Söker nya vägar i sitt skapande

mark olson

Mark Olson ”Good-bye Lizelle” (Glitterhouse/Border)

När Mark Olsons röst ligger tätt intill Gary Louris röst i countryrockbandet Jayhawkes, kan deras stämmor förmedla musikmagi. Nu verkar det var slut på det samarbetet enligt en ny intervju med Mark. I stället har han som tidigare gett sig ut på en solotripp, och som tidigare gjort ett album med sin andra hälft norskan Inngund Ringvold. De har rest runt i olika länder plockat upp olika influenser, testat nya instrument och spelat in efter hand.
Resultatet låter i stora delar förvillande likt den engelska folkmusikfamiljen Incredible String Band, och Mark Olsons röst ligger nära Mike Herons i sångfraseringar. Fruns insatser på sångplanet ger mer att önska. Nu är det egentligen inget fel i det hela, och det är naturligt att en musiker söker nya vägar i sitt skapande. Det finns också några riktigt bra låtar här som Long Distance Runner och Heavens Shelter men det räcker inte riktigt till. Ser vi till Marks senare soloalbum så var The Savation Blues ett smärre mästerverk. Hans förra hustruprojekt, The Original Harmony Ridge Creekdippers, då med Victoria Williams, var jämt ojämna, med vimsigt charmiga.
Men ändå, Mark Olsons röst ligger nära vad jag gillar så han kommer att få en hel del spelrum i höst. De hoplimmade stämmorna från Jayhawkestiden finns kvar i skivhyllan under J, skönt att veta.

Bengt Berglind

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

16

10 2014

Your Comment