nyaskivor.se

Diverse artister ”Hidden Treasures – Singer Songwriters from Home” (Hemifrån)

Här har vi ännu en skiva som sammanställts av Peter Holmstedt på Hemifrån. Det är en hyllning till genren Singer-Songwriter med artisterna Greg Copeland, Keith Miles, Barry Ollman och Bob Cheevers var för sig. Artisterna har skrivit allt själva.

Det är verkligen Hidden Treasures. En mycket bra skiva som snuddar vid mästerverk om det nu inte vore för några av dom arton låtarna som drar ner betyget. Men det är en hyllning med hög kvalité.

Om man nu skall lyfta fram en låt från varje artist så får det bli enligt följande:

Bob Cheevers These Are My Words

Keith Miles Homeland

Greg Copeland Are You Here, har ett långt intro men sedan kommer en vacker ballad

Barry Ollman The World Is Your Apple

Börje Holmén

Se även tidigare recenserade samlingar från Hemifrån:  Music From Home del 1 och del 2.

Grant-Lee Phillips ”The Narrows” (Yeproc/Border)

Solo använder Grant-Lee sitt rätta efternamn. Hans grupp för ett antal år sedan var Grant-Lee Buffalo. Då var hans dessa album klara favoriter under en tid. Sedan dess och ett antal soloalbum som jag inte har någon som helst koll på dyker detta nya soloalbum The Narrows upp. Visst känns rösten och soundet igen även om det nu är en aning nedtonat. Med sig i studion har Grant-Lee med sig trummisen Jerry Roe och basisten Lex Price. Resten klarar Grant-Lee av själv, plus att han producerar sig själv med den äran.

Han sjunger med en säker återhållsamhet, varierat och känslomättat. Musik tränger sig aldrig på men det är omöjligt att inte hänga med och lyssna aktivt. Rösten har visst släktskap med Joe Ely, Townes Van Zandt och Roy Orbison. Känslosamma ballader dominerar albumet, bandet är tight och när kontrabasen fyller ljudbilden är det bara att le.
Men det finns också stänk av rockabilly i Loaded Gun och rak honkytonk i Rolling Pin. Bästa americanan i år om du frågar mig. Fyra med snudd på femma.

Bengt Berglind

Kate Campbell ”The K.O.A.Tapes (vol 1)” (Hemifrån)

Kate Campbell är inget nytt namn på folk/alt.countryscenen. Hon skivdebuterade redan 1994 och släpper här sitt åttonde album. Kate är uppvuxen i Mississippi och får väl räknas till R&B-genren även om hon har en mängd andra musikaliska influenser. Hon är dotter till en predikant vilket satt sin prägel i hennes texter och budskap. Kate har lagt till några favoriter som covers till sina egna låtar på den 20 spår långa skivan.

Kate har en ruskigt vacker röst. Det är lågmält, mestadels akustiskt och skivan är mycket välarrangerad musikaliskt. Sedan kan man kanske tröttna på den överdrivet religiösa tonvikten. Ja vem kan hon liknas vid då…tja Emmylou Harris ligger nog närmast till. Inlyssningsspår: Strangeness Of The Day – Seven Miles Home.

Börje Holmén

Margo Price ”Midwest Farmer’s Daughter” (Third Man/Border)

En stor stjärnklar FEMMA för Margo Price. Om den bredbrättade hatten är ett vanligt signum för countrymusiken, låter Margot som en hel hattaffär. Hos henne sitter det i rösten och i attityden. Margo Price är ingen nykomling. Hon har tragglat sin fram på musikbranchens bakgårdar utan att glänsa eller få utdelning för sin talang. Signad av Jack White som första countryartist på hans skivbolag Third Man Records och inspelad nattetid i den klassiska Sunstudion i Memphis. Detta för att studion ska kunna dra in stålar som turistfälla dagtid.

Midwest Farmer’s Daughter är det album på senare tid som utmärker sig med en kristallklar produktion. Varje instrument, varje inpass av orgel, steelguitar eller vad det nu kan vara har sin plats och träder så klart fram i ljudbilden utan att förta eller undergräva den musikaliska enheten och skönheten.

Albumet innehåller alla countrymusikens så kallade schabloner, eller historiska byggstenar från Loretta Lynn och framåt. Texterna berättar sina historier på countryvis. Margo skiver dem med både humor och smartness. Hennes röst klarar av både honkytonk, westernswing och ballader. Sen är det en schvung, swing och sväng i musiken så det står härliga till. Allt lyfta fram en eller två låtar är omöjligt. Om jag nu skulle tvingas till detta får det bli inledande Hands Of Time eller How The Mighty Has Fallen. Men Midwest Farmer’s Daughter är en bländande countryfest från spår ett till tio, utan tvekan.

En femma  var det. En stor fet stjärnklar countryfemma till och med.

Bengt Berglind

Caroline Aiken ”Broken Wings Heal” (Hemifrån)

Singer-songwritern Caroline Aiken har släppt sitt sjunde album. Caroline har varit aktiv sedan slutet av sextiotalet och blev i  Atlanta Mag omnämnd som ’bästa akustiska akt’. Hon har  turnerat och spelat in med med Bonnie Raitt och Indigo Girls och har en lång meritlista som förband åt bl a Muddy Waters, Little Feat, Beach Boys…

Caroline har många musikaliska beröringspunkter med The Indigo Girls men dessvärre är musikvalet ojämnt. Bra låtar varvas med skval vilket ger ett minst sagt spretigt intryck.

Det är professionellt arrangemang rakt igenom och hennes röst gör att skivan trots allt är lyssningsvärd.

Låtar att börja med: Mission Of Angels – That´s What I Heard – Comfort Is Deep

Börje Holmén

Last In Line ”Heavy Crown” (Frontiers)

Ronnie James Dio’s forna kompband har återförenats och valde bandnamn efter det
förpliktande andra albumet från 1984. ’Holy Diver’ hade kanske varit ett mera
passande namn, då de har en tendens att dyka något djupare än som var förväntat.

Andrew Freeman (ex. Lynch Mob) gör säkert sitt bästa för att axla manteln, men
det blir ofta mer skrik och skrän i förhållande till ljuv sång. Uppbackad av
Vivian Campbell (gitarr och normalt i Def Leppard), Jimmy Bain (bas och i salig
åminnelse) samt Vinny Appice (trummor och med associationer till animal i the
Muppet show) så borde resultatet ha varit mer stabilt.

’Martyr’ och ’I Am Revolution’ sprätter upp en del grus på asfalten, men för
övrigt syns inga brända gummispår. Det är det som är problemet. Låtmaterialet
skrivet av samtliga bandmedlemmar lämnar tyvärr inget bestående intryck.

’Orange Glow’ glimtar visserligen till och drar ned en del applåder. Den halva
tonartsänkningen på basgången efter 41 sekunder kan för många passera obemärkt,
men det är en sådan liten detalj som gör livet lättare att leva.

Det finns förmodligen några därute som uppskattar det här albumet mer än jag,
men för mig så imponerar det inte. Även om titelspåret trampar på med bestämda
steg, så har den tunga kungliga kronan hamnat en aning på sned.

Thomas Claesson

Richmond Fontaine ”You cant go back if there’s nothing to go back to” (Decor/Border)

Egentligen har inte Lasse Winnerbäck så mycket att göra med detta sista album från Richmond Fontaine. Men om han nu har det så låt mig förklara närmare. Låtskrivaren och ledaren för Richmond, Willy Vlautin, skriver bra låtar på många sätt både när det gäller text och musik. Detta gäller även för Lasse W. Det är en sak till som förenar de bägge. De har oerhört tråkiga sångröster, som inte är så nyansrika eller har något större omfång. Toleransen för manlig pratsång är annars  ganska hög emellanåt, därom råder ingen tvivel.

Så ett helt album  som ändå har en del bra låtar och texter blir i längden svårt att ta in. Dessutom ligger låtarnas tempo ungefär på samma nivå. Texterna är ofta små noveller från baksidan av det amerikanska vardagslivet om alkoholism, arbetslöshet och annat elände.

För något år sedan bildade Willy ett nytt band, Delines med en kvinnlig  sångerska. Då kom hans starka låtar fram, melodierna var klarare och fick mer färg. Nu påstår Willy och resten av bandet att detta är deras sista album som Richmond Fontaine eftersom gitarristen numera bor  på våra breddgrader, i Danmark. Hoppas The Delines gör comeback för det är Willy Vlautins musikskapande värt.

Bengt Berglind

Paul Carrack ”Soul Shadows” (Carrack UK/Border)

Det är fortfarande svårt att motstå rösten bakom de enastående hitsen ’How Long’
(Ace 1974) och ’Tempted’ (Squeeze 1981). Lägg därtill en oöverskådlig räcka av
visitkort från tiden i Mike and The Mechanics varvat med den på senare tid egna
solokarriären.

Även om det inte finns någon melodi i tillnärmelsevis de digniteterna på det här
albumet, så visar Carrack upp en sådan övertygelse att han med lätthet fångar in
lyssnarens hjärta i sin famn.

Redan öppningsspåret ’Keep On Loving You’ andas ömhet och tillförsikt. Den
behagligt medryckande stämman skapar än en gång en lugnande inre balans som inte
släpper förrän de elva sångerna är avverkade.

Med okonstlad elegans fortsätter munspelsbaserade ’Sleep On It’ och de något
mera pådrivande ’Bet Your Life’ och ’To Good To Be True’ visar att Carrack’s
dragningskraft på intet sätt har avtagit.

Den rogivande ’Share Your Love’ avslutar signifikant albumet som är fyllt av
själ och värme. Paul Carrack har sedan början av 70-talet tillfört en ansenlig
mängd av harmoni och välbehag. ’Soul Shadows’ fortsätter på den inslagna vägen.

Thomas Claesson

Malcolm Holcombe ”Another Black Hole”  (Gypsy Eyes/Border)

Gillar du som jag rosslande manliga sångare vars röst tycks vara märkta av ett hårt leverne och tunnor av whiskey? Malcolm Holcombe är inte lika rosslande som Tom Waits, mer en lightversion av densamme. Soundet är country, folk, blues och svampfärgat. Jodå, Tony Joe White gästar med sitt karaktäristiska gitarrsound.

Malcolm stötte jag på förra året då han spelade in en platta av liknande slag men lite mer Nashvillesound. Denna gång bjuder han på ett mer sparsamt och rivsamt ljudlandskap på resan in i americanaland. Ibland med lagom rosslig sång eller bara recitation till en träskig groove.

Another Black Hole kommer väl inte att hämta hem några Grammies, men svänger småskönt ändå.

Bengt Berglind

Blandade artister ”God Don’t Never Change / Songs of Blind Willie Johnson” (Alligator/Border)

Tributplattor kan var ganska kul ibland om de görs med omtanke och  känsla. Sen gäller det att plocka ihop ett gäng intressanta musiker och band som tolkar artisten i fråga på ett bra sätt. Men det kan också vara så att de tillför musiken något nytt genom att leda in nya element i det hela.

I det här fallet så är artistskaran på pappret smått imponerande. Tom Waits, Lucinda Williams, Cowboy Junkies, Maria McKee, Blind Boys of Alabama, Rickie Lee Jones, Derek Trucks, Sinéad O`Connor och Luther Dickinson.

Visst ser det bra ut att kolla in när detta gäng av legendarer tolkar gamla blueslåtar. Nu vet jag inte riktigt vad som fallerar här men det varken händer eller tänder till. Bluespärlor som Nobody´s fault but mine, Soul of the man, John the revelator och Trouble soon will be over borde i händerna på artistskaran framkalla ett lyckorus, fast I blues. Men det bara inte vill sig. Tom Waits låter som Tom Waits. Lucinda Williams likaså. De stannar kvar inom sin egen ram. Det gör även Blind boys.. men då funkar det, möjligen för deras gospel och blues ligger närmare Blind Wille Johnson är någon av de andra. Som sagt var, det blev mer cover än tribut denna gång.

Bengt Berglind