nyaskivor.se

Jeff Lynnne’s ELO ”Alone In The Universe” (Columbia/Sony)

Det finns fortfarande liv i Lynne’s melodiska låga. När stjärnorna står rätt på
himlen faller det sig naturligt att utnyttja den medfödda begåvningen och ta
vara på sin inspelningsstudio med alla instrumenten som står både högt och lågt.
Så när som på bakgrundsången med dottern Laura på ett par låtar och lite rassel
med tamburinen skött av ljudteknikern är det här följaktligen en enmansshow.

När det begav sig i slutet 70-talet stod The Bee Gees i ena hörnet av
boxningsringen och ABBA i den andra. Runt omkring dem cirklade ELO om än i ett
något rockigare tempo. Sedan den tiden verkar det som om Lynne har varit lite
ljusskygg, men att den stora skaran av fans likväl har väntat tåligt och när
resultatet väl visar sig behöver ingen vara besviken.

John Lennon’s ande hänger tungt över inledningsspåret ’When I Was A Boy’. Med en
finkänslig värdighet blickar Lynne tillbaka till ungdomen då musiken som
strömmade ut från radion var det enda sällskapet. Säg den som inte känner igen
sig här.

Albumet är översköljt av återspeglingar till alltifrån George Harrison via Roy
Orbison och Traveling Wilburys till inte minst Electric Light Orchestra själva.
’One Step At A Time’ är ett lysande exempel på det sistnämnda, men även ’Love
And Rain’ och den lite rockigare ’Dirty To The Bone’ har ett elektrifierat
skimmer av stjärnglans runt omkring sig.

Nostalgifaktorn är hög och de som var med när det begav sig får med ’Alone In
The Universe’ ett garanterat lyckorus med ett pärlband av Déjà vus. Även om det
inte finns någon ’Strange Magic’ eller ’Livin’ Thing’ i den här rymdkapseln så
är det inte dåligt att Lynne har utstrålningen och den specifika rösten i behåll
samt att han dessutom kan sjunga andrastämman med sig själv.

Thomas Claesson

Billy Sherwood ”Citizen” (Frontiers)

Uppbackad av en imponerande samling progressiva vänner svävar den kända musikern
Sherwood (Yes m.fl.) ut på en förfluten världsomspännande resa. Han har format
ett konceptalbum som handlar om en förlorad själ som återföds i vitt skilda
individer från när och fjärran. Sannerligen ett ämne som kräver viss eftertanke.

I titelspåret presenteras den beresta karaktären ackompanjerad av den sedermera
saligen ihågkomna Yes-ikonen Chris Squire. Det blev – som det visade sig – hans
sista framträdande i en studio, vilket sätter en vemodig stämpel på utförandet.

Ur den komplexa historieberättelsen med idel fördelaktiga musiker framstår ’Just
Galileo and Me’ som en favorit. I lågmält tempo med konturer från Genesis
fastställs en gång för alla att jorden inte är platt. Det var för väl.

När Steve Morse (Deep Purple) sätter gitarrsolot på ’No Mans Land’ och när Jerry
Goodman (The Mahavishnu Orchestra) förgyller tillvaron med sin fiol på ’Empire’
är båda tillfällen som stannar kvar lite extra i minnet.

Musiken har tydliga drag av Genesis, Yes och soloprestationerna från dess
medlemmar som Steve Hacket och Rick Wakeman, vilka också självfallet medverkar
på ’Man And The Machine’ respektive ’The Great Depression’.

Trots Sherwood’s ihärdiga föresatser och det massiva uppbådet av celebriteter
når inte skivan i sin helhet till de musikaliska höjder jag förväntade mig. Den
rätta känslan vill inte infinna sig. Däremot är det inget fel på
berättarkonsten. Lyriken är i klass med häxmästaren Stephen King’s bästa stunder
med trådar som spinner in i en aldrig sinande fantasi.

Thomas Claesson

Nadia Reid ”Listen To The Formation, Look For The Signs” (Spunk/Border)

Nadia Reid är tokhyllad upp till öronen i engelsk musikpress. Hon är en 24-årig tjej från Auckland i Australien som albumdebuterar här med sin version av folkmusik och country. Något som inte är helt ovanligt bland kvinnliga singer/songwriters i dag. Laura Marling och Oliva Chaney är några som jag håller högt inom samma genre.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är ett genomarbetat och stabilt debutalbum Nadia levererar men håller det så hög kvalite som den engelska kritikerkåren anser, det vete gudarna. I mina numera utslitna medelålders öron, som också har hört en del genom åren låter det bra men inte mer. Albumet innehåller en lång räcka ballader där Nadias röst är som gjuten. Men det är i Reaching Through och Holy Low, när tempot snäppats upp som jag verkligen lyssnar till. Annars blir balladlunken lite för seg.
Kanske är detta ett album som bör ligga till sig och spelas ofta, så kanske framåt påsk hr trean ökat till en fyra. Det har hänt förr, så jag slänger in en bit av den berömda brasklappen redan nu, och firar min jul.

Bengt Berglind

Incarnit ”The Grand Cult” (Big Balls)

Gillar du klassisk thrash, tidiga Trivium, senare Machine Head och över huvud taget har ett öppet metalsinne? Då bör du läsa vidare, för Incarnit kan absolut vara ett band för dig. Kanske är det här bandet/skivan du inte visste att du måste ha i samlingen…
Det handlar som sagt om thrash i grunden, men med influenser från andra genrer som exempelvis metalcore (delar av sången) och klassisk heavy metal (många av riffen har en ”klassisk” stil).
Ibland får jag också vibbar av Fallen Angel (R.I.P.) från Örebro, utan att jag kan förklara varför.
Produktionen på fullängdsdebuten är perfekt för ändamålet och jag plussar lite extra för det sköna basljudet och den aggressiva sången. Den melodiösa sången däremot skulle tjäna på mer pondus.
Att det finns rejält med talang visas i And So Shall You Reap (den instrumentala slutdelen ger mig små Opeth-vibbar) och The Last Us (passande avslutningsminiepos), som båda passerar sjuminutersstrecket. Med den äran ska sägas.
Inledningstrion The Grand Cult, By The Grace Of Death (vilken titel!) och I Am Chaos är utöver nyss nämnda ”långlåtar” vassast. Det ska dock sägas att ingen av skivans låtar faller utanför ramen, även om ett par saknar det lilla extra för att sticka ut.
The Grand Cult är överlag en intressant skapelse som visar på både talang och självförtroende. Men orutinen lyser ibland igenom och ger en liten (men bara liten) känsla av ”valpighet”. Det är en bit kvar till förebilderna, men Rom byggdes inte på en dag så…
Det här kan bli riktigt, riktigt bra på sikt. Kom ihåg var du läste det först!

Magnus Bergström

Okkervil River ”Black Sheep Boy”

Det amerikanska indiebandet satsar stort inför sitt eget tioårsjubileum. I en trepack vinyl eller cd hittar vi trettio låtar med bandet från 2005 fram till idag. I denna trilogi ingår Black Sheep Boy, uppföljaren Black Sheep Boy appendix, plus nyinspelade tredje skivan med gamla blues- och folklåtar.

Black Sheep Boy som inleder denna jubileumssamling är bara en av Tim Hardins sköra mästerverk från slutet av sextiotalet. Tim Hardin som tyvärr gick vilse i drogdimmorna och spårade ur som låtskrivare. Okkervil River borde nog ha satsat på en platta med hans melodibakelser, för deras version av Blacksheep Boy hör till höjdpunkterna här. Sen är det väldigt tunnsått mellan något att yvas över. Främst för att bandets egna låtar inte håller måttet i längden, samt att sångaren har en ganska trist röst som sällan lyfter.

När bandet ska rocka till det faller det för det mesta platt som den berömda pannkakan. När man håller sig i det melankoliska melodilandet funkar det bättre. Några sköra och luftiga blåsarrangemang lyfter vemodet i till exempel Glow och A Stone till godkänd nivå. Men inte mer.

Bengt Berglind

Robert Forster ”Songs to play” (Tapete/Border)

Entonigt ringer den lilla indiegitarren sin nästan loopade slinga. Robert Forster har knäppt upp skjortan och lossat slipsen en gnutta. Han pratsjunger coolt och lagom laidback.
Melodierna träder så småningom fram och det är svårt att inte hänga på i den lätt lunkande takten. Let Me Imagine You är ett bra val för att få grepp om detta soloalbum, som inte är hans första. Go Betweens var en utmärkt åttiotalsgrupp från Australien som med sin melodiösa pop hade en speciell egen stil. Tillsammans med Grant Mc Lennen var Robert Forster en av bandets frontfigurer.
På detta album låter Robert Forster som en blandning mellan en ung gladlynt Lou Reed och en Brian Ferry som varit hos sångpedagogen. Rösten är alltså hans instrument, den låter nära och personlig i sitt tilltal med sin berättande stil. Till detta kommer att han har förmågan att knåpa ihop en rad melodihookar. Albumet igenom använder han sig av det återkommande tricket att låta gitarrfigurer inleda och vara återkommande inslag i många av låtarna. Forna vänner av Go Betweens köper naturligtvis, men jag hoppas att nya popsnören tillkommer och får ta del av denna konservativa men trevliga låtsmed.

Bengt Berglind

Återutgivet: Love ”Reel To Real” (High Moon/Border)

Vilken obeskrivlig tur att någon människa i musiksvängen kom på att restaurera och återutge detta lite bortglömda Love-album med en massa bonusspår. Detta i sin tur gör att jag får chansen att påminna er musiknördar om ett av sextiotalets mästerverk, ’Forever Changes’ (1976).
Pet Sounds, Sgt. Peppper och Dylan i all ära men just här var Arthur Lee på sitt mest bländande popmelodi- och arrangemangshumör . Sen gick det rakt in i drogträsket och en morddom gjorde att Arthur Lee var borta från scenen under lång tid. Med svensk musikerhjälp 2003 spelades Foreveralbumet in på nytt under en kort turné. Lite rossligare, lite äldre men fortfarande hör man storheten hos Arthur Lee. Något år senare gick han bort.
Åter till återutgivningen Reel To Real där Arthur Lee landar i musiklandet mellan soul, pop, funk och blues. Arrangemangen är blåstyngda men melodierna finns fortfarande där fast inte så sublima som på Forever-albumet. Vokalt kan man klart höra att Arthur Lee inspirerats av soulens tungviktare som Al Green, Otis Redding och Wilson Pickett. Men det är helt okey, för han håller sig till sina egna uttryck och variationen i musiken. Sen kan man undra varför inte Reel To Real blev någon hit när det begav sig.
Love Forever Changes (1967) eller Live in concert (2003) bör kollas in om du inte gjort det.

Bengt Berglind

Operation: Mindcrime ”The Key” (Frontiers)

Geoff Tate tog sitt Operation: Mindcrime* under armen och vandrade ut ifrån Queensryche’s domäner med en lätt axelryckning och ett snett leende. Även i de bästa familjerna splittras band och det finns ingen anledning att sörja eller visa förakt för endera parten. Två grupper med samma inriktning ger större mångfald än en. U.D.O. VS Accept är exempel på en annan lycklig skilsmässa.

I huvudet under den talangfulla sångarens Tates kalufs finns ett virrvarr av strömförande trådar som nu har till syfte att reda ut vad konsekvenserna blir om man förändrar världen. Avhandlingen skall ske i tre faser och The Key inleder intrigen livfullt och engagerande. Den ambitiösa botaniseringen i det förlovade landet växlar i sinne och miljö och hela tiden med föresatsen att nå det övergripande målet.

Den talande rösten som genomsyrar konceptalbumet får det att låta begripligt, men det hjälper om man redan från början har ett öppet sinne och en skruvad hjärna. I en titel som ’The Stranger’ släpps urkraften loss när de olika nivåerna hyvlas bort med millimeterprecision. Tate fräser av sin röst raspigt nyanserad med lyriken och de tunga riffen i bakhuvudet.

Den elementära ’Life Or Death?’ framhävs av den suggestiva basen och gitarrerna som reflekterar ekon från det okända. ’Discussions In A Smoke Filled Room’ har en självklar plats på ett album som strävar efter att hitta kloka lösningar på världsalltets dilemman. De progressiva motiven av klassisk härtappning sätter sin prägel och det är lätt att sjunka in i musikens alla vindlingar.

Det ligger mycket kunskap och erfarenhet bakom det här konceptet och det är min absoluta förhoppning och övertygelse att del två och tre av trilogin kastar ytterligare ljus över det intrikata temat ifråga.

Thomas Claesson

*Queensryche’s mest aktade album från 1988. Bara i sig själv ett ämne för en hel konferens.

Casablanca ”Miskatonic Graffiti” (Despotz)

Ett konceptalbum i tre delar. Jo jag tackar. Självaste Blackie Lawless (W.A.S.P.) skulle imponeras av detta ambitiösa projekt, som bandet beskriver med följande ord: ”Som om Ziggy Stardust träffade HP Lovecraft i Twin Peaks.”
Håller det då? Ja för tusan! 53 minuter och 6 sekunder fördelade på tio låtar är alldeles lagom för att berätta allt. Men om lyssnaren fattar galoppen är en annan femma…
Musik- och sångmässigt hör jag en korsbefruktning mellan Led Zeppelin, The Almighty, Zodiac Mindwarp, The Who, tidiga Alice Cooper, sena The Hellacopters och en gnutta Black Sabbath. För att bara nämna några. Influenserna är såpass blandade att de har fått till något eget när de rört runt med sleven i den stora grytan.
Enter The Mountains är till en början en otypisk öppningslåt, i och med att den slingrar sig fram lugnt och släpigt. Ett smart drag! Tempot ökar dock allt eftersom och stämningen byggs upp på ett fint sätt. Skivans längsta låt, 10 minuter och 31 sekunder, känns därmed inte alls lång. Kanske beroende på att jag som lyssnare får känslan av att vara med om en sagoberättelse och tiden som jag känner till den upphör för en stund. En rundgång light avslutar stycket och visar att det trots det ambitiösa anslaget i grund och botten handlar om (mångbottnad) rock and roll.
Av övriga låtar kan nämnas Closer. En rakt-på-sak-stänkare med ett stort plus för den läckra soloduellen hammond vs elgitarr. För de flesta band hade det här varit den normala albumöppnaren. Men nu är inte Casablanca ett normalt band…
Old Money och Sister är smart placerade i skivans mitt. Båda melodiösa och lätt glammiga men ändå (putsat) garagerockaktiga. Sångmässigt görs skivans vassaste insats i Sister; det är rejält klös i pipan alltså.
She Was The One är en ballad med tryck som ger arenakänsla och jag ser mängder av tändare (eller som numera: mobiltelefoner) framför mig. Gåshud!
Det jag har svårt för är att det blir väl popaktigt emellanåt, för Casablanca är som bäst när de både smeker och river på samma gång. När det blir för mycket av det ena eller det andra, så går det oftast lite överstyr. Till nästa gång hoppas jag också på en ”fetare” produktion; nu känns det ofta lite väl ”lätt”.
Miskatonic Graffiti är bra, riktigt bra. För den som vill ha musik både för hjärna och skrev är det ett misstag att inte lyssna in sig.

Magnus Bergström

Israel Nash ”Silver Season” (Rootsy/Warner)

Vill man generalisera en smula kan man säga att detta album är en logisk fortsättnig på hans förra, Rain Plans. Ljudmässigt anknyter både det och hans nya Silver Seasons till Neil Youngs Harvestperiod med svävande låtar som liksom flyter in i varandra med ett likartat tempo och uttryck.
Men får musiken bara verka ett tag och växa till sig så händer det saker i lyssnandet. Musiken framstår som dovare, mer ödesmättad, där den ligger i lager på lager med massor av små detaljer att upptäcka för den som tar det lungt och ger albumet en fair chans.
Musiken breder då ut sig med en rik ljudvärld med soloröster och körer som glider in och ut behagligt och melodiöst. Gitarrer, gitarrer och massor av steelgitarrer bildar ofta luftiga fundament för rösterna. Trummorna ligger ofta lånt fram i mixen och ger ett driv och stadga. Som tur är undviker Israel Nash därmed flummighetens utmarker.
Silver Season är ett alldeles utmärkt album som du måste ge tid för att ta till dig. Först då blir du som lyssnare rikt belönad.
Sen räcker det. Till nästa album bör nog Israel Nash vandra vidare i ett nytt spännande musiklandskap. Det skulle i alla fall jag uppskatta.
Bästa spår på albumet, ”LA Lately och Mariner´s Ode”.

Bengt Berglind