Brutal närvaro

lucinda down

Lucinda Williams ”Down where the sprit meets the bone” (Highway 20/Border)

En någon vis man eller kvinna påstod en gång med rätta att Van Morrison, med sin röst och sina fraseringar, skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och det skulle låta utmärkt. Detsamma skulle gälla för Lucinda Williams. Nya dubbelalbumet är till bredden fylld av hennes röst med en brutal närvaro, ett sammetssvart soulmörker och lika mycket blod, svett och tårar.
Utöver detta så har hon vid sin sida i studion i Nashville en samling gitarrister som hela albumen igenom gör ett osvikligt intryck vid sidan om hennes djupt personliga röst. Tony Joe White, Bill Frisell och Greg Liez är några av dessa som lirar gitarr med samma själ och hjärta som ryms i Lucindas röst.
De 20 spåren är av ovanligt hög kvalité, ni vet dubbelalbum är alltid en fara. Lucinda drar oss med på en resa bland den amerikanska rotmusiken. Country, folk, soul, pop och swamp, men där finns en musik som möter upp i studion och mixas på ett smakfullt, småskaligt och småsvängigt sätt. Tempot är realtivt lågt genom hela resan men det finns en puls, det finns melodier och det finns allt det där som gör musiken till ett nödvändigt livsverktyg för många av oss. Om stora delar av detta dubbelalbum består av de mer soulfunkiga låtarna så finns det också några där Lucinda öppnar upp musiken, tar med mer melodi och till och med ger sig ut på en vokalresa i ett högre register, som i Walk on och Right by each other. Bland många pärlor kan nämnas soulmässande Foolishness, drömska Burning bridges och tunga Big mess. När jag skrev om Claptons JJ Calehyllning efterlystes en kvinnlig tolkning av någon av hans låtar. Nu kommer den i en känslig version av hans Magnolia som avslutar ett av årets album, enkelt eller dubbelt. En textrad lyder ”-That´s how we do things in west Mempis”- Köp vinylutgåvan, lyssna och njut !

Bengt Berglind

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

13

10 2014

Your Comment