameran, vilket hörs tydligt i flera av albumets alster. Hidden Cities är bara ett av flera bra exempel.
Gitarren sköts av kompisen Robin Trower som har några sköna solostunder utan att ta i för mycket och för ofta.
Som du vet kan det vara en sologitarrists dilemma. Ljudbilden är perfekt med både orgel och piano som ligger och bäddar för Jacks karaktäristiska sång.
Lyssna gärna på lugna Industrial Child. Jacks röst inramad av en flygel. Ren skär magi om du frågar mig. Silver Rails bjuder på en pånyttfödd och varierad sida av basisten, sångaren och låtskrivaren Jack Bruce, i goda musikanters krets.

Bengt Berglind

H.E.A.T ”Tearing down the walls” (Gain/Sony)

H.E.A.T är ett sådant där band som skiva efter skiva fortsätter att leverera musik av högsta klass. ”H.E.A.T” var jättebra. ”Freedom Rock” var fantastisk. ”Address the Nation” var fantastisk. Med en diskografi i bagaget som de har, såg jag fram emot ”Tearing Down the Walls” något fruktansvärt och hade stora förväntningar på den.

Om vi säger såhär. Det här är en skiva som har tolv spår. Tolv spår som inte bara är ”bra” utan som ger mig och sätter ton på exakt det som jag alltid letar efter i ett band. Det är precis så här bra melodisk hårdrock ska låta. Med starka refränger, flytande verser och keyboards, trummor, bas och gitarrsolon som bara får en att stirra in en vägg och bara låta sig själv försvinna in i musiken. Men också texter som hoppar lite mellan att vara inspirerande till något som bara berör. Och sen, kan vi bara ta en minut här och uppskatta Erik Grönwall och hans röst? Tack. Det är den som gör låtarna så otroligt starka som de är.

H.E.A.T har återigen lyckats skapa ett album som jag inte bara gillar, utan älskar. Det är allt – beatet i ”A Shot at Redemption”, refrängen i ”Inferno”, texten i ”Tearing Down The Walls”, typ allt med ”Mannequin Show” (även om jag kanske lite för ofta börjat sjunga på en viss Britney Spears låt när jag hört refärngen, oops!) ”Emergency”, jag vet inte vad jag ska säga, den har allt, ”All The Nights”… alltså. Något gick sönder i mig, något berörde mig där. Sången i den låten, alltså, Erik. Igen. Det är magiskt. ”Eye for an Eye”, finns inget jag inte gillar med den, framförandet, kompositionen, texten… Jag är utan ord.

Sen har vi sista spåret. ”Laughing at Tomorrow”. Jag vet inte vad det är med den här låten, men den… gör mig levande. Jag vill säga att den inspirerar mig, men det känns på något sätt fel. Vad det än är den gör med mig, så är det något bra. Jag kan sitta och stirra i taket och bara lyssna på den om och om igen. Jo, levande är nog rätt ord. Åh. Detta är det bästa spåret på hela skivan.

H.E.A.T är ett band som år efter år efter år ger oss melodisk hårdrock av högsta klass. I år var inget undantag. Tack, tack som fan för att ni gör det här. För att ni gör det så bra. NI är bäst.

Sara Köhler

Simone Felice ”Strangers” (Team Love/Border)

När Felice Brothers dök upp ur den amerikanska rotrockmyllan för några år sedan var de som ett lillebrorseko av The Band. I alla fall då det gällde klädkonceptet och glesa skägg i svart/vita bilder på en lerig byväg i närheten av The Big Pink.
Nåja det lät ganska bra också på två album. Sedan dess har trion i fråga splittrats och en av dem, Simone Felice har bytt ut kängorna mot mer urbana boots.
Albumet Strangers har många melodiska element. Det skulle lika gärna kunna var inspelat på sjuttiotalet som nu, vilket är positivt för mig. Inledande Oh Molly och Gettysburg har härliga refränger och mediumtempon som skulle passa bra i vilka radiokanaler som helst.
I balladerna If you’re goin to LA och Our lady of the gun påminner Simones röst om en engelsk favoritvokalist, Ian Matthews. Strangers bjuder på avslappnad, skön och ganska lågmäld rootsmusik av det moderna snittet, även om tillbakablickarna är många. Här bidrar det till att knyta ihop albumet till en musikalisk enhet där kvalité och lättillgänglighet går hand i hand.

Bengt Berglind

Spain ”Sargent place” (Glitterhouse/Border)

Det är inte ofta jag fattar tycke för begreppet stämningsmusik. Eller är det det som kallas muzak? Den värsta formen av detta finns i Karlstad vid Bergviks köpcenter där det strömmar musik ut över parkeringsplatsen. Till vilken nytta ? Hoppas bara upphovsmännen och kvinnorna får några extra stålar för detta musikslöseri.

Gruppen Spain som leds av Jose Haden skapar också en egen typ av stämningsmusik på det mer intima och sakrala sättet.

Det här är bra musik för en söndagsmorgon eller sen svart natt. Musiken är som bäst när den tassar fram melankoliskt varm.
Josh Haden använder sin röst på ett smart sätt och sjunger försiktigt tillbakalutat och det är i balladerna detta fungerar bäst.
Hela konceptet är snyggt in i minsta detalj, gitarrinpassen är perfekt korta och glimrar i kristallglasen. Pappa Charlie Haden, en jazzgigant på kontrabas, gästar sonens album som kan fungera som ett soundtrack på den lilla fina festen bland hipsters och goda vänner.

Bengt Berglind

Temples ”Sun Structures” (Heavenly/Border)

Söker du ekon från det sextiotal som det lät på Small Faces Tin Soldier eller Traffics Paper Sun och Hole in my shoe ? Vill du samtidigt slippa den dammiga nostalgin och ha något nytt, fräscht och smakfullt ?

Kolla då in den nya underfundiga engelska gruppen Temples debutalbum.
Man önskar att dagens unga musikgeneration hittar det här albumet.
För här finns det en nyfikenhet och stilkänsla i popmusiken som man inte stöter på så ofta idag.
Arrangemangen är fyllda av snitsiga detaljer som kommer fram ju mer du lyssnar. Låtarna är genomarbetade och har en lysande melodikänsla.
Fasförskjutningar, röster i lager och andra påhitt från den psykedeliska eran lyser upp musiken på ett charmfullt sätt. Sen hur Temples ska återskapa det här soundet live återstår att se och höra. Men det är klart att det räcker nog med en liten mackapär fylld med ljud direkt från ljudbordet.
Temples är tokhyllade i England och det är en sann glädje att få följa med på denna glimrande popmusikvoyage.

Bengt Berglind

Angel Olsen ”Burn your fire for no witness” (Jagjaguwar/Border)

Ung amerkansk sångerska och låtskrivare som seglat upp som en het musik- och mediaprofil just nu. Med all rätt. Det är i första hand hennes röst som fångar intresset. Det är ju så med röster såsom Billie Holliday, Joe Cocker, Neil Young, Dylan eller Anna Calvi och Laura Marling bland många. Det kan vara ickesångare eller stilrena jazzvokalister.
Angel Olsen bär ett släktskap med föregångare som Nico eller Maria McKee. Rösten bär på både vemod, mörker och mänskliga erfarenheter. Detta kommer bäst fram i de lugnare musikstyckena på detta hennes första album med band.
Då kryper rösten in under skinnet och fortplantar sig vidare, men den bär inte på lycka eller uppåttjack. Den bär på blod, svett och hjärta, brustet.
Det vimlar av intressant kvinnliga röster och låtskrivare just nu, både här och utomlands. På den manliga sidan är det tunnare. John Fullbright och Joe Nolan. Angel Olsen är en av många, många…och hon är bitvis strålande.

Bengt Berglind

Steel Panther ”All you can eat” (Open E/Playground)

Tre år sen senaste studioalbumet ”Balls Out”.

Två år sen DVD’n ”British Invasion”.

De är tillbaks.

Ni vet vilka jag talar om.

Japp. Exakt.

Steel Panther.

”All You Can Eat” heter albumet den här gången och de serverar oss tolv spår i komikens tecken. Det är ett efterlängtat album från ett av hårdrocksscenens kanske hetaste band. Frågan är, lever de upp till förväntningarna?

Vid första lyssningen måste jag erkänna att jag inte var så jätteimponerad av skivan. ”Pussywhipped” som öppningslåt är helt okej. Det är ingen ”SupersonicSexmachine” eller ”Death to All But Metal”, men den funkar. Plattan i sig gled förbi nästan obemärkt, det var ett par låtar som ”Burden of Being Wonderful”, ”Party Like Tomorrow Is The End Of The World” och ”She’s on the Rag” som stack ut för mig.

Men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger, har den börjat växa på mig. Och den blir bättre för varje varv den tar, varje låt växer mer och mer. Texterna är precis lika underhållande och grova som vi minns de från förut, jag har suttit här och växlat mellan ”vad i…” och att praktiskt taget ligga på golvet och vrida mig i skratt. Och den musikaliska kompetensen de besitter? Det är ingen idé att ens fundera på att kommentera. Den finns där. Allt är framför lika bra som tidigare. Det är en väldigt jämn platta, många av låtarna håller samma nivå och klass även om jag själv kan tycka att ”Burden of Being Wonderful” sticker ut lite extra.

Musikaliskt påminner plattan en hel del om föregångaren ”Balls Out”, med överlag starkare material, men i min mening inte riktigt lika starkt som deras debut, ”Feel The Steel”. Det är nära, men inte riktigt där. Så man får väl säga att de levde upp till förväntningarna, men de överträffade de inte riktigt.

Sara Köhler

Gamma Ray ”Empire of the undead” (Ear/Playground)

Gamma Ray är ett band som klämmer ur sig skivor som oftast är habila, men sällan helgjutna. Några låtar som sticker ut och ett gäng ganska anonyma skapelser brukar vara resultatet. Med detta sagt vill jag betona att Kai Hansen är en av mina stora hjältar. Tidiga Helloween är troligen en del av mitt DNA vid det här laget, och Gamma Ray får mig i sina bästa stunder att fånle av lycka, likväl som de får mig att gäspa lite lätt i sina sämsta stunder. Men här sitter jag nu och fånler, eftersom Gamma Ray har åstadkommit en av sina bättre skivor.

Plattan inleds med den låt som kanske sticker ut mest, den drygt nio minuter långa Avalon. Ett episkt och varierat stycke hårdrock. Därpå följande Hellbent är Gamma Ray 1A, det vill säga ösig power metal. Självklart får vi oss också lite Gamma Ray 1B till livs. Det vill säga mid-tempo heavy metal. Ramarna är kort och gott de vanliga.

Till plattans höjdpunkter hör, förutom de redan nämnda Avalon och Hellbent, trallvänliga Master of Confusion och ösiga I will return. Den sistnämnda är en riktig rökare komplett med Schwarzeneggerintro och smått desperat Hansensång, där jag bara sitter och väntar på att rösten ska spricka. Underbart! Även suggestiva bonusspåret Built a World, som växer med varje lyssning, får räknas till höjdpunkterna. De enda låtar jag egentligen känner en viss tvekan inför är bagatellerna Pale Rider och Demonseed.

Empire of the Undead är helt enkelt en omedelbar platta som är lätt att ta till sig, men som inte sticker ut allt för mycket. Fansen får det de vill ha och som introduktion till Gamma Ray fungerar den alldeles utmärkt.

Jonas Andersson

Dynazty ”Renatus” (Spinefarm/Universal)

Tre starka plattor, två Melodifestivalsframträdanden och flera stora turnéer är vad Dynazty har i bagaget när de nu två år efter “Sultans of Sins” och ett basistbyte är tillbaka med nya plattan “Renatus”. Jag såg fram emot att få höra vad killarna har lyckats åstadkomma denna gång.

Albumet inleds med ”Cross the Line” och till en början måste jag erkänna att jag vart lite förvånad. Soundet skiljer sig markant gentemot föregångaren ’Sultans of Sins’ och andas nu något mer åt power metalhållet än 80-talshårdrocken. Hela skivan genomsyras av starka verser, slagfärdiga refränger och fantastiska texter.

Varje sekund av varje låt påminner dig om vilka otroligt duktiga musiker de är. Fenomenala trummor, svindlande gitarrer som får en att haja till hela tiden och en röst från himlen som verkligen kan förmedla en känsla. Den 45 minuter långa plattan utstrålar en otrolig energi och det känns som om Dynazty kanske hittat sitt sound. Melodisk metal när den är som bäst.

Det finns ett par låtar jag vill lyfta fram lite extra. Den första är “Run Amok”. Verserna. Musiken i verserna. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det, jag vill säga att den är lekfull, men jag tror inte det gör den rättvisa.. “Salvation”, den nästan åtta minuter långa låten som summerar hela plattan i allt vad stordåd heter.

Sist men inte minst – den keyboard-dominerade “The Northern End”. Keyboardslingan som rör sig igenom hela låten från början till slut som ett tema bidrar till storhetskänslan i låten. Jag fullkomligt ryser när jag hör den här. Allt blir bara helt rätt.

Helt perfekt.

Sara Köhler