nyaskivor.se

Sister Sin ”Black Lotus” (Victory records/Border)

    Release: 29 oktober

Sister Sin går från klarhet till klarhet. Att de skulle toppa höjdarplattan Now and Forever var inte alls självklart, även om Dave efter inspelningen försäkrade mig att jag inte skulle bli besviken. Så rätt han hade. Efter att ha lyssnat mer eller mindre konstant på Black Lotus sedan jag fick den är jag snarare euforisk. Sister Sin har renodlat alla sina karaktärsdrag, vilket innebär att de både är hårdare och mer lättillgängliga än någonsin tidigare. Av den sleaze som en gång fanns finns inget kvar, det här är heavy metal när den är som bäst.

Black Lotus är tveklöst bandets mest varierade platta med 9 låtar med individuella karaktärer, samtidigt som det är totalt homogent. Lägg därtill en svintung, stenhård och kristallklar produktion, som verkligen inbjuder till att dra upp volymen till max. Till och med en ballad som The Jinx sitter som en pungspark.  Variationen exemplifieras inte bara av en ballad, utan också av stråkar i Count me out; en punkig käftsmäll i Food for Worms, med en fräsande Liv som formligen spottar ur sig orden; betongkrossande tyngd och dramatisk känsla i Desert Queen; kampsång för barrikaderna i Ruled by None och old school heavy metal i Sail North. Samplingen av Eddie Meduza när han hotar Gud med stryk i den sistnämnda lär sätta myror i huvudet på icke svenskspråkiga, men det är en fin gest till en svensk ikon och geni.

Black Lotus är en av årets absolut bästa plattor, och blir den inte Sister Sins stora genombrott har jag inget hopp kvar för mänsklighetens musiksmak, så ta och köp plattan å det snaraste.  Se sedan till att masa dig iväg på ett Sister Sin-gig, eftersom de dessutom är Sveriges bästa liveband.

Jonas Andersson

Savage Rose ”Roots of the Wasteland” (Target/Border)

Savage Rose en dansk musikinstitution som bildades i Köpenhamn 1967 av bröderna Anders och Thomas Koppel. Redan då fanns Annisette Hansen med i gruppen. Nu på nya albumet Roots of the Wastland är hon den enda orginalmedlemmen som är kvar. Under alla långa år fram till nu har denna grupp producerat rockmusik med en progginriktning både på danska och engelska. Utöver detta har bandet också, mest genom Thomas Koppels kompositioner, spelat in musik för både teater, opera och balett. De har också turnerat runt klotet som ambassadörer för Danmark.
Savage Rose vokala frontfigur har i alla år varit Annisette. På en konsert för många år sedan var det många med mig som då häpnade över hennes sandpappersraspiga vokala utflykter. Annisette låter fortfarande som en kvinnlig Joe Cocker eller kanske mer som om Janis Joplin fortfarande varit bland oss en bra bit in i medelåldern.
Musiken på detta Annisette-dominerade album håller sig inom ramarna för en ganska tillrättalagd rockmusik. Det finns element av gospel, jazz och blues väl invävda i arrangemangen som ofta är maffiga med körer och blås. Det är fortfarande fascinerande att lyssna på Annisettes röst, som till exempel i Joker. Då är det på ställ till hundra och öppna spjäll. Men det tenderar att bli lite enahanda i längden. Avslutande Wasteland lullaby är en nedtonad historia med bara hennes röst och en flygel. Då lyssnar jag på riktigt. Samtidigt måste man undra hur Annisettes stämband är konstruerade för att hålla. Och hur länge stod hennes röstpedagog ut ?

Bengt Berglind

Ruthie Foster ”Promises of a brand new day” (Blue Corn/Border)

Det kan kännas en smula orättvist. Men varje gång detta album har spelats för kommande recension dyker Tracy Chapmans namn upp i meloditanken. Det finns lika många likheter som skillnader mellan dessa båda artister. Låt oss nu ägna det hela åt detta nya album med Ruthie Foster, vokalist och gitarrist. Hon är inget stort namn här i Norden eller Europa, vad jag vet. Musiken är en bluesbaserad mix som har ingredienser av gospel och folkmusik, allt rotat i amerikanska traditionen.

Detta album liksom hennes förra följer samma mönster. Det är genomarbetat och kompetent på alla sätt. Ruthie sjunger fantastiskt med både blueskänsla och soul. Det finns några bra låtar som sticker ut, inledande Singin´the blues och de mer akustiskt inramade Second Comin´ och Love. Hon spelar en gitarr polerat men snyggt. Ärligt talat så blir det inte bättre när Ruthie tuffar till det hela och ger sig in bluesrockens förlorade land. Är det en producent som Joe Henry eller T-Bone Burnett som kan bli hennes ”pojke med guldbyxorna”? För Ruthie Foster har DET, det är det ingen tvekan om. Tracy Chapmans nya album lär komma i november.

Bengt Berglind

Mark Olson ”Good-bye Lizelle” (Glitterhouse/Border)

När Mark Olsons röst ligger tätt intill Gary Louris röst i countryrockbandet Jayhawkes, kan deras stämmor förmedla musikmagi. Nu verkar det var slut på det samarbetet enligt en ny intervju med Mark. I stället har han som tidigare gett sig ut på en solotripp, och som tidigare gjort ett album med sin andra hälft norskan Inngund Ringvold. De har rest runt i olika länder plockat upp olika influenser, testat nya instrument och spelat in efter hand.
Resultatet låter i stora delar förvillande likt den engelska folkmusikfamiljen Incredible String Band, och Mark Olsons röst ligger nära Mike Herons i sångfraseringar. Fruns insatser på sångplanet ger mer att önska. Nu är det egentligen inget fel i det hela, och det är naturligt att en musiker söker nya vägar i sitt skapande. Det finns också några riktigt bra låtar här som Long Distance Runner och Heavens Shelter men det räcker inte riktigt till. Ser vi till Marks senare soloalbum så var The Savation Blues ett smärre mästerverk. Hans förra hustruprojekt, The Original Harmony Ridge Creekdippers, då med Victoria Williams, var jämt ojämna, med vimsigt charmiga.
Men ändå, Mark Olsons röst ligger nära vad jag gillar så han kommer att få en hel del spelrum i höst. De hoplimmade stämmorna från Jayhawkestiden finns kvar i skivhyllan under J, skönt att veta.

Bengt Berglind

Ray Cooper ”Palace of Tears” (Westpark/Border)

Ray Cooper med förflutet i engelska folkrockbandet Oyster Band är på detta album ute på egen hand. Han bjuder in oss till en det engelska och skottska höglandet där dimmorna ligger kvar länge över de ödsliga hedarna. Ray sjunger på ett lite högtravande sätt, han berättar historier på ett sätt många har gjort före honom i den engelska folkmusiken, vare sig den är ny eller gammal. Alltså, det doftar tradition. Själva musiken är ofta pianobaserad med läckra inslag av muspel , dragspel och stråkar.
Ray Cooper som numera bor i Sverige, det är väl kärleken som vanligt förmodar jag, gör här några lyckade försöka att gifta ihop sin röst och musik med den svenska folkmusiken. Då händer något och musiken öppnar upp sig i både det väntade och oväntade, The Kings Days/Maarits Waltz och When The Curtains Fall. Om Ray Cooper hade vågat göra detta i en större utsträckning på Place Of Tears hade slutresultatet blivit betydligt bättre och mer varierat. Men ändå, albumet innehåller en radda bra engelsk modern folkmusik , signerad Ray själv.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Down where the sprit meets the bone” (Highway 20/Border)

En någon vis man eller kvinna påstod en gång med rätta att Van Morrison, med sin röst och sina fraseringar, skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och det skulle låta utmärkt. Detsamma skulle gälla för Lucinda Williams. Nya dubbelalbumet är till bredden fylld av hennes röst med en brutal närvaro, ett sammetssvart soulmörker och lika mycket blod, svett och tårar.
Utöver detta så har hon vid sin sida i studion i Nashville en samling gitarrister som hela albumen igenom gör ett osvikligt intryck vid sidan om hennes djupt personliga röst. Tony Joe White, Bill Frisell och Greg Liez är några av dessa som lirar gitarr med samma själ och hjärta som ryms i Lucindas röst.
De 20 spåren är av ovanligt hög kvalité, ni vet dubbelalbum är alltid en fara. Lucinda drar oss med på en resa bland den amerikanska rotmusiken. Country, folk, soul, pop och swamp, men där finns en musik som möter upp i studion och mixas på ett smakfullt, småskaligt och småsvängigt sätt. Tempot är realtivt lågt genom hela resan men det finns en puls, det finns melodier och det finns allt det där som gör musiken till ett nödvändigt livsverktyg för många av oss. Om stora delar av detta dubbelalbum består av de mer soulfunkiga låtarna så finns det också några där Lucinda öppnar upp musiken, tar med mer melodi och till och med ger sig ut på en vokalresa i ett högre register, som i Walk on och Right by each other. Bland många pärlor kan nämnas soulmässande Foolishness, drömska Burning bridges och tunga Big mess. När jag skrev om Claptons JJ Calehyllning efterlystes en kvinnlig tolkning av någon av hans låtar. Nu kommer den i en känslig version av hans Magnolia som avslutar ett av årets album, enkelt eller dubbelt. En textrad lyder ”-That´s how we do things in west Mempis”- Köp vinylutgåvan, lyssna och njut !

Bengt Berglind

Luke Winslow-King ”Everlasting Arms” (Bloodshot/Border)

En helt ny trevlig musikalisk bekantskap med rötterna i New Orleans är absolut Luke Winslow King.

Nu vet jag inte om man ska använda ordet trevlig i recensionssammanhang. Istället kanske ord som cool, hardstuff, proggresivt och heavy är mer rätt. Men nu är det så denna gång att musiken på LWK.s andra album Everlasting Armes är trevlig att umgås med. Den vaggar in lyssnaren i ett harmoniskt ombonat lugn och samtidigt svänger musiken så att foten vippar harmoniskt med.

Musiken är starkt New Orleansinspirerad med inslag av blues, gospel och dixielandjazz. Den flyter på och är lätt att ta till sig. Luke sjunger avslappnat och skönt albumet i genom, ibland i duett med sin fru. Eftersom jag är svag för duetter åker mungiporna upp någon centimeter till då rösterna blandas på ett skönt sätt som i Wanton Way Of Loving. Blåsinpassen i New Orelansstilen är många och kryddar musiken lite extra, kolla in Home Blues, Cadillac Slim och Levee Man.

Detta är musik som till exempel Eric Clapton också återvänt till på sina senare utgåvor. Så Luke Winlow King är i gott sällskap. Gillar du denna mix av svängig blues, gospel, folkmusik och lite dixie så kolla in Luke Winslow King, här matchar han Slowhand med den äran.

Bengt Berglind

Kris Kristofferson ”An Evening with…live at Union Chapel in London” (Proper/Border)

Solo på scen med gitarr, munspel och sin karaktäristiska röst från den turné som Kris Kristofferson genomförde förra hösten. Denna liveinspelning som är gjord av Abbey Road-studions tekniker grika 26 september förra året, mixades och gavs ut tre dagar senare. Trettiofyra sånger finns här samlade från hans långa och framgångsrika singer/songwriter karriär. Utöver detta har Kris också filmat med framgång under många år.

Vill du ha en bra introduktion till Kris Kristoffersons musik är det här naturligtvis en guldgruva, för här finner du ett helt pärlband av klassiska Kris-låtar såsom Me and Bobby Mc Ghee, Sunday Morning Coming Down och Help Me Make It Trough The Night. Han gör också en lång radda låtar från sina senare album, som This Old Road.

Det är naturligtvis en magisk kväll i denna kyrka i London om man är på plats och kan avnjuta det hela. Kris verkar ha en publikkontakt som byggs upp efterhand, som nu en livespelning ska göra. Men att bara lyssna och inte få vara där blir lite tjatigt i längden utan ett band bakom. Rösten är skönt knarrig men efter trettio låtar håller inte det hela. Att ha med alla applådkaskader är heller inte bra för hörselnerven som blir uttröttad.

På albumet The Austin Sessions från 1999 finner du många av dessa Kris-hits med ett perfekt band i ryggen, då blir allt genast mycket bättre. Att Kris Kristofferson är en sångsmed av rang råder det ingen tvekan om. En favorit bland många avslutar denna recension. Inledningen av Sunday Morning Coming Down:

 ”Well I woke up Sunday morning, with no way to hold my head that didn’t hurt, and the beer I had for breakfast wasn’t bad, so I had one for desert”

Bengt Berglind

Sid Griffin ”The trick is to breathe” (Prima/Border)

Det var så längesedan, långt innan både internet och Spotify hade brett ut sig over jorden, Då fanns det ett litet rockband som gillade både countryrock och punk. Där hittar vi Sid Griffin som var en av bandets låtskrivare och sångare. Men bandet upplöstes som band har till vana att göra och det är tur för oss musiknördar. Då kommer det nya band som ibland är både bättre och…sämre. Nästa gång Sid Griffin dök upp och satte avtryck i musiken var med bandet Cole Porters som fanns i ett flertal uppsättningar. De senare bluegrassinfuerade albumen Durango 2010 och Find the one 2012 är bra stämsång i den högre divisionen.

Nu är Sid solo och travar på rakt in i americaland med en berättande folkrockplatta, inga bluegrassinfluenser och stämsången har stannat i kulisserna. Men låtarna är mycket bra. Det börjar med en homage till Bobby Gentry i Ode to Bobbie Gentry. Bitterljuva Between the general and the grave. Titeln Elvis Presley calls his mother after Ed Sullivan Show låter som liten novell och gamla folksångsklassikern Get togheter stänker loss i ett hett hootanannytempo.

Pub rock club skiljer sig mest av allt, det är ett poem som läses upp, och är riktigt kul och ett ställe man gärna skulle besöka. A trick is to breathe är avslappnad, snygg, melodiös. Att tillbringa en höstkväll med Sid Griffin i soffan, en god bok och ett glas rött italienskt vore inte helt fel. Så får det bli.

Bengt Berglind

Sanctuary “The Year the Sun Died” (Century Media/Universal)

    Release: 8 oktober

Sanctuarys återkomst har alla förutsättningar att göra mig besviken, eftersom mina förväntningar är så oerhört högt ställda. Troligen hade inte en uppföljare till Into the Mirror Black låtit såhär om den hade kommit i början av 90-talet, men The Year the Sun Died känns ändå som en relativt naturlig fortsättning på de två första plattorna, även om mycket av Nevermore finns med i ljudbilden. Fast å andra sidan kändes Nevermore i mitt tycke som en naturlig fortsättning på Sanctuary, så…

The Year the Sun Died är en väldigt progressiv skiva, och vad jag förstår är jag inte den enda som har kommit att tänka på Queensrÿche, även om Sanctuary är ungefär 378 gånger hårdare. Bandet gör det svarta och tillbakalutade mycket bra, och man kan inte annat än välkomna och låta sig omfamnas av mörkret de åstadkommer. I avslutande titellåten är mörkret totalt, och där har vi en av plattans höjdpunkter.  Personligen hade jag dock gärna hört lite mer ettrigt thrashande än vad vi bjuds på här. Lite mer jävlar anamma hade varit välkommet. Detta sagt så finns tempot och riffen där också, det är bara att jag vill ha lite mer av det. Smågnäll, jag vet.

Även om plattan inte riktigt infriar alla mina förväntningar så är det en mycket stark återkomst, och det är en platta som växer med varje genomlyssning, vilket bevisas av att jag efter en sista genomlyssning höjer betyget ett halvsteg till en fyra. Vi får väl se om den lyckas nästla sig in på min årsbästalista till slut. Förutsättningarna finns där.

Jonas Andersson