nyaskivor.se

Maggie Björklund ”Shaken” (Bloodshot/Border)

När musiken från Shaken, Maggie Björklunds andra album, strömmar genom rummet är det fullständigt omöjligt att inte se ett brett spektra av bilder framför sig.

Kanske därför att hennes musik får mig att tänka på Ry Cooders soundtrack och gruppen Calaxicos ofta ödesmättade instrumentalvykort från ett kargt ökenlandskap.

Att Maggies huvudinstrument är steelguitar, tillhör inte vanligheterna . Hon komponerar större delen av materialet här och sjunger i små doser.

Detta år har hon turnerat med Jack Whites band , och finns med på hans sista album Lazaretto.

Men för mig är det just detta myller av bilder som formas av hennes musik. Scener som utspelar sig någonstans på gränsen mellan USA och Mexico. Gärna i en mörk och våldsam westernrulle av mer modernt snitt. Eller varför inte en film av

Tarantino.

På Shaken har hon samlat ihop ett band med medlemmar från Calaxico, Portishead och PJ Harvey. Att hon sedan delar duettmicken med Kurt Wagner från Lampchop, är bara det ett plus i kanten.

Samlar vi sedan ihop alla plus i kanten på denna smakfulla mix av filmmusik, ökencountry och en liten dos psykedelica så är det tveklöst ett av årets album.

Fem av fem möjliga Maggie !

Bengt Berglind

Eric Bibb ”Blues People” (Dixiefrog/Border)

För ett antal år sedan gav mig Eric Bibb en alldeles underbar blusig luciaupplevelse i Östra Ämterviks kyrka utanför Karlstad. Hans varma, mjuka och elastiska röst plus ett följsamt gitarrspel var något som jag och många andra i publiken tog med oss ut i vintermörkret.

I dag är Eric Bibb en mycket produktiv musiker. För inte så länge sedan kom en tredelad cd-samling från hans långa karriär. Nu är det dags igen med ett hyllningsalbum till Martin Luther King och en turné uppkallad efter hans välkända tal , I Have A Dream.

På Blues People har Eric bjudit in massor av musikaliska vänner, som Ruthie Foster, Taj Mahal och Blind Boys of Alabama. Några av dessa medverkar också på turné genom Europa under denna månad.

Musiken på albumet är starkt bluesorienterad. Men i mina öron blir den något för salongsanpassad, för bra, för snygg. Det är ingen bluesmusik som rycker tag och vrider om i bröstet och når sällan hjärttrakten. Inte heller får den foten att stampa loss.

På andra delen av albumet blir det något bättre då Bibb flirtar mer med soul, folk och gospel.

För mig är detta ett mellanalbum med en musiker som helst ska upplevas live. Då funkar Erics Bibbs bluesorienterade musik med stor sannolikhet bättre än här.

Bengt Berglind

Whitesnake ”Live In 1984 – Back To The Bone” (Frontiers/Playground)

Här har vi något av ett typexempel på en skiva för de redan frälsta. Alltså de som inte kan få nog av sångaren/mikrofonstativsjonglören David Coverdales evangelium – och som gärna lyssnar på samma låt i olika versioner.
Låtmässigt vet alla hårdrockare som läser detta det som behöver vetas om det som står på menyn; klassiker efter klassiker radas upp. Personligen tycker jag bäst om den fina tolkningen av Soldier of Fortune.
Hingsten Coverdale hade blommat ut med full kraft på Slide It In-turnén, vilket är tydligt när man lyssnar på det sexistiska mellansnacket, som givetvis också inkluderar ett och annat ”here’s a song for ya” (något av hans signum).
Det här var också turnén då ormen ömsade skinn från det bluesbaserade till förmån för hårdare tongångar, utan att för den skull vara i närheten av heavy metal. En inte alldeles enkel stiländring om det inte vore för att musikerna är rena rama drömuppställningen.
Synd bara att man inte valt att ge ut en komplett konsert, istället för denna ”best of bootlegs”. För det finns bootlegs från turnén i omlopp, som gott och väl skulle kunna tas för mer eller mindre officiella utgåvor. Nåja, vad är väl en bal på slottet… Och i dagens värld av perfektionism är det glädjande med en utgåva som inte putsats in absurdum.

Magnus Bergström

Fotnot: Det är endast cd-skivan som recenseras, så dvd-skivan som medföljer är alltså inte med i recensentens bedömning.

Flying Colors ”Second Nature” (Mascot/Music Theories/Warner)

Att närma sig det här albumet med en förutfattad mening vore ett stort misstag.
Hur skall man överhuvudtaget kunna ha en uppfattning när en sammansättning av så
vitt skilda musiker bestämmer sig för att starta ett litet sidoprojekt utan
tillsynes någon anledning alls.

De som vet lite grand om musik vet att gitarristen Steve Morse spelar i Deep
Purple. De som vet lite mera kommer ihåg att Mike Portnoy spelade trummor i
Dream Theater. De som vet jättemycket, vet ändå inte vem sångaren och
låtskrivaren Casey McPherson är eller ändå mindre vart han kommer ifrån. Lägg
därtill Neal Morse på klaviatur och bassisten Dave LaRue så är förvirringen
fullständig.

När man väl fått upp ögonen under inledningsspåret ’Open Your Eyes’ så tickar
det fortfarande en fråga i bakhuvudet. Är det en dröm eller är man på väg mot
den yttre galaxen? Fastspänd med trepunktsbälte och lätt tillbakalutad känns den
progressiva odyssén med inbakade jazzinslag ändå rätt behaglig.

Efter drygt 12 minuter hörs ett knäpp när bältet lossgörs och en s.k. glad låt i
form av ’Mask Machine’ startar upp. Lämplig tack vare sin enkelhet att strömma
ut via radioapparaten, så att den stora allmänheten med gott mod kan ooa hela
natten.

Den hjärtskärande ’The Fury Of My Love’ kan mycket väl spelas för svärmor utan
att hon blir skrämd. McPhersons skolengelska och höga toner fungerar lika bra
som Al Stewarts gjorde på sin tid.

’Peaceful Harbor’ är magnifik och går bortom gränsen för den gängse
uppfattningen om superlativ. Steve Morses gitarr förtrollar, Neal Morses orgel
bedövar och kören hämtad från ’Dark Side Of the Moon’ knäcker den bäste.

Skivan krönts med ’Cosmic Symphony’ vars titel är signifikativ för hela
anrättningen. Indelad i tre faser färgar den ljudvågorna med närmast religiös
romantik i sin strävan att med hjälp av den återblickande progressiva musikens
allra finaste förtecken försöka fånga meningen med livet.

Det som var meningen att bli en sidobeställning blev en huvudrätt. Jag ger mina
komplimanger till hovmästaren och hela kökspersonalen.

Thomas Claesson

Master Mix: Red Hot + Arthur Russell (Yeproc/Border)

Samlingsskivor kan ofta uppfattas som ett enkelt sätt att tjäna storkovan. Nu är det väl nästan ingen som gör det längre på just skivor. Men sen finns det också samlingar som ges ut i ett visst syfte. Detta album är just ett sådant vars intäkter ska gå till AIDS-forskningen.

Arthur Russell som dog 1992 var en avantgarde musiker som under sitt relativt korta musikaliska konstnärskap hann skapa en helt egen musikvärld.

Den kunde bestå av korta klassiska stycken, skruvad electronica, raka rocklåtar, dansdängor eller viskande visor. Konsekvent splittring kunde vara en bra sammanfattning om man vill göra det enkelt för sig. På detta på sitt sätt utmärkta dubbelalbum finns detta spektrum mellan stilar och tempon.

Men på något sätt finns det en gemensam nämnare. Detta skulle då vara att musiken hela tiden bär fram en melodisk positivitet. Sen spelar det ingen roll om det är musikkändisar som Robyn, José Gonzales, Hot Chip eller någon av de mer okända Russell-tolkarna, det är musik som går både till hjärta och fötter för dans.

Bengt Berglind

Steve Gunn ”Way out weather” (Paradise Of Bachelors/Border)

   Release: 4 november

För någon vecka sedan var Steve Gunn helt okänd i min musikvärld. En recension i det engelska musikmagasinet Mojo ändrade det hela. Där fick detta album full pott. Med rätta kan numera medges.
Steve Gunn, amerikansk sångare, men främst kanske gitarrist som härstammar musikaliskt i indiepopen.

Här på sin andra soloutflykt har han utökat sin tidigare trio till en oktett där det återfinns både harpa och banjo. Plus en smidig och följsam trummis som förgyller detta album med sitt spel.

Lågmälda gitarrer dominerar både som komp och soloinstrument. De kommer och går i musiken, som andas luftigt och har drag av en psykadelika som hade kunnat ha sina rötter i sjuttiotalet.

Men nu är det musik från 2014 som Steve Gunn så läckert sammanfogat på detta album. Det är inte pop eller rock i första hand. Det är bara alldeles utmärkt nutida musik att njuta av.

Bengt Berglind

Joe Bonamassa ”Different shades of blue” (Mascot/Provogue/Warner)

Öronen spetsas när Bonamassa rivstartar sitt nya album med Jimi Hendrix’
stenkross ’Hey Baby (New Rising Sun)’ som på bara en minut och 20 sekunder
avslöjar vad som komma skall. Bonamassa hinner få upp ett avsevärt tempo med sin
Triumph när han med luften fylld av årgångsmusik flyger fram över saltöknen i
Utah.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att det har dröjt två år sedan
förra soloskivan (Driving Towards The Daylight). Häremellan har ju samarbetet
med Beth Hart förgyllt livet högst anmärkningsvärt. Influenser härifrån strålar
också ut över denna skiva i form av blåsarrangemang som värmer upp inte minst
’Love Ain’t A Love Song’.

Den talangfulla sångsmeden Bonamassa utforskar med sina nycklar de yttre
gränserna för bluesen samt klangfärgerna som har format gengren. Han har med
lite hjälp från ett par trogna medarbetare skrivit allt material – förutom
introt – själv.

Bonamassas vidsträckta attraktion framträder distinkt i ’Oh Beautiful’ där
skjutjärnsriff blandas med skönsång toppat med en kosmisk brygga där man via
vintergatan ledsagas till ett brutalt gitarrsolo. Väg det mot den pianoledda
balladen ’Never Give All Your Heart’ och plötsligt framträder alla nyanser av
blått.

Att leva efter mottot ’I Gave Up Everthing for you, ’Cept The Blues’ är något
som så många som möjligt borde anmoda, för det gör jag. Roten till all blues
finns här serverad som en öppen källkod med glimten i ögat. Bonamassa öppnar
hjärtat i sina texter och ’Get Back My Tomorrow’ är inget undantag. I
kombination med favoritgitarren Gibson Les Paul Standard från 1959 ger det ett
förhållande som knappast någon annan kan uppbringa.

I kraft av min ställning som Djävulens advokat är min bedömning att det är
aningen för många trumpetstötar här och där, men då tillhör jag också den mycket
gamla skolan som förordar 3-mannaband. Det är likväl ingen tvekan om att
Bonamassa är och förblir en levande legend ända tills den dagen han faller ifrån
och då kommer gravstenen att ha följande inskription.

Here lies Joe Bonamassa. The bullshit has ended.

Thomas Claesson

Kultfakta: Bonamassa använde nitton olika gitarrer av märkena Gibson, Fender,
Martin och Grammer i årgångar från 1932 till 1970 under inspelningen. Det visar
dels att en gitarr är minst arton för lite och dels att det egentligen inte
behövde tillverkas några gitarrer efter 1970.

Bernie Marsden ”Shine” (Mascot/Provogue/Warner)

De som aldrig har sett gitarrhjälten Bernie Marsdens namn på ett skivomslag kan
sluta läsa redan här. Vi andra minns honom med glädje för hans medverkan i bl.a.
Whitesnake och UFO. När andan har fallit på har även soloplattor släppts och som
av en tillfällighet damp ’Shine’ ner i brevlådan härförleden.

Alla gillar Bonamassa, så även Marsden. Båda har en stil rotad i blues rock men
inte begränsad till den. Samspelet mellan dem på titelspåret är därför en
självklarhet, som mynnar ut i ett sound som om Deep Purple knackade Doobie
Brothers på axeln.

David Coverdale hjälper till att höja humöret genom en omarbetad tolkning av
Whitesnakes ’Trouble’. Ursprungligen från 1978, men den känns förvånansvärt ny
och fräsch. En angenäm déjà vu effekt som tar tid att smälta.

Efter ett par präktiga magplask i form av ‘Walk Away’ och ‘Who Do We Think We
Are?’ (AOR kontra schlagerpop modell radio) rätar skutan upp sig igen och på
fördäck syns folk dansa till ’Kinda Wish She Would’ som är en riktig ’barefoot
stomper’. En högtidsstund som kan flerfaldigas bara genom att sätta spelaren på
repetition.

Sedan är det full fart framåt när Cherry Lee Mewis tar tag i mikrofonen med ett
handfast grepp och avkunnar den förstärkta bluesdräparen ’Bad Blood’. Det kan
mycket väl vara hon som omnämns när den ljuvliga ’Ladyfriend’ omfamnar mig. Jag
hoppas det.

Trots ett par plumpar – som borde ha rättats till med ett överdraget tunt
streck, en signatur och en stämpel – så ger jag en fyra i betyg. För när allt
kommer omkring måste man om inte annat ge mannen som en gång i tiden skrev ’Here
I Go Again’ en hel del respekt även om han är född i Buckingham UK.

”An’ here I go again on my own
Goin’ down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone”

Thomas Claesson

Anders Norman ”Fragile’’ (Tindra Records/andersnorman.com)

När förra albumet ”Just Another Mile” släpptes så fastnade jag direkt för Anders Normans personliga uttryck. Kunde inte komma på när jag senast hörde en svensk motsvarighet i genren som väl är ganska utdöd. Med sig i studion hade Norman danska supermusiker, det fanns vibbar av akustisk countryrock och det blev en jämförelse med Joey Tempest Van Morrison-utflykter.

Nu två år senare släpps samlings-CD:n ”Fragile” som beställs direkt från egna hemsidan. Här hittar vi nyskrivna (typ Bryan Adams-)rockaren ’End of the night’ i fint sällskap med mer tillbakalutade hitsen ’It’s time’ (med Tony Carey), ’Just another mile’, ’Love is’ och ’More than friends’.

Normans ljusa hesa stämma har en stor dos originalitet och musiken doftar västkust från tidigt 90-tal med ett kryddmått americana. Gessle goes Stefan Andersson; det drar lite åt Knopflers breddgrader (läs: soft melankolisk balladpoprock med västkustkänsla).

Ett tips, oavsett musikgenre, eller årtionde man normalt rör sig i, är att lyssna på nämnda låtar och bilda sig en egen uppfattning. Videoklippet från releasefesten för ”Just Another Mile” säger garanterat mer än om jag ska försöka beskriva hela ’Anders grej’ i ord. Att man kan få det att låta så här ’på gatan’ (se klippet) är bara att applådera.

Anders Norman släpper nästa vecka en låt med Brinkenstjärna. Samtidigt är man i NOX Studio i Stockholm och spelar in ett album helt på svenska. Via mejl berättar Anders: ”- Det började med att Brinken ringde och bad mig skriva en låt om Persbrandt. Sex timmar senare skickade jag en färdig demo. Denna ledde till ett skivkontrakt och albumet släpps i 2 delar. Den första EP’n med 4 låtar släpps innan årets slut via Universal. Samarbetet med Brinkenstjärna har lett till 130 gigs och en chans att verkligen få utvecklas. På svenska har jag hittat min egen identitet…min egen röst.”

Peter Dahlén

Tom Petty ”Hypnotic Eye” (Warner)

Tom Pettys allseende öga blickar med Saurons intensitet ut över nejden.
Fyrskenet sveper kritiskt över ett område som sträcker sig över sex tidzoner
från Washington D.C. i öst till Hawaii O-five i väst. Det hypnotiska ögat håller
oss med undertryckande kraft fogliga och behärskade ända tills sanningen blir
uppenbar.

Som auktoriserad berättare av såväl romanser som tragedier tar sig Petty an
samhällets väl och ve. Behovet av att lätta på sinnet, i ett land där det finns
så fantastiskt framgångsrika människor i kombination med en hoper otroligt
korkade personer, är inte svårt att förstå. Som en man av full vigör framför den
sanna rebellen Petty sina skildringar med energi och känsla som i sin tur är
direkt återkopplade till hans egen ungdomliga vitalitet.

Albumets textrader har andemening av att frukta det värsta, hoppas på det bästa
och ibland ha en smula tur. Detta sammantaget med att sångerna är insvepta i
arrangemang och melodislingor där varje ton är vägd på en guldvåg gör att denna
skiva är lika oemotståndlig som debutskivan ’Tom Petty & The Heartbreakers’ som
härstammar från tidräkningens begynnelse.

Alla de elva låtarna har var och en sin egen charm. Den inledande ’American
Dream Plan B’ forcerar den imaginära grinden i sin strävan att få optimistiska
tonåringar att lyckas i livet trots allt mer minskade möjligheter. Ackompanjerat
av en knastrande effektpedal – placerad någonstans i en förort – som stöter ut
skitiga kraftackord drivs kampen vidare i möjligheternas land.

I ’All You Can Carry’ sjunger Petty om ett splittrat Amerika som är på väg att
gå upp i rök. Elaka bluesriff leder metaforen in i refrängen, som med finess
klargör att det är bäst att lägga det förflutna bakom sig.

Allt medan albumet fortskrider och sanningen blir allt svårare att acceptera
lindrar Petty armodet genom att röra sig i ett komfortabelt musikterritorium. I
’Power Drunk’ ges en förvirrade vision av hur korrupt auktoritet leder till
ondskefullt beteende. Indränkt i en kvav tonsäker miljö från söderns träskmarker
blir melodin svår att motstå.
.
Trettioåtta års väntan är slutligen över. Petty – varför tog det så lång tid att
kläcka ur sig ’Shadow People’? Med inramade robusta vibrationer hämtade från 70-
talets pålitliga barstolsblues ger den skrämmande avslutningen en tankeställare.
En skakande sång om hur till synes pålitliga människor har förlorat sin
medkänsla. De finns överallt, de kanske till och med ser ut som dig själv, men
de pratar inte som du.

Petty har rockens mest avspända karriär. Han är trogen sina rötter och sviktar
aldrig i sina visioner. Han utlovade ett rakryggat rockalbum. Han höll sitt
löfte. ’Hypnotic Eye’ blev hans bevis.

Thomas Claesson