Två och en halv män
California Breed ”California Breed” (Frontiers)
När stormen väl har bedarrat efter Black Country Communions framfart surfar
endast två män in på de enorma dyningarna som havet byggt upp. Med den glödheta
kvällssolen i ryggen har Glenn Hughes och Jason Bonham den vita sandstranden –
där fotspåren suddas ut vartefter – i sikte. På stranden står den unge relativt
okände men elektriskt självlysande New York-bon Andrew Watt.
Det finns mycket krut kvar i den 62-åriga bassisten Hughes som en gång i tiden
började sin karriär i Trapeze (1969). Att vapenbrodern Bonham följde med till
det nya bandet var ingen överraskning. Gitarristen däremot, den blott 23-åriga
mr Watt träffade Hughes på en tillställning hos Julian Lennon i N.Y.C. Det blev
provspelning i Hughes hemmastudio i L.A. några dagar senare. Den ungdomliga
entusiasmen i kombination med den gamles vishet mynnade ut i två sånger under
ett fyra timmar långt arbetspass.
Det är en massiv ljudmatta som rullas ut. En matta som är färgad av ljudvågor
decennier tillbaks i tiden. Efter att ha provtryckt skivans pressning med ’The
Way’ och ’Sweet Tea’ öppnar sig den psykedeliska ’Chemical Rain’ med nostalgiska
Led Zeppelin-riff a la Jimmy Page. Det bidrar till att min favorit blir utsedd.
Ett tecken så gott som något på Hughes spirituella mognad blir synligt under
’Invisible’ där vokala övertoner, som saknar sans, blandas med en malande bas
och bombardemang från Bonhams sida. Den lugnande effekten kommer från gitarren
som sveper näst intill i sin egen värld. Under ’Breath’ och ’All Falls Down’ ges
det tillfällen för andhämtningspaus för lyssnaren. Hughes kommer också ner på
jorden after att under lång tid varit uppe i regioner där sången övergår till
skrik.
California Breed har inte skapat något nytt med sin självbetitlade skiva utan
bara återskapat det som en gång i tiden fanns. Det räcker bra.
Thomas Claesson
