nyaskivor.se

Inglorious ”Inglorious” (Frontiers)

Inglorious ställer sig till skaran av debutanter som ledsagas av de allra
ädlaste influenserna från en svunnen tid då gitarrhjältar regerade och
hårdrocken talade sitt tydliga språk. De är föga ärofulla, men utan hämningar
och ivriga i sin erövring.

Till dem som kan sin hemläxa återfinns här en källåder av impulsiva
sammankopplingar där hela armadan av de stora elefanterna har bidragit med djupa
intryck. Historisk mark återspeglas där en gång i tiden Sabbath, Purple, Heep,
Leppard och Zeppelin obevekligt jämnade vägen utan att vända sig om.

Den gamla trotjänaren – hammondorgeln B3 – introducerar ’Until I Die’ och de
påföljande projekterande gitarriffen med sångaren och grundaren Nathan James’
(f.d. Trans-Siberian Orchestra) stämma i blickfånget. Allt snyggt och prydligt
paketerat och med en fingervisning om vad som komma skall.

Det finns många anledningar att bli entusiastisk och den fartfyllda ’Breakaway’
försvagar inte den uppfattningen. Sologitarristen Andreas Eriksson rättfärdigar
här de svenska färgerna i den för övrigt helt brittiska ensemblen om fem.

Både ’High Flying Gypsy’ och titelspåret ’Inglorious’ fortsätter på den
historiskt beprövade vandringsleden till Kashmir. Den resoluta sången i
kombination med starka gitarriff och orientalisk rytm med tunga trummor är lika
bra nu som på 70-talet.

De kraftfulla balladerna ’Holy Water’ och ’Bleed For You’ lämnar inget övrigt
att önska. Här sätter endast fantasin gränsen för vad som är förebilden, kanske
rentav de själva. Däremot är ’Wake’ en plump i protokollet som med sin mjäkiga
framställning tar upp onödiga 6 minuter av totala speltiden. Jag har överseende
med den fadäsen, då allt det övriga sitter lika bra som ett par Levis 505 d.v.s.
tajt, skönt och högt i midjan. Det bådar gott inför framtiden.

Thomas Claesson

James Hunter Six ”Hold on” (Daptone/Border)

Engelsk gitarrist och sångare som har harvat runt ett tag utan att verkat hitta rätt. Första albumet för några år sedan var av hög kvalité men sen har det inte hänt så mycket. James Hunters musik är fylld av rhythm and blues, femtiotalsrock och en dos soul a’ la sixties. Det är inte en musikinriktning som ligger i frotlinjen idag, datorena har tagit över på många fronter i musikskapandet.
På Hold On har i alla fall James Hunter hittat hem i och med att han har blivit signad av Daptonestallet. Ni vet musikkollektivet som låg bakom många av Amy Whitehouses läckra soularrangemang och även medverkade på scen med henne.
Det hörs lång väg att James och band ligger rätt i sitt sound med rätt producent och ljudtekniker. Speciellt är det kul med de många soulinflenserna i hans sång. James luftar sin kärlek och inspiration från Sam Cooke med flera av de tidiga soulikonerna. Det skulle var kul att höra ett album med Jerry Williams i den här omgivningen; här finns säkert det sound som han skulle gilla att lira.
Så vänner av tidig soul, rhytm and blues och rock – kolla in James Hunter Six. Det brukar Van Morrison göra, han är ett fan av rang.

Bengt Berglind

Luther Dickinson ”Blues & Ballads: A Folksinger’s Songbook Vol I&II” (New West/Border)

Om du vill ha en stor dos rootsmusik som hämtad ur den amerikanska myllan har du hittat rätt i och med detta album. Luther Dickinson har tidigare huserat i Mississippi Allstars men då med ett hårdare sound än vad som finns på detta album. Nu är anslaget i musiken mer lågmält och en härlig mix av det akustiska och elektriska.
Det påminner på något sätt om Ry Cooders tre första album där han också vandrade runt och förvaltade den amerikanska rootsmusikskatten på ett föredömligt sätt. Luther Dickinson hävdar att allt låtmaterial här är nyskrivet. Jag skulle nog mer kalla det en kärlekfull omtolkning av det som redan finns. Men det är bara en kommentar i kanten.
Som albumets titel antyder finns här både blues, ballader, lite svängigt rockstuk med femtiotalkänsla, instrumentallåtar, duetter och en massa ljuvligt gitarrlir.
Sjunger gör Luther på ett avslappnat och varmt sätt, vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett album som man gärna tar med sig i soffhörnet lång tid framåt. Tjugoen bra anledningar att sitta och njuta.

Bengt Berglind

Gain Eleven ”All In” (Leon Music)

Inledande titellåten är en programförklaring där musikkorten läggs på bordet utan pokeransikte; rakt-på-sak-partyhårdrock med ett stänk av classic rock. Tänk en mix av The Hellacopters, Backyard Babies, Danko Jones, Millencolin, Foo Fighters och AC/DC.
Texterna är nästan rakt igenom inte så lite banala och skulle inte skämmas för sig på valfri dekadent 80-talssleazeskiva. Egentligen är väl den mest passande gebeskrivningen skrevhårdrock; de elva låtarna är skräddarsydda för att passera hjärnan utan att stanna och istället kännas i skrevet.
Elva låtar i samma hjulspår blir lite i mastigaste laget. Istället rekommenderas för mersmak följande spellista: All In, Sexual Punishment, Never Back Down, The Underdog och Dancing On Your Grave.
Låtar att undvika helt är småtjatiga Candy & Cocaine och hetsigt skräniga Hit Me.
Musikerna sköter sig exemplariskt med extra plus för det pigga gitarrspelet. Sången vacklar däremot en del i de lugnare sångpartierna och är det svaga kortet, men får ändå godkänt tack vare ett passande klös i de lite tuffare partierna.
Ljudmässigt är det rakt igenom kliniskt modernt och välljudande. En inte det minsta vågad gissning är att Gain Eleven kommer bäst till sin rätt live, med lite mer skit under naglarna.
Det är för övrigt intressant att notera att Arvika är Värmlands hårdrocksmecka med det ena bandet efter det andra.

Magnus Bergström

Dream Theater ”The Astonishing” (Roadrunner/Warner)

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan proggiganterna klämde ur sig en rockopera. De har ju ”fuskat” på området tidigare med temaskivor, men alltså först nu tagit steget fullt ut och komponerat något som kan framföras både på konsert- och teaterscener.
Progghårdrockgiganterna har sannerligen inte gjort det enkelt för sig när de satt ihop en (ganska banal) framtidsvision och tonsatt den med allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall.
Två skivor. 32 ljudspår varav 24 är låtar och övriga är intro/mellanspel. Mycket musik är det och den rejält tilltagna speltiden på 130 minuter (!) kommer inte att falla alla på läppen.
Det går inte att säga annat än att denna ambitiösa rockopera i Broadwaystil är en vattendelare av stora mått.
Dystopian Overture är en smarrig instrumental uppvärmning innan förstasingeln The Gift Of Music tar vid och är den låt som mest av alla påminner om ”vanliga” DT.
Tre andra låtar som klarar av konststycket att sticka ut ur den stora låtmängden är:
A Better Life med en kanonrefräng och skivans finaste gitarrsolo.
Act Of Faythe som med en mjuk och samtidigt bombastisk stil –
md fint samspel mellan piano och sång – känns in i märgen.
A Life Left Behind är det starkaste låtkortet i form av en fin och
återhållsam halvballad som ger hela bandet chansen att höras.
Sedan har vi Lord Nafaryus som är den första av ett fåtal låtar som verkligen luktar Broadway, och som helt klart kan blir för mycket för en del hårdrockslyssnare. Men den som tar sig tid att sätta sig in i stycket blir rikligt belönad; taktbytena är inte så lite läckra och LaBrie briljerar med att växla mellan olika sångstilar. Ett outsiderguldkorn!
Det går inte annat än att applådera ambitionen bakom projektet och hatten av för låtskrivarparet John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboard). Dock blir det till slut lite för mycket av allt.
I små doser är The Astonishing helt ljuvlig men att lyssna igenom hela paketet är nog tyvärr inget som varken gemene man eller progghårdrockfans hinner eller orkar göra så ofta.
Det är för övrigt inte så lite ironiskt att LaBrie, som undertecknad hyllat rejält ovan, på sätt och vis också är akilleshälen. Hur det är möjligt? Jo i och med att det förekommer olika personer i berättelsen, så hade det inte varit fel med en eller flera gästsångare. Är det en rockopera i Broadwaystil så är det!
Merparten av de trogna DT-fansen kommer att tycka om The Astonishing. Men låt mig påpeka att det är stor skillnad på att tycka om och att älska.
Betyget ovan känns givet, även om det aldrig går att bortse från att en skiva kan växa med tiden – eller tvärtom. För att vara DT känns det som ett klent betyg. Undertecknad har större krav än så på den stora musikkärleken.
The Astonishing lär vara betydligt mer givande att ta del av som komplett paket. Det vill säga när skivan framförs live, från början till slut, med tillhörande filmskärmar och hela baletten.
För vi ses väl de två kvällarna på Cirkus i Stockholm i mars…?

Magnus Bergström

Lucinda Williams ”The Ghosts of Highway 20” (Highway 20/Border)

Highway 20 är rena hemmaplan för Lucinda Williams. En väg om hon har färdats många mil på i hemstaten Louisiana.  Denna gång åker vi med på fjorton musikaliska vykortsturer i sällskap med Lucindas särpräglade röst och hennes alldeles egna sätt att frasera i texten. Utan texthäfte är det en utmaning, men med hjälp av hörlurar hjälper det en aning. Eller också skippar man det hela med att anstränga sig, lutar sig tillbaks och bara åker med. Det fungerar alldeles utmärkt det också.

Tempot i musiken är nedskruvat albumet igenom och förutom Lucindas röst, som man stortrivs med eller inte alls, så är det gitarrspelet som gör att detta blir en klar femma.

Greg Litz, Bill Frisell och Val McCallum väver, kommenterar och skapar med sin gitarrer en målande musikalisk väv vid sidan av Lucindas röst. Det är vackert eftertänksamt och värmande. Förutom de tolv egna låtarna finns en version av Springsteens Facotory Girl och Woody Guthries House On Earth. Episka Faith & Grace med sina 12.44 är ett mörkt men gripande ljudlandskap färgat av den amerikanska södern.

Förra årets utmärkta Down When The Spirit Meet The Bone och nu detta mästerverk. Skulle inte förvåna om det kommer ett nytt album innan sommaren.

Bengt Berglind

Long Ryders ”Final Wild Songs” 4cd-box (Cherry Red/Border)

För något år sedan återutgav skivbolaget ett av Long Ryders album. Nu har man gått ett steg längre och samlat ihop hela bandets karriär i en cd-box på fyra välmatade skivor.

Förutom det som gavs ut reguljärt finns här en liveupptagning från Danmark och Holland 1984, samt en hög demos och akustiska versioner av deras låtar.

Long Ryders var lite av förgångare med sitt americanasound i ett åttiotal där synthbanden stod som spön i backen. Visserligen hade band som Byrds och Poco lirat countryrock sedan länge; men Long Ryders lade till punkattityd och ännu mer rock till sitt countrystuk. Sen hade bandet det som många andra både då och idag saknar, nämligen utsökta låtskrivare och sångare i Sid Griffin och Stephen Mv Carthy.

10-5-60 EP och Native Sons kom 1983–84, State Of Union 1985 och Two Fisted Tales 1987 sen var det slut på Long Ryders. Att man var ett bra liveband hör man tydligt på den här boxen. Men skivbolaget var inte nöjd med försäljningssiffrorna och ville välja ut singlar som skulle mixas om för att passa radion bättre. Allt detta och mycket därtill gick åt pipsvängen för Long Ryders.

Att arbeta sig igenom en cd-box med så här stort material borde premieras på något sätt, men tillhör man musiknördarnas riksförbund så ska det bara göras.

I detta fall med Long Ryders kan man lätt konstatera att det kanske är många countryrock- och americanavänner som har gått miste om en box med alla dessa cowpunk-godbitar, som håller väl idag. Rådet för dagen blir då köp, köp och lyssna i kapp. För det är Long Ryders väl värda.

Bengt Berglind

Megadeth ”Dystopia” (Universal)

The Threat Is Real. Dystopia. Death From Within.
Tre av de fem första låtarna är rena rama kanonerna. Speciellt sett till vad Dave Mustaine och hans manskap presterat sedan… Långt tillbaka. Verkligen inte illa för att vara bandets 15:e skiva!
Veteranthrashduon Dave och Dave (Mustaine och Ellefson) tycks ha tänt till av det stundande presidentvalet i USA och oroshärdarna runt om i världen. Det kan nämligen inte vara en tillfällighet att Mustaine i de flesta av låtarna sjunger med en ton som osar av ilska. Vi vet ju vad han tycker om politiker och människor som krigar…
Post American World och Poisonous Shadows är två andra låtar värda att plussa lite extra för. De är nämligen nästan lika vassa som ovan nämnda låttrio.
Conquer Or Die börjar med ett finstämt akustiskt intro, som går över i en melodi- och riffstark historia kryddad med finfint sologitarrspel. Utan sång. Ännu en kanon!
Däremot är Fatal Illusion, Bullet To The Brain och Look Who’s Talking mer i stil med standardlåtar av den sorten Mustaine skriver med autopilot i sömnen. Klart godkända men inte mer och alltså inte direkt jätteupphetsande.
Överlag är det gitarrspelet som är esset i leken. Att Mustaine sedan lång tid tillbaka är en världens absolut vassaste thrashgitarrister vet alla som kan något om metal. Dessvärre kan han ibland kännas lite trött… Här på Dystopia däremot, känns hans ”attack” mer ”ungdomlig” vilket säkerligen beror på en vitaminjektion signerad nytillskottet Kiko Loureiro (Angra). Duons samspel är rakt igenom alldeles lysande och lyfter dessutom ganska intetsägande Lying In State och Last Dying Wish till godkänt.
The Emperor lyfter däremot inte det minsta – trots hjälp av dessa kompetenta musiker. Nej, den kunde ha kvittat… Gubbthrash av sämsta sorten.
Det är också lite surt att Dystopia slutar till tonerna av något av en kraschlandning. Fear-covern Foreign Policy känns bara trött och saknar orginalets sting.
Frånsett några små felsteg (se ovan) är Dystopia en skiva att tycka om och lyssna på om och om igen. Steget till fullpoängare är i och för sig ganska långt, men det här duger gott.

Magnus Bergström

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

Magnus och Thomas har sagt sitt om årets bästa skivor:  http://nyaskivor.se/listor/2015-ars-basta-skivor/

Voodoo Hill ”Waterfall” (Frontiers)

Om det händelsevis är någon som inte vet vem Glenn Hughes är vid det här laget
så är det upplagt för en kraftig rynka i pannan. Om däremot en eller annan
undrar vart han tog vägen efter California Breed så titta inte längre än hit.
Hans vapenbroder denna gång är den italienskbördiga gitarristen, signore Dario
Mollo mest känd för sitt samarbete med Tony Martin (ex – Black Sabbaths sångare).

Den stilfulla ’All That Remains’ öppnar albumet med en relativt återhållsam
sånginsats av Hughes. På samma bärande tanke följer den självutnämnda, episka
’Waterfall’ som sprudlar av energi och styrs med bistånd av Hughes gudabenådade
rockstämma till att brisera i ett klimax bortom all sans.

Med en infallsvinkel som tangerar en mer rättfram klassisk hårdrock
återfinns ’Rattle Shake Bone’, ’Karma Go’ och ’Evil Thing’ som alla förstärks av
den starka, omfångsrika rösten och den gitarrdrivna mångfalden.

’Underneath And Down Below’ paraderar i ett suggestivt sakta mak med gäckande
psykedeliska riff. Det är fantastiskt vad en Fender Stratocaster kan åstadkomma
om den bara hamnar i händerna på rätt person.

Till den stora skaran som inte kan få bort refrängen på ’Eldorado’ ur huvudet
kan jag upplysa om att det finns ingen hjälp att hämta här. Tack och lov. På
’Sunflower’ halar Mollo fram några nya tricks ur skjortärmen vilket får mig att
tro att han redan har hittat det fjärde ackordet. När sista låten ’Last Door’
slår igen är jag övertygad om att så är fallet.

Det måste ha varit meningen att Dario Mollo’s mest kreativa period skulle
sammanfalla med en tillgänglig Glenn Hughes. Någon annan förklaring finns inte
att tillgå. Att två giganter serverar elva klassiska hårdrockslåtar på en
silverbricka kan bara inte vara en tillfällighet.

Thomas Claesson