nyaskivor.se

Chuck Prophet ”Night Surfer” (Border)

Green On Red var en liten tight amerikansk rockcombo på åttiotalet. Där hittar vi Chuck Propeth, låtskrivare, gitarrist och sångare. Men det var 1992 som jag hittade hans andra album Balinese Dancer och efter det har vi varit oskiljaktiga.
Sedan dess har Chuck varit en produktiv solartist, studiomusiker och producent, bland annat till countryesset Kelly Willis. Chuck Prophets rockmusik är inte något som någon gång skulle hitta in på radiolistor i vårt mellanmjölksland. Men det skulle kunna vara så, för det finns stora kvalitéer men slitstarka melodihooks och en personlig röst. Speciell det sista gillas skarpt. Stundtals snäser han i sången på ett bättre sätt än vad Tom Petty själv gör i sina bästa Tom Pettystunder.
Allra bäst blir det när Chuck plitat ihop en bra melodi, och det händer ofta, och får glida fram på den i medimtempo. Då fräser det om hans fraseringskonst och skön småskalig rockmusik uppstår. På nya albumet Night Surfer har producenten Chuck snittsat till det med stråk- och blåsarrangemang. Inte storvulet och massivt, utan bara så det fyller ut och berikar ljudbilden. Sedan visar han sin nyfikenhet och storhet när han lägger in pizzicatostråkar som lyfter hela låten till något annorlunda. Naturligtvis finns det en hög snygga rock- och popgitarr in- och pålägg överallt, plus rösten.
Night Surfer är inget nyskapande på något sätt, men det är ett förbenat fräscht rock- och popalbum av Chuck Prophet.

Bengt Berglind

Amaranthe ”Massive addictive” (Spinefarm/Universal)

   Release: 15 oktober

Efter ett år och ett medlemsbyte är Sveriges nya metalstjärnor i Amaranthe tillbaka med nytt material. Med två kanonbra album i sin katalog, ”Amaranthe” och ”The Nexus” hade jag ganska stora förväntningar på nykomlingen, och helt ärligt, det här är kanske det albumet jag sett fram emot allra mest under hela hösten.

Jag var i en början lite rädd att bli besviken, men det var helt i onödan. Man kan säga såhär:

MASSIVE ADDICTIVE är 12 spår euforisk perfektion.

Redan från starten med den lite kaxiga ”Dynamite”, till de tunga tonerna i titelspåret, till ”Over and Done” där deras fantastiska röster totalt dominerar sönder allting, till den ovanligt tunga ”Ordinary Abnormality” för att sedan rundas av med känslosamma ”Exhale”. Och detta är då bara ett urval av alla fantastiska spår – vi får ju för guds skull inte glömma ”Digital World” eller ”Trinity” eller singeln ”Drop Dead Cynical”.

Det är liksom inte bara det fantastiska arrangemangen med Elize, Jake och Henrik – utan det är allt. Intressanta texter, fantastiska melodier och riff, kompositioner som bara blåser bort en. De två första albumen var bra alltså, men det här, det här mina vänner. Det här är bra. Jag har inte kunnat sluta lyssna på den ända sen jag fick in den.

Något som jag dock lade märke till redan från början är att musiken, som tidigare har liknats vid disco metal (detta i positiv bemärkelse), har gått åt ett något hårdare håll. Inte lika dramatiskt som Dynazty, men ändå en markant skillnad. Lägg då också till att de har en ny screamer, Henrik, som också hjälper till en hel del med det nya, aggressivare soundet. Produktionsmässigt finns det heller inget att klaga på – allt är jämnt och fint mixat.

Ja. Jag vet inte vad jag har att tillägga. Har ni gillat Amaranthe’s tidigare grejer kommer ni älska den här, det lovar jag er. Plattan är lika beroendeframkallande som titeln påstår. Detta är det bästa de gjort hittils.

Jag är i alla fall massively addicted.

Bästa spåret: Titelspåret, ”MASSIVE ADDICTIVE” Får rysningar i hela kroppen

Sara Köhler

Johnny Winter ”Step Back” (Megaforce/Border)

Det blev ingen sista vinter för Johnny. Det var ju inte så länge sedan han vandrade vidare till sin blueshimmel någon gång i juli. Det var inte så länge sedan han gästade Karlstad och de som var på plats då vittnade om en bluesgigant som var i dålig fysisk form. Livets hårda musikerskola hade satt djupa spår och sår i Johnny på mer än ett sätt.

Step Back är hans sista nyinspelade album som nyss har släppts. På detta gästas han av  supergitarrister som Eric Clapton, Billy Gibbons, Leslie West, Brian Setzer och Joe Bonamassa. Visst liras det en massa blueslicks till tusen, men vi har hört det förut. Det är en av bluesmusikens hörnstenar, men också en av dess kvarnstenar att ständigt bära med sig. Fortfarande sjunger den gode Johnny kraftfullt, och med en härlig bluesfeeling. Inledande Unchain My Heart lånar en del arrangemangs-idéer från Ray Charles och Joe Cockers versioner, men svänger så det räcker.

Sen kommer en radda blueslåtar som inte är lika intressanta på skiva, kanske live. Killing Floor är alltid en bra låt, både här och med Electric Flag. Instrumentala Okie, Dokie, Stomp är en höjdare som svänger och lyfter ur sitt bluesformat till en riktig partyklösare. Nu ska jag ta chansen att tjata om att blues ska vara live, så ni inte tror att jag är en rabiat blueshatare. Förövrigt så gillas den sista John Mayallplattan fortfarande så den spelas till och från. På detta det sista Winteralbumet räcker det för min del med fyra till fem spår ett tag framåt när hösten och bluesen möts.

Bengt Berglind

Dr. John  ”Ske-dat-de-dat: The spirit of Satch” (Concord/Border)

Denna gång sätter funkdoktorn voodootänderna I en temaplatta där jazzgiganten Louis Armstrong är den gemensamma nämnaren, tillsammans med staden New Orleans. En stad som ligger Dr. John speciellt varmt om hjärtat. Det är inte första gången Doktor Funk hyllar en jazzgigant, förra gången var det Duke Ellington. Ett mycket lyckat album som du bör leta upp om du missat det och är Dr Johnfan.
Doktorn inleder detta album med en skön gungande version av What a Wonderful World, med ett passande rapinslag, som till och med jag kan gilla. Detta album har legat på jäsning ett par år, men när trombonissan Sara Morrow skrev en del arrangemang i storstorbandsformat så föll bitarna på plats. Här finner du en mängd snygga storbandsarragemang som håller upp och lyfter albumet, luftigt och säkert.
Sen har vi ju Dr. Johns knarriga stämma och hans New Oreleansinfluerade pianospel, som talar om att här härskar en äkta musikant. Versionerna av standardlåtarna Mack The Knife, I´ve Got A World On The String , Sometimes I Feel Like A Motherless Child och gospeln Nobody Knows… är urläckra .
Här förkommer olika gäster som Bonnie Riatt och trumparen Terance Blanchard och rapparen Mike Ladd. Vidare har Dr. John plockat med en samling låtar som kanske inte Louis Armstrong har spelat in, men som passar in i sammanhanget. Konstnärens frihet. Inte mig emot, för det här är den bästa Funkdoktorplattan sedan hyllningen till Duke Ellington. Sen har jag alltid gillat Satchmo, även om det blev lite för mycket Hello Dolly på senare år.

Bengt Berglind

In Flames ”Siren Charms” (Razzia/Sony)

  Release: 3 september

Låt mig omedelbart slå fast att vi med Siren Charms har att göra med en skapelse som inte är något för de som är ute efter okomplicerad hinka-bärs-och-skråla-med-i-musik. Inga fel med det sistnämnda, när man är på det humöret, men här erbjuds alltså (oftast) något helt annat.
Det är inte bara landsmännen i Opeth (Pale Communion) som skakar om sina fans i år… Mod är nämligen ledordet rakt igenom när ett av världens mest inflytelserika hårdrocksband genom tiderna är tillbaka med en ny giv.
Just hårdrock är ett ord som numera passar bättre in är metal när deras sound ska beskrivas. Eller rättare sagt – om jag törs skriva det – hårdrock med syntheffekter och popinslag, hela tiden med fokus på melodier.
Det har varit mycket snack om hur skivinspelningen i legendariska Hansa Studio i Berlin har påverkat soundet. Det märks, inget snack om saken, men personligen tror jag att bandet hade landat i det här ljudlandskapet oavsett inspelningsplats. In Flames anno 2014 har landat, that’s it.
Merparten av de Björn Gelotte-författade gitarriffen/melodierna är hur sköna som helst, och oftast gifter de sig fint med Anders Fridéns vemodiga sång. Rösten är till bredden fylld med känsla och Anders har ett personligt uttryck i en värld fylld av kopior. Men ibland blir det bara lite väl mycket “gnäll” för gamla hårdrocksöron. Det hade inte varit fel om de aggressiva skrik hade fått vara med lite oftare än vad som nu är fallet. Eller varför inte något enstaka dödsgrowl…

In Plain View
Börjar lite hackigt med en syntheffekt innan en förförisk gitarrslinga tar vid. Nice! Sedan tar Anders ton och en lite annorlunda In Flames-resa har påbörjats.
Everything’s Gone
Rejält thrashtempo inledningsvis men efter att sången tagit plats förvandlas den till en minst sagt annorlunda blandning av mjukt och hårt. Mixen av lugn och aggressiv sång känns smått förvirrande, åtminstone till en början. Det känns inte helt fel att säga att låten rör sig i Slipknotland.
Paralyzed
En medryckande sak med en melodi som är omöjlig att värja sig emot – om man inte har ett hjärta av sten.
With Eyes Wide Open
Imponerande uppvisning av Anders; han sjunger nämligen som om livet hänger på resultatet av stämbandens prestationer.
When The World Explodes
Ett intressant gästspel av operasångerskan Emilia Feldt och tillsammans med Anders röst landar vi i en låt med olika sångnyanser, som jag återvänder till gång på gång.
Rusted Nail
Första singellåten och efter att inledningsvis ha varit tveksam till den är den nu en av mina favoriter. Refrängen går helt enkelt inte att värja sig emot; snacka om allsångspotential och framtida livefavorit. Gitarrsolot är skivans bästa och låter ”skitigt” på rätt sätt.
Monsters In The Ballroom
En bra refräng även här (ett tydligt mönster på skivan) men lite mindre rolig vers, dessutom är inte det bärande gitarriffet det roligaste som hörts. Å andra sidan är Daniel Svenssons trumspel inspirerat, något som är genomgående på hela skivan, och plötsligt är saken biff och låten landar på plus.
Filtered Thruth
Avslutar det hela i bästa stil, med extra plus för det riviga gitarrsolot. Stilpoäng utdelas också för att den ganska vanliga mot-slutet-utfyllnadskänslan helt uteblir.

Jag ställer mig däremot lite mer tveksam till titellåten, som har en stil jag normalt inte är så förtjust i. Through Oblivion och Dead Eyes ger inte heller ståpäls. Men ta mig tusan om inte refrängerna nästlar sig in i skallen allt eftersom…

Klyschor bör undvikas men det måste sägas; Siren Charms växer för varje lyssning. Lurar på rekommenderas bestämt, för att alla små detaljer ska få chansen att leta sig in i hörselgångarna. De som vågar lyssna bortom den rådande ramen för metal har mycket att upptäcka…

En ny väg med många sidospår är härmed utstakad och just nu känns det extra spännande att följa In Flames fortsatta utveckling. Hur det nya materialet ska fogas ihop med det gamla på kommande turnéer blir nog ändå ett svårlagt pussel för göteborgarna.

Magnus Bergström

Eric Clapton & Friends ”The Breeze – an appreciation of JJ Cale” (Polydor/Universal)

Som du vet så levererade JJ Cale två riktiga dunderhits till Eric Clapton, After Midnight och Cocaine. De finns inte med på detta hyllningsalbum till mannen som samtidigt gav sin musik en klassisk laidbackstämpel och ett montumentalt grundsväng.

JJ Cale var också en utmärkt låtskrivare, innan han gick bort sent i våras. Call Me The Breeze, Magnolia och Sensitive Kind är tre av mina många JJ Cale-favoriter.

Eric Clapton har tillsammans med sina vänner Mark Knopfler, John Mayer, Wille Nelson och Tom Petty, plus ett gäng toppmusiker här tolkat JJ Cales musik. I mitt tycke kanske lite för nära originaluppförandet av låtarna. Bäst lyckas Willie Nelson, som med sin säregna personliga röst tolkar JJ Cale på ett eget sätt.
Det saknas några kvinnliga röster i denna mansdominerade JJ Cale-samling. Varför inte Lucinda Williams eller Emmylou Harris ?
Men visst svänger det som bara attan bort emellan åt. Det vore väl konstigt annars med en sån samling superba musiker och låtar. Min egna favorit här är Don Whites version av Sensitive Kind.

Bengt Berglind

Ace Frehley ”Space Invader” (Steamhammer/Border)

  Release: 15 augusti

Ex-Kissgitarristen är tillbaka med en 70-talsljudande produktion, vilket givetvis är en ljudkostym som passar Ace och hans oefterhärmligt ”slarviga” gitarrspel alldeles utmärkt.
På plussidan återfinns Space invader som är skönt riffstinn, Gimme a feeling som är ”smörig” på rätt sätt, I wanna hold you som är refrängstark som få och Starship som är en finfin instrumental avslutningslåt. Som grädde på moset bjuder nämnda fyrling på skivans mest inspirerade gitarrspel med minnesvärda Gibson-soloutflykter.
Men det finns tyvärr också minus. Change, Toys och Immortal Pleasures rullar på i mellantempo utan att ta vägen någonstans och enformiga refränger gör inte saken bättre. Bara en sådan sak som att likaledes halvtröga Inside the vortex ändå framstår som ganska bra säger en del…
Sångmässigt är det business as usual, det vill säga att Ace blandar och ger; tonsäkerheten är det lite si och så med emellanåt.
En dumstrut delas ut för Steve Miller-covern The Joker i pubbandstil (!) som~
gör att all form av originalitet och värdighet tar en paus i sisådär tre och en halv minut.
Space Invader är inget ess och inte riktigt i klass med föregångaren Anomaly (2009) men passar ändå, på ett sätt som jag inte kan förklara, in i Ace-diskografi. Mannen som gav det hysteriskt kacklande skrattet ett ansikte är alltså tillbaka i klart godkänd form.
En ny turné på våra breddgrader vore inga fel…

Magnus Bergström

Fotnot: Att köpa någon av specialutgåvorna av Space Invader, för att ta del av bonuslåtarna, rekommenderas inte. Det handlar bara om (inte alls så) annorlunda versioner av “ordinarie” låtar.

Accept ”Blind rage” (Nuclear Blast/Sony)

  Release: 14 augusti

Giganter. Något annat kan inte de tyska heavy metal-veteranerna kallas. 1976 anges som startåret, men de fanns faktiskt redan tidigare under namnet Band X, och är idag ett av världens största band inom genren. Skiv- och biljettförsäljningen talar sitt tydliga språk.

1987 valde originalsångaren Udo Dirkschneider att gå sin egen väg för att starta solobandet U.D.O. Många var de som då flaggade för Accepts gravöl, på grund av sångarens status som frontfigur i köttbullestil med rivjärnsröst. Resultatet? Alla som uppskattar melodi, tyngd och allsångsrefränger har sedan dess två band av hög klass att njuta av istället för ett.
Mark Tornillo är sedan 2009 mannen bakom mikrofonen och i mina öron är han den bättre i fartfyllda och tyngre alster, men det är fördel Udo i lugnare halvballader.
Blood of the Nations (2010) och Stalingrad (2012) var två fina styrkebesked och Stampede – tredje skivan med Mark – är minst i samma klass, ja rentav bättre.
Produktion är liksom de två föregångarna signerad stjärnproducenten Andy Sneap (Hell) och är hur fet och in your face som helst.
Undertecknad har svårt att tänka sig att något Accept-fan kan klaga på de fem inledande låtarna: Stampede, Dying breed (en pinsamt ”lökig” text om heavy metal räddas av refrängen), Dark side of my heart, Fall of the empire och Trail of tears,
Därefter avhandlas fyra låtar som bara är okej. Kraven på Accept är stora…
Avslutningen är liksom inledningen urstark i form av The curse och Final journey.
Undertecknads favoritlåt är Dark side of my heart, som är både tuff och mjuk på samma gång, och växer för varje lyssning. Lyssna bara på refrängen som har en utsökt gitarrmelodislinga som ackompanjemang till sången.
Oavsett de små låtanmärkningarna i protokollet blir det inte närmare full pott än så här.
När öronen har förmånen att njuta av musik med kvalitet som den här, är det nästan så att man som musikfantast tar till tårarna av glädje…

Magnus Bergström

California Breed ”California Breed” (Frontiers)

När stormen väl har bedarrat efter Black Country Communions framfart surfar
endast två män in på de enorma dyningarna som havet byggt upp. Med den glödheta
kvällssolen i ryggen har Glenn Hughes och Jason Bonham den vita sandstranden –
där fotspåren suddas ut vartefter – i sikte. På stranden står den unge relativt
okände men elektriskt självlysande New York-bon Andrew Watt.

Det finns mycket krut kvar i den 62-åriga bassisten Hughes som en gång i tiden
började sin karriär i Trapeze (1969). Att vapenbrodern Bonham följde med till
det nya bandet var ingen överraskning. Gitarristen däremot, den blott 23-åriga
mr Watt träffade Hughes på en tillställning hos Julian Lennon i N.Y.C. Det blev
provspelning i Hughes hemmastudio i L.A. några dagar senare. Den ungdomliga
entusiasmen i kombination med den gamles vishet mynnade ut i två sånger under
ett fyra timmar långt arbetspass.

Det är en massiv ljudmatta som rullas ut. En matta som är färgad av ljudvågor
decennier tillbaks i tiden. Efter att ha provtryckt skivans pressning med ’The
Way’ och ’Sweet Tea’ öppnar sig den psykedeliska ’Chemical Rain’ med nostalgiska
Led Zeppelin-riff a la Jimmy Page. Det bidrar till att min favorit blir utsedd.

Ett tecken så gott som något på Hughes spirituella mognad blir synligt under
’Invisible’ där vokala övertoner, som saknar sans, blandas med en malande bas
och bombardemang från Bonhams sida. Den lugnande effekten kommer från gitarren
som sveper näst intill i sin egen värld. Under ’Breath’ och ’All Falls Down’ ges
det tillfällen för andhämtningspaus för lyssnaren. Hughes kommer också ner på
jorden after att under lång tid varit uppe i regioner där sången övergår till
skrik.

California Breed har inte skapat något nytt med sin självbetitlade skiva utan
bara återskapat det som en gång i tiden fanns. Det räcker bra.

Thomas Claesson

U.D.O. ”Steelhammer – Live From Moscow” (Sound Pollution)

Mannen med rösten som berör (antingen tycker man om den eller inte) är tillbaka med ännu en liveskiva. För vilken gång i ordningen orkar jag inte hålla reda på längre…
Steelhammer, Future Land, Never Cross My Way, Stranger, In the Darkness, Mean Machine och Metal Heart.
Ovan nämnda låtar är sju starka anledningar att införskaffa Live From Moscow. Observera att det uppfriskande nog nästan uteslutande handlar om låtar signerade U.D.O. och inte Accept. Ett bevis så gott som något på styrkan i solomaterialet.
Totalt hela 20 låtar (plus ett intro) är också en anledning (valuta för pengarna) att slå till på denna innehållsrika och välljudande dubbelmacka. Önskas ytterligare en anledning? Javisst, varför inte; bandet har sällan eller aldrig varit mer samspelt.
För övrigt är jag personligen mycket nöjd över att Accepts splittring gett oss hårdrockares två högkvalitativa band istället för ett. Snacka om att båda äta och behålla kakan…

Magnus Bergström